Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Recension: Heavy Rain

Skriven av: Zoiler  |  Datum: 2010-02-16

 

 

  1. Genre: Interactive Drama
  2. Släppdatum: 2010-02-24
  3. Utvecklare: Quantic Dream
  4. Utgivare: Sony Computer Entertainment
  5. Plattform: PS3

 

Den spirituella uppföljaren till det interaktiva dramat Fahrenheit utvecklar genren ytterligare och låter dig ta del i jakten på Origamimördaren. Hyllningarna duggar tätt – vem vill inte påverka en film?

 

För gudars skymning vad det är likt en film! Quantic Dream har sedan Fahrenheit spottat upp sig rejält – speciellt grafiskt. Ansiktena som porträtteras i Heavy Rain är bland marknadens absolut bästa och andas verklighet. Karaktärerna gråter så att tårarna rinner, reagerar utefter händelser, rynkar pannan, visar ilska, glädje… egentligen det du kan förvänta dig. Redan i prologen spelar speltillverkarna på sitt starkaste kort, det grafiska. Att vakna upp i en säng och blicka ut över sin trädgård som lyses upp av solen medan strimmor av ljus letar sig in i rummet är ren ögonporr redan där. Regnet är högklassigt, vilket är passande med tanke på namnet. Ribban sätts högt och man vill spela vidare. Episoderna efteråt är tungt influerade av ledsam, deprimerande film noir och det sköts utomordentligt även det.

 

 

Det har varit lite boobchocker på det senaste då både Dante’s Inferno och Robinson har uppträtt skamlöst, och som vilken spännande film som helst är inte Heavy Rain sämre på den fronten. Jag utlovar härligt obscena stunder; för era barns säkerhet råder jag er att sitta själva vid läggdags i ett ljudisolerat rum.

 

Heavy Rain är som sagt ett interaktivt drama likt Quantics Dreams tidigare spel. Eller drama och drama, man kan se det som en film som man kan påverka kort och gott. Mycket quick time events är att vänta, speciellt i gastkramande jakter och snyggt utförda strider karaktärer emellan – och i dessa finns en hel del valmöjligheter. Man lirar gärna samma sekvens om och om igen tills man har utforskat alla val som finns. Efter att kapitlet är klart kan man gå till huvudmenyn och spela om det. Mycket praktiskt och flexibelt.

 

 

Spelutvecklarna lovar att minsta lilla misstag eller val kan förgrena sig vidare och skapa konsekvenser längre fram, och jag kan delvis intyga det. Inte alla val påverkar, ibland löser nästan spelet det åt dig och ibland fick utspelen jag gjorde en rent trivial roll. Men visst kan du sitta och göra dig själv galen med den beslutsångest som kan uppstå.

 

Heavy Rain cirkulerar kring fyra personer och deras närmastes öden, som alla påverkas av en galen seriemördare. The Origami Killer som förövaren kallas stjäl barn och håller dem fångna under fyra dagar; alla har drunknat samtidigt som en origamifigur hittas på deras kropp.

 

Efter en familjetragedi snurrar allt ur kontroll för den alldaglige men emotionellt skärrade tvåbarnspappan Ethan Mars, som tillsammans med journalisten Madison Paige, privatdetektiven Scott Shelby samt den specialinkallade FBI-agenten Norman Jayden dras in i en spiral av händelser som mynnar ut i frågan: hur långt kan en fader gå för att rädda sin son?

 

 

Riktigt så betongsäker är inte storyn. Visst, den innehåller plottwists värdiga M. Night Shyamalan – jag kände mig själv relativt mindfucked vid ett tillfälle – men den griper inte tag i dig och ruskar om. Jag kände ständigt en viss avlägsenhet i relation till de jag manövrerade. Det var sammantaget lite väl osympatiska personer, förutom möjligtvis Norman.

 

Vidare förstärktes mitt intryck av att läppsynkningen var dålig; det var i klass med FIFA:s fiskmunnar, och att världen man levde i inte kändes så ”levande”. NPCs var fruktansvärt träiga och uppträdde inte alls verkligt – ett exempel var en ”zombiehord” i ett shoppingcenter - samtidigt som jag såg småbuggar, som att statiska kulisspersoner gick in i varandra och fastnade i miljön osv. därför kändes upplevelsen något fadd när jag äntligen såg eftertexterna rulla förbi. Jag berördes inte av en filmen, och det kan måhända vara en faktor som många baserar sina åsikter på angående Heavy Rain.

