Så var det dags igen, Hollywood måste verkligen bevisa för omvärlden att de i dagsläget saknar total inspiration att producera något som ens liknar nyskapande i filmsammanhang. Vi har framför oss ytterligare en remake. Detta är i och för sig inte något nytt, det har pågått sedan ett antal år tillbaka. Men jag blir samtidigt lätt oroad över vart denna utveckling är på väg. Den stora filmnationen i väst håller helt klart på att tappa sin identitet som försvinner för varje remake som drömfabriken på andra sidan vattenpölen spottar ur sig. Dagens recensionsexemplar är som sagt inte helt otippat en remake och denna gång har man valt att ta John Carpenters klassiker Assault On Precinct 13 och ikläda en modern skrud. Trots att jag numera får utslag av remakes kände jag ändå en nästan sadistisk böjelse att utsätta mig själv för denna film. Vem vet, kanske skulle jag bli positivt överraskad?




Polisen Jake Roenick (Ethan Hawke) är narkotikasnut på ett undercover-uppdrag för att infiltrera den lokala undre världen. I filmens början har år av arbete så lett till ett köp mellan Roenick och ett styck bad ass gangster. Men naturligtvis går affären käpprätt åt skogen då Roenicks partner identifieras varpå diskussionerna slutar och vapnen får föra talan vidare parterna emellan. Det hela slutar högst olyckligt då två av vår hjältes kompanjoner får mista livet till och Roenick själv får en kula i benet. Ett antal månader senare närmare bestämt den siste december år 2004 befinner sig Roenick som stationsbefäl för den lokala polisstationen nummer 13. Han har förutom att hamna bakom ett skrivbord dessutom sjunkit djupt ner i en depression med tillhörande tablett- och alkoholmissbruk. Station 13 skall dessutom avvecklas och detta är de facto sista natten med gänget. Roenick och de andra räknar kallt med en dödslugn kväll men detta skall snart komma att ändras radikalt. Under dagen har poliskåren lyckats att håva in en ful fisk modell större nämligen gangsterkungen Marion Bishop (Lawrence Fishburne) som nu skall transporteras till häktet i väntan på rättegång. Stämningen inom poliskåren är hätsk då Bishop under dagen hade mage att mörda en polis och alla vill helst se honom hängd innan solnedgången. Men detta kommer icke att ske då fångtransporten råkar på patrull i form av ett styck snöstorm. De har inget val än att rida ut stormen på den lokala polisstationen med nummer 13 ovanför dörren. Knappt har transporten lyckats forsla in sin last i förvaring förrän station anfalls av en brutal fiendestyrka. De har bara ett krav: ge oss Bishop. Roenick och hans fåtal kollegor måste nu hålla fortet till dess att gryningen gör entré och förstärkning kan anlända till platsen. Det kommer att bli en lång natt…



Manuset är signerat en herre vid namn James DeMonaco och han är mest känd för att ha plitat ner historien till den högst spännande thrillern The Negotiator från 1998. Sedan blev det tyst från DeMonaco fram tills nådens år 2005 då han spottade ur sig manuset till denna remake på Assault On Precinct 13. Det märks att det har gått en del år sedan denne man skrev något då jag uppfattade detta manus som inget annat än högst mediokert, jag blev uppriktigt förvånad när jag läste på nätet att detta var samma man som skapade The Negotiator som fortfarande är en av de bästa thrillers jag sett. I den filmen fanns det hela tiden en nerv av spänning att förnimma i varenda scen, något som man nästan desperat försöker att återskapa i Assault On Precinct 13 utan att lyckas nämnvärt. Ingenting känns förvånande eller överraskande på något sätt och trots det faktum att man kastat in ett par ”finurliga” vändningar som skall skaka om åskådaren satt jag mest och gