Spelrecension: Operation Flashpoint Dragon Rising

1. Genre:FPS/Tactical Shooter
2. Release: 2009-10-08
3. Utvecklare: Codemasters
4. Utgivare: Codemasters
5. Plattform: [Xbox 360], PS3, PC
6. Multiplayer: Co-op Offline via systemlink och Online

Låter rollen som ledare över ett amerikanskt marinkårsförband utsatta för förrädiska miljöer, skitiga nattuppdrag och ständig eldgivning som något för dig? Varsågod, i Operation Flashpoint 2: Dragon Rising av Codemasters får du äntligen erfara vinande kulor vid öronen, bedövande artilleribombardemang och rekognosering i en fullskalig konflikt mellan tre stormakter. Välkommen till Skira.

 Dragon Rising syftar troligtvis på den gamla sägnen att Kina är den ”sovande jätten” i öst, som vid minsta konflikt väntar på att vakna och utlösa sin omättliga, enorma ilska på vilka motståndare som må stå i dess väg.  Operation Flashpoint bjuder in dig tilll en fiktionell, snar framtid där Kinas välfärd har nått ett abrupt slut då dess olje- och gasresurser har sinat, och därför vänder den nya regeringen sina lustfulla blickar åt den påhittade ön i Stilla havet, Skira (baseras på den verkliga ön utanför Alaska med snarlik bakgrund – Kiska) för att utvinna de enorma naturråvaror som finns där. Problemet är att Skira, sedan andra världskriget, tillhört Ryssland. För att Kinas fortsatta välstånd skall fortsätta så iscensätter de en gigantisk, militär process mot Skira och hamnar i kläm med Ryssland, som ber om hjälp från USA. Det mynnar ut i att USA bidrar med sin marinkår, eller Spec Ops, i konflikten. Du skall alltså neutralisera hotet från draken i öst på bara några dagar för att undvika ett tredje världskrig.

Codemasters hävdar att OPF skall vara ett FPS i ren sandboxanda, och det kan man väl säga att det är. Det tar sammanlagt nio timmar att korsa hela ön till fots till exempel och man kan ta sig an sina objektiv helt fritt. Du kan alltså spela om ett visst moment och testa dig fram till vilken väg och strategi som passar dig bäst. Ett bra exempel är när man kunde utföra ett uppdrag på två vis, antingen smyga sig genom en dal eller bara passera ett bergspass. Självklart valde jag den längsta men säkraste vägen – bergspasset – vilket gjorde att jag fick en helt annan infallsvinkel på nästa uppgift.

Grafiken är ingen höjdare. Det är en ganska tråkig och livlös design på ön. Man är på en ö full av vegetation, men vegetationen ser inte ens bra ut. Detsamma gäller explosioner och ljuseffekter. Vattnet reflekterar grafiken på ön på ett bra sätt, alltså livlös och tråkig. Monoton. Ett plus för röken som hänger kvar och ser realistisk ut på avstånd. En cool effekt är när blod syns på en skadeskjuten arm, smuts yr runt kring visiret när man blir beskjuten, blureffekter uppstår när ögonen påverkas; en verklig aspekt som passar in bra.

En viktig aspekt i krigssimulatorer är att det ska simulera verkligheten. Därför är det viktigt med en bra ljudbild. Kulor och rikoschetter viner, patronhylsor låter när de faller till marken, bombräder får subben att jobba. Vapnen låter hyfsat tunga, vilket är A och O. Musiken är obefintlig förutom i menyn, där man ackompanjeras av en lidelsefull fadosångerska, och röstskådespelet är mycket troget. Kamrater anpassar ljudvolym och känsla efter situation. Ett stort plus för ljudet.

Kontrollen är tveksam. Det är segt att byta vapen exempelvis. Latensperioden är även den seg då det tar någon sekund eller till och med en knapptryckning ytterligare för spelet att koppla vad man vill. Fordonkontrollen är helt anskrämlig, det är fruktansvärt svårt att styra dem, så för att undvika frustration så höll jag mig ifrån fordon. Inte ens helikopter var roligt. Att ge ut order till sina lagkamrater är mer eller mindre effektlöst. Dock skall det sägas att manövreringen av artilleripjäser var enkel och gick som smort.

Visst är det dock en spännande känsla att vara en militäragent med sabotageuppdrag som främsta prioritet. Man får även klä sig i rollen som en vanlig fältssoldat tillsammans med de styrkor som landsätts på Skira. Som både sabotage- och stridsansvarig får man många varierande uppdrag. Allt från att spränga radiostationer, artilleribomba små kontrollstationer situerade i lokala byar, till att notera en generals varje rörelse på avstånd och storma tungt befästa strategiska positioner. Du får lära dig att lita på dina medkamrater och tanken är att som en enda rörelse avancera och lamslå den kinesiska arméns starka fäste på ön. Men teorin stämmer inte alltid överens med praktiken.

Det finns tre svårighetsgrader – normal, experienced och hardcore. Skillnaden mellan dessa är hyfsat stor. Normal försöker introducera dig in i världen av krigssimulatorer med hjälp av viss vägledning, såsom checkpoints, respawn och enklare navigering. Men för de mer hårdföra, rutinerade spelarna är experienced och hardcore den riktiga grejen med OPF. I de tuffare svårighetsgraderna får du klara dig utan HUD, respawn av stridskollegor och på hardcore, inga checkpoints. Alltså får du hålla dig rejält i skinnet för att inte avlida mitt under brinnande uppdrag. Eftersom jag är en novis inom krigssimulatorer och riktigt rädd för att dö så körde jag på normal, vilket även det var svårt. Svårighetsgraden försvårar mer för just dig. AI:n verkar inte påverkas, och det är där en av de största svagheterna ligger.

Är det kul att spela då? Ja, det är lite si och så med det.  Visst inger OPF en god känsla av att man är i ett riktigt krig, men ibland blir det mest irriterande och störande att spela. Antagligen är det mest anpassat för co-op, då man oftast lämnas (i alla fall på normal) ensam ute i vildmarken med ett stort antal kineser som flankerar dig från alla håll och kanter, och det är nästan aldrig värt att överraska fienden då de oftast är med på det direkt. Antingen är den kinesiska armén osannolikt bra tränad med oerhörda reflexer, eller så har man överdrivit kunskapen hos militären något. Idén med att man likt en människa har nio liter blod i sig och realistiskt skadesystem, såsom att man haltar om man blir beskjuten i benet, är en bra idé då man verkligen känner sig utlämnad och något decimerad när man försöker halta sig ifrån beskjutning eller siktar extra dåligt på grund av en kula i handen. Jag tror till och med att man sprang sämre när man blev skadad i magen. I vilket fall så var det en intressant och realistisk åtgärd.

Vad jag inte gillade med realismen var att man infört ett autentiskt ballistiksystem, vilket menas att skotten påverkas precis som i verkligheten. Skjuter du mot en sten så ändrar den riktning, skjuter du från långt avstånd så måste du anpassa siktet efter avståndet osv. Det var en irriterande aspekt på i alla fall normal, för en lekman som jag. Det förstörde en del att sitta och chansa sig fram hur man skulle skjuta en person från långt håll till exempel, när jag gjorde allt för att inte synas eller höras. Det slutade med att man upptäckte mig efter ett helt magasin hade gått åt, och så blev jag och mitt team helt eradikerade av en outsinlig ström av kineser. Äkta ballistik är säkert kul för hardcoreliraren, men för mig som bara vill testa på en ny genre så var det ett stort hinder att behöva skjuta en liggande motståndare 4-6 gånger bara för att försäkra mig om att han dött.

 Ett annat moment som förstörde en del av spelkänslan var att de kinesiska soldaterna var oerhört stryktåliga, även i huvudet, och hitboxen var missvisande och liten. Fortsättningsvis var AI:n godtycklig, hos allierade såväl som motståndare. Lagkamraterna lyder inte alltid order och ibland drabbades man av AI-buggar, som att hela AI-kontrollerade förband försvann om man misslyckades vid en checkpoint och fick börja om, och när min kamrat ville ha medicinsk vård av en annan ur mitt team så fick läkaren jaga sin patient ut i ingemansland där de blev beskjutna till döds. Motståndarna var inte mycket bättre då de kunde göra idioträder ut i det öppna och stå kvar vid positioner trots att de blev träffade.

Trots att OPF har en filosofi angående laganda och att man aldrig ska isolera sig själv från gruppen, så kunde man i alla fall på normal springa runt utan några större besvär, Rambo-style.

Operation Flashpoint: Dragon Rising är ett dugligt FPS med många irriterande brister och buggar som räddas av en påtaglig känsla av autenticitet.Tänk bara på att inlärningskurvan är brant för den oinvigde. Det är inget CoD eller MoH, utan mer ett Brothers in Arms – hardcore.

+  Ljudet
+ Känslan

- Svårt att träffa rätt
- Fiende-AI:n

6/10

Text av: Filip_M