Recension: Dragon Age - Origins

1. Genre: RPG
2. Release: 2009-11-05
3. Utvecklare: Bioware
4. Utgivare: EA
5. Plattform: Xbox 360, PS3 och PC
6. Multiplayer: Nej

Om det är en sak som är lika konstant som soluppgången här i världen så är det att Bioware är mästare på att göra tunga, episka rollspel. Efter, eller snarare under, sitt senaste rymdepos Mass Effect blev de uppköpta av EA och det vart lite funderingar på vad som skulle hända med det sedan 2004 utannonserade Dragon Age, ett spel som av utvecklarna själva katalogiserades som en spirituell uppföljare till det rollspel många anser vara världens genom tiderna bästa, Baldurs Gate II. Om det berodde på EA:s inblandning eller inte att Dragon Age även kom till konsolerna låter jag vara osagt. Frågan är bara hur väl spelet föll ut med tanke på den långa utvecklingstiden och skiftet i ledningen, och hur bra blev egentligen portningen? Det ska jag berätta.

Det första folk oroat sig för när de sett skräckbilder på konsolversionerna tagna ur sämsta möjliga grafiska vinkel är just grafiken. Konsolversionen verkar inte se ut som Crysis. Oh noes.

Glöm det.

Dragon Age handlar inte om grafik. Ja, det skulle kunnat vara snyggare på sina ställen. PC-versionen ÄR snyggare. Men det spelar ingen roll. Grafiken är fullt duglig för ett rollspel som kan sträcka sig över hundra timmar och dessutom varierar den kraftigt, inomhusmiljöerna är till exempel ofta riktigt snygga och effekter som när is fryser en fiende eller en fallen fiende brinner efter en strid, magier överlag faktiskt, är väldigt välgjort. Grafiken påverkar helheten men helheten är så underbar från första början att man inte bör missa upplevelsen ens på konsol för allt smör i Småland. Något annat som påverkar helheten är laddningstiderna som tyvärr är ganska långa och framförallt sker rätt frekvent.

Episka rollspel spelar jag dock för storyn. I Dragon Age: Origins finns sex olika berättelser beroende på vilken karaktär man väljer. Självklart är huvudstoryn någorlunda likadan för alla, men beroende på om du väljer en fattig dvärg eller en rik människa behandlas du olika av din omgivning och startar dessutom på helt olika ställen i världen. Om man vill välja en förrenderad karaktär (snabbstarta) eller göra sin egen med en hyfsat bra karaktärseditor är upp till var och en. Jag hade som vanligt beslutsångest och fick lägga minst en timme på att skapa min coola, rika människa och sätta ut hans färdigheter.

Den övergripande storyn handlar om att en ond, mörk ras kallad Darkspawn hotar förgöra landet Ferelden, ledda av en mäktig demon. De har tidigare försökt invadera men slagits tillbaka av ett ridderligt sällskap kallat Grey Wardens. Nu är det din uppgift som, till slut, nybliven medlem av sällskapet att mot alla odds besegra ondskan och rädda riket.

Och storyn är fantastisk! Galet bra. Man får en stark känsla av Sagan om Ringen i den inledande striden, och tja, själva universumet är ju upplagt för just den känslan. Det gäller att kunna fånga spelaren i ett rollspel och få honom/henne att leva sig in i sin karaktär och världen runt omkring och det lyckas Dragon Age med otvivelaktigt om man har någon form av äventyrligt sinne.

Mellansekvenserna och dialogsystemet är den stora behållningen i mitt tycke. Det är verkligen oerhört välgjort och ganska unikt på så sätt att man känner att man kan göra nästan vad man vill. Man känner att man kontrollerar situationen och mycket av det som händer i Ferelden är upp till dig som spelare. Man är i en position där man på allvar kan kontrollera andras liv. Det finns inget system för godhet eller ondska. Dina handlingar reflekteras bara i vad dina medspelare tycker om dig - du samlar som vanligt på dig ett sällskap färgglada karaktärer där tre åt gången får följa med dig ut på äventyr.

För att ta ett exempel på en helt valfri dialog (det finns otroligt många valfria dialoger som är jättespännande och roliga att utföra som man inte vill missa). En kille sitter i en bur. Jag frågar honom varför han sitter där. Det kommer fram att han är en desertör (sådana straffas hårt), fast egentligen var han bara en tjuv. Han ber mig om vatten och bröd då han är utsvulten. Jag frågar vad jag får ut av det. Han säger att han fått tag i nyckeln till en kista med godsaker. Jag frågar honom hur vakterna missade det i visiteringen. Han sa att han ätit upp den och... fått tag i den i efterhand. Jag säger att jag inte orkar hämta mat till honom men vill ha nyckeln ändå. Han blir upprörd och vill inte. Jag skiter i det, trycker på alternativet ”döda honom och ta nyckeln”, och får se en mellansekvens där jag sticker in handen och skär halsen av honom med en dolk. När vakten som såg mig göra det sedan kommer fram och frågar vad sjutton jag håller på med så säger jag bara att han spottade på mig och förtjänade det.

I de flesta andra rollspel hade jag tvingats hämta bröd och vatten till honom och sedan fått slåss med vakten. Någon sån typ av begränsning infinner sig inte i Dragon Age, man känner att man kan göra det mesta. En annan bra sak är att man inte behöver ha många poäng i vishet för  att övertala personer och få fler dialogalternativ (även om det givetvis är ett alternativ), en krigare kan ha högt i styrka och kan på så sätt skrämma sig till saker. Ett exempel på det är när jag ville fria en fånge och bad chefen om nyckeln. Med 22 i styrka nekade hon mig bara och bad mig dra. När jag hade 25 gick hon med på det.

Min natur är ondskefull så jag skrockar högt när jag får ödelägga andras liv. ”Dödssekvenserna” i mellansekvenserna är välgjorda. Döm om min förvåning när en barägare inte ville ut i strid och tänkte låsa in sig i källaren och jag sa att han var tvungen annars skulle jag döda honom. Han sa att han skulle ta sina chanser för jag bluffar säkert. Jag bluffar aldrig sa jag och fick honom att muta mig med pengar. Bara det att efter jag fått pengarna så sa jag till honom att jag dödar honom ändå, han springer iväg skrikandes som en fjolla, och jag kastar en dolk i ryggen på honom och ser honom falla död mot kameran. Klassiskt. Ingen går säker, inte ens barn.

Spelet är blodigt. Förutom att huvuden kan slås av så att blodet sprutar och man får se dödsscener där halsar slits av och blodet (på ett fult sätt tyvärr) flyter ut under kroppen så får dina karaktärer en blodbukkake efter varje strid som även syns i mellansekvenserna. Man kan få sin kringshund (jag kallade min för Dawg) att slicka en ren iofs men han är inte alltid i partyt. Jag tyckte det var en ganska cool effekt, säkert ganska verklig, men de som vill kan ta bort den i menyn (Gamereactor, titta hit).

Dina medresenärer kommenterar ofta vad du gör, säger sin åsikt och efter man har gjort något speciellt får man antingen negativt eller positivt inflytande hos dem. Du kan spendera lååånga stunder med att prata med dem och lära känna dem, och det kommer du vilja för de är hyperintressanta. Speciellt Morrigan som jag försöker få på fall, hon är en magiker som växt upp i isolering i ett träsk, enbart i sällskap med sin mystiska mor. Hon är helt anti-kärlek och berörning så det är en tuff fight att säga rätt saker som får henne att gilla min tuffing mer. Man kan även ge dem presenter för att blidka dem. Om de gillar ens karaktär mycket så kan de få bonusar, lära ut saker till andra och öppna upp helt nya sidospår så det är värt att prata med dem. Morrigan är lätt en av de mer intressanta karaktärerna på senare tid med sin ironiska inställning till allt, men övriga i sällskapet är heller inte fy skam. Ibland börjar de prata sinsemellan av sig själva. Man har även som människa en trogen hund vars mellansekvenser (interagerar då med övriga gänget) är riktigt humoristiska. Dock är här ett exempel på att bättre grafik hade gjort dialogerna ännu bättre, en högupplöst Morrigan hade varit AAA.

Dialogerna förstärks ytterligare av det suveräna ljudet. Röstskådespelarna har gjort ett utmärkt jobb, låter riktigt trovärdiga och berör samtidigt som det är fruktansvärt mycket inspelad dialog packad på skivan. I städer finns det mycket att lyssna på, allt från hamnljud man förväntar sig till roliga dialoger mellan NPCs. Nästan varenda NPC har något att säga, även om man inte kan konversera med dem. Åtminstone slipper man problemet med att varje person säger samma sak.

Exempelvis stod tre bågskyttar och övade i en by inför en invasion och förde en lång konversation om stundande domedagar. Efter striden berättade en gammal dam hur mycket det betydde att jag räddade dem när jag klickade på henne. Det finns väldigt mycket ”onödig” dialog som bara är inlagd  som stämningshöjare och mycket dialog om storyn och universumet som intresserade kan lyssna på. Det intressanta var att hela striden och allt som byggde upp det varade ett par timmar, men verkade vara helt frivillig. Musiken är episkt högklassig, precis som i en Sagan om Ringen-film. Allt med ljudet är helt enkelt tipptopp.

Striderna och kringgåendet utspelas i en närmare kameravy än på PC. Jag har inget emot det, det gör att det blir som ett tredjepersonsspel och man kommer närmare handlingen och kan identifiera sig mer med personerna. Dessutom är kamerakontrollen perfekt.

Det behövs inte speciellt mycket inlärning för att förstå vad som ska göras heller. Man klickar på en fiende för att attackera så attackerar din karaktär tills fienden eller han/hon själv dött. Man kan styra vem som helst i partyt när man vill, sätta stats på alla, och pausa och ge orders när som helst. Längre fram kan man ge flera orders länkade i en kedja – likt KOTOR. Eller så låter man datorn sköta sig själv och/eller autostattar. Valfrihet är bra. Datorn är dessutom extremt kompetent i strider – jag har aldrig kunnat skylla en förlust på dem.

En bra grej med valfriheten är att jag hade ångest över vad jag skulle välja i början. Antingen krigare eller magiker (inte tjuv tack). Till slut valde jag en krigare och trodde jag skulle missa alla coola magier, men längre fram fick jag ju tillgång till Morrigan så då var det bara att kontrollera henne istället och låta min egenbyggda karaktär slåss själv med de orders man gett honom. Att kontrollera magiker är kul i Dragon Age. Det finns många magier att välja mellan (runt 70) och de flesta verkar intressanta.

När jag kontrollerar min krigare behöver jag inte tänka lika mycket på taktik, jag rusar fram mot fienden medan en eldkula sisslar förbi mig (Morrigan sätter igång direkt) och mina två kamrater följer min ledning. Därefter handlar det mest om att hålla koll på hälsan och använda de talanger och färdigheter man kan välja mellan. Det lär bli mer avancerat ju längre fram man kommer men en krigare är ju en krigare. Han håller sig än så länge till att aktivera defensiva sköldmanövrar och försöka göra kraftattacker som fäller motståndarna till marken.

Om jag däremot byter till Morrigan (mitt i striden, varför inte?) så tar jag en klart mer strategisk position. Håller mig borta från striden, håller koll på när jag behöver hela och kastar olika former av magier samtidigt som jag bibehåller manatillförseln. Man har sex olika magier som man kan sätta ut i snabbmenyn i nedre högra hörnet och det räcker.

Jag tycker striderna fungerar väldigt bra, kräver taktik, och är lagom utmanande. Bioware kan naturligtvis sin sak. Episka bosstrider är riktigt roande och spännande. Vill man ha det svårare eller enklare så kan man ändra när som helst i menyn bland fyra olika svårighetsgrader. Jag spelade på normal där mina partymedlemmar bara sällan skadar varandra, men på svåraste tar man rejält med skada av exempelvis en täckande eldattack från en kompanjon. Efter varje strid återupplivas fallna kamrater och hälsa samt mana fylls kvickt vilket betyder att man slipper tänka på det. Skönt! Däremot blir de som dör skadade och måste helas av speciella potions eller starka magier för att inte slåss i ett försämrat tillstånd. Om alla i gänget dör är det game over och eftersom spelets checkpoints är sparsamt utlagda gäller det att spara själv ofta, vilket man kan göra när som helst.

Utrustning är något annat Bioware kan. Det finns en diger uppsättning  vapen, armor och ringar i spelet, alla syns snyggt på din karaktär när du byter uppsättning. Utklassar till exempel Risen i detta avseende. Vapen med specialeffekter som eld eller el flammar och gnistrar snyggt och valmöjligheterna är stora. Man hittar från fallna fiender, kistor, skåp, affärer.. lite varstans helt enkelt. Man kan välja om man vill att det ska gnistra om föremål man kan plocka upp eller inte. Det är en trevlig effekt, alla gillar gnistrande saker så givetvis sugs man dit som flugor till socker, Man kan ha två vapenuppsättningar för att man inte ska bli för begränsad så jag använder svärd och sköld samt båge på min krigare.

Trots att det bara finns tre raser att välja på så är möjligheterna till individualitet enorma tack vare alla färdigheter och talanger som finns. Över 70 magier som sagt. Även krigaren och tjuven har 50-60 olika färdigheter att välja att specialisera sig på som gör dem unika. Så mycket möjligheter finns och oftast får man fundera länge och väl på vad man ska välja.

Jag fick spelet tre dagar innan release vilket är lite sent för ett spel som kan ta uppemot hundra timmar så givetvis har jag inte hunnit spela igenom det. Jag har dock en klar uppfattning om spelet och nu kommer det bara vara mer av det goda framöver, mer story, mer episka strider, mer härliga platser att upptäcka. Anledningen till att jag ville skriva en recension snabbt är två. För det första tycker jag det är viktigare att man får ut den innan släppet så de som tvivlat på 360-versionen inte behöver tvivla längre, och för det andra vill jag inte springa igenom spelet bara för att se hur huvudstoryn slutar och därmed missa alla spännande sidouppdrag. De är helt enkelt för bra för att missas, och det säger väl någonting i sig självt, har knappt kunnat slita mig från spelet. Om något ändrar sig så kommer jag uppdatera, men med min erfarenhet tvivlar jag på det.

Bioware har alltid varit kungar i rollspelsgenren. Med Dragon Age: Origins fantastiska berättelse och universum, enastående dialoger som på allvar kan påverka och få sig att känna sig mer som en gud än Fable någonsin mäktat med, intressanta karaktärer, ett RPG-system av Biowareklass, en ljudbild som skriker kvalitet samt lång, lång hållbarhet i ett spännande universum bevisar de varför. Enda smolket i bägaren på Xbox 360 är långa laddningstider och lågupplösta texturer som drar ned betyget från att maxas, för det behövs ändå högre klass på den biten för att man ska nå ända fram. Bioware har byggt upp ett helt universum som man enligt dem kommer skapa många fler spel i. Dragon Age: Origins är bara början. Ursprunget.


+ Dialogerna! Möjligheten att leka gud
+ Ljudet
+ Karaktärsgalleriet
+ Striderna
+ Hållbarheten

- Laddningstiderna och i viss mån grafiken

9/10 - Fantastiskt

Skribent: Zoiler