 

 

Ljudmässigt är det fantastiskt stämningsfyllt och jag skulle inte tveka på att införskaffa ljudspåren från spelet. Även om pianotonerna håller upp stämningen skulle jag inte säga detsamma om röstskådespeleriet. Ethan Mars känns direkt pinsam eller hopplös och de andra gör inte mycket för att visa sitt engagemang heller, men de är på sin höjd okej. Gäst”skådisar” är stundtals över snittet – jag tänker på en kort sekvens där en viss ”Mad Jack” får leva rövare och infria alla fördomar om ghettogangsters. Jag bör dock understryka störningsmoment då musiken loopar, stoppar mitt i en scen, eller överröstar någon karaktär när han skall hålla ett tal eller så. Det försämrar också upplevelsen.

 

När man sedan observerar kontrollen finner man den största svagheten. Förutom Quick Time Events, som kan bli lite väl svettiga och repetitiva i längden, så har de anordnat de vanliga kontrollerna på ett särdeles underligt vis. Du går framåt med R2, styr med vänster analog spak och kollar med huvudet med höger styrspak. Jag tyckte det var lite väl ambitiöst att implementera alla slags kontroller i den allmänna spelkontrollen eftersom det var bökigt och ibland frustrerande att styra de lite småsega karaktärerna. Förutom att kontrollen var tveksam gjorde inte heller kameran spelet någon rättvisa. Vissa stunder blev jag rent av sjösjuk av hur den  trilskades och i vissa stressade moment blev jag panikslagen, eftersom jag råkade hamna i ett slags limbo där jag obönhörligen traskade fram och tillbaka, tillbaka och framåt, genom en förbannad korridor eftersom kameran hoppade och var på rethumör.

 

 

Man  kan också bestämma svårighetsgrad. Det finns en slags motsvarighet till ”easy” ”normal” och ”hard”, som i Heavy Rain heter ”casual player”, ”van”, ”hardcore gamer” i stort sett. Det är intressant att man anpassar det åt alla då ”easy” innebär enkla QTE:s medan hard är riktigt reflexbaserat.

 

Hållbarheten är tillräcklig. Du kör igenom spelet på 7-10 timmar, men i och med att nästan alla scener leder till det ena eller det andra så kan du spela om ett väldigt bra tag om du vill se precis allt.

 

Sammantaget är Heavy Rain otroligt innehållsrikt för den ihärdige och en mycket väl genomförd titel av Quantic Dreams, som antagligen får ses som pionjärer och tillika mästare inom genren interaktiva dramer. Storyn är kanske inte den mest involverande och världen inte så fri som jag hoppats, samt att ljudet och kontrollen lider av lite små problem, men jag ser det ändå som ett mycket bra spel som förtjänar den uppmärksamhet det fått. Trots allt ligger allt i betraktarens öga, och gillar du att ändra en films historia så är det här spelet för dig.

 

+ Grafiken
+ Porträtteringen
+ Genren
+ Chansen att förändra manuset

+ Grymt soundtrack

- Onödigt svåra kontroller och ostabil kamera
- Når inte fram känslomässigt  för mig
- Småbuggigt ljud och röstskådespel

 

 

8/10 – Mycket bra

Skribent: Filip_M



Allmän produktfakta

Allmänt

Genre Äventyr RPG Fantasy
Antal skivor 1 st
Max antal spelare (oavsett spelsätt) 1 spelare
PlayStation 1
PlayStation 2
PlayStation 3
PlayStation 4
PlayStation 5
Rek. åldersgräns 18 år

Bildegenskaper

Stödda videoformat 720p

Design

Exklusiv utgåva (samlarutgåva/limiterad) Nej

Funktioner

Funktioner

Spellägen

LAN-stöd Nej
Lokal multiplayer Nej
Online multiplayer Nej

Övrigt

Lanseringsår 2010
Utgivare SCEA
Utvecklare Quantic Dream

Länkar

Varumärkets produktsida
Trendande produkter
Prisjakt © 2000 - 2024 Prisjakt   Cookiepolicy.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.  Hantera cookie-inställningar.