Recension: WWE Smackdown vs. RAW 2010

1. Genre: Fighting
2. Release: 2009-10-23
3. Utvecklare: Yuke’s
4. Utgivare: THQ
5. Plattform: Alla utom PC
6. Multiplayer: Co-op online och offline

Wrestlingliren har alltid kommit i skymundan av de dominerande sporterna, som FIFA, NHL eller NFL. I den nya årsupplagan visar wrestlingkulturen musklerna och presterar ett alldeles adekvat resultat.

Det är oftast en het potatis huruvida wrestling gör sig bäst som sport eller ren teater. Hardcorefansen hävdar att det är en solklar och seriös sport medan elaka tungor viskar om skådespeleri och vuxen glorifiering av våld och brottning. Jag tillhör skaran som är neutral och ser wrestling som något av en underhållningssport, där vuxna, testosteronstinna män gör saker tillsammans. Ibland intimt, ibland inte. Dessutom är deras ”storylines” omåttligt perplexa och svåra att sätta sig in i. Storytwists galore.

Årets Smackdown vs. Raw är dock kort sagt bra. Tidigare har jag bara funnit mig i att man kan starta några slagsmål, antingen själv eller med en polare, och ha roligt åt att slå ned domaren istället i ett tag, för att sedan lägga undan det. Den känslan kvarstår för mig som inte bryr mig så värst mycket om män och kvinnor som till synes går på steroider, men för den genuina wrestlingälskaren kan varaktigheten förgylla tråkiga såväl som roliga vinterdagar. Vem har inte roligt med 67 megastjärnor i högform? Och om man vill så kan man alltid ladda ner ”Stone Cold” Steve Austin från nätet i efterhand.

För visst har det lagts krut på att låta spelaren engagera sig i den smala värld som John Cena, Edge, The Undertaker och alla gamla goa gubbar håller till i. Smackdown erbjuder ett vanligt karriärläge med ett något tråkigt upplägg, må tyckas, men också ett nytt läge kallat ”Road To Wrestlemania”.

RTW handlar i stort sett om att ta en föredetting eller sin påhittade superstjärna till det största eventet i wrestlingvärlden, Wrestlemania, som går av stapeln inom 80 dagar. Egentligen är det inte mycket mer än att det berättas en historia om vem du nu valt, som spöar motståndare och kramar mäns kön och får rivaler som de kivas med genom hela odyséen.

Utöver det finns möjligheter att skapa en egen superstjärna efter behag, fritt läge att leka ut eventuella frustrationer som hopat sig i och även ett läge där man får chansen att leka wrestlingregissör. Jag har aldrig varit ett fan av att editera, så jag gav inte det sistnämnda mycket till chans. Man kan dock knåpa ihop en hel händelsekedja, från konflikt till slut.

Smackdown ramlar inte alltför långt ifrån FIFA, NHL och andra sportlicensspel. Mickie James ser ut som Mickie James och Triple H sparkar ner Fetus precis som den verkliga T-H. Det är lyxigt och påkostat i äntringscener och publiken ser speciellt involverad och realistisk ut. Till skillnad från plastdockorna i exempelvis PES eller 2D-fansen i NHL så känns observatörerna i främsta raden nästan lika detaljerade och omsorgsfullt modellerade som aktörerna i ringen. Sen blir det glesare med hur noga det ska vara, bakre raden i en wrestlingsarena är ett gäng 2D-gubbar. Men det är mycket bra att få publiken involverad i spelet.

De mogna männen svettas i sina maskeradkläder och blod flyter fram från ögonbrynet när du pucklat på någon stackare för skojs skull. Även röda, inflammerade områden dyker upp där du har daskat din motståndare repetitivt genom matchen. Ett minus ges dock till kommentatorerna, som förutom att de är lite väl krystade och överdådiga, lider av ett brinnande ointresse för matchen. Antagligen är de felkodade eftersom de är involverade i en hetsig, homoerotisk diskussion utan ord (med andra ord – de talar med varandra) istället för att diskutera matchen, visuellt åtminstone. Annars maler de på som vilken kommentator i vilket sportspel som helst.

Musiken är lite tråkig. Visst är det fantastiskt att rocka loss som sina idoler, vråla om att man hör röster i sitt huvud som säger att allt ska bli bra i menyn, ta på sig en mask likt Rey Mysterio och väsa fram ”BOYAKA BOYAKA” när man besegrat sin motståndare, men jag är tvungen att ge försöket att skapa en sorts lobbymusik i menyn och adrenalinstinn stridsmelodier innan match respass. För min del är det oengagerande och tråkig musik, men för hårdrockaren finns det säkert mycket att finna. I övrigt är inte röstskådespeleriet tipp topp, men funkar så mycket som det bör göra. Det är inte där styrkan ska ligga.

Det är lätt och kul att navigera sig igenom bataljer i ringen. Man kan utföra riktiga kast, göra ”finishing moves” som det förestår sig den man nu är, snabbkast, sparkar, manliga bitchslaps och ”Irish whips” (slänga motståndaren mot ringrepen) finns också. Man har mycket att välja kring i sin eventuella tortyrplanering av antagonisten. Ändå känns det lite, lite fattigt. Trots att man kan slå sin baneman gul och blå och dunka dennes skalle i väggkanter eller massera mannens mer privata delar mot repen. Det känns inte som att det ger utdelning, nämligen.

 Ett gott exempel var när jag hade misshandlat någon italienare som jag inte minns namnet på – han blödde, han såg trött ut, var röd över hela kroppen och jag lekte i stort sett med honom. Helt plötsligt ser han en öppning, slår ner mig, vi brottas ett litet tag och så förlorar jag på pindown. Varför? Det ska inte vara möjligt i en så rationell värld som den här. Men wrestling har aldrig varit logiskt, i alla fall inte när jag har sett på. Även fast jag hade kul så spelade jag på av ren slentrian i slutet. Det kändes inte som att jag fick utdelning riktigt. Och då förstod jag att det här inte var för mig. Sportteater är så pass smalt och lite för innehållslöst för min del för att jag ska kunna sugas in i universumet på riktigt. Hulk Hogans tid är sedan länge förbi, och det var då wrestling dog för mig.

Men om du är en wrestlingentusiast så har du att göra. WWE Smackdown vs. RAW 2010 har hundratals möjligheter för dig och dina vänner, med två karriärlägen och möjligheten att skapa och låta dig själv äntra den råa, teatraliska scenen som är wrestling. Förhoppningsvis kan det här årets version öppna nya ögon då det är ambitiöst och bra ur en överskådlig vy, men mina ögon är tyvärr slutna för den här genren/sporten.

+ Stort och maffigt
+ Ambitiöst grafiskt arbete

- Brottningen ger ingen utdelning
- Dåligt med belöningar

7/10 - Bra

Skribent: Filip_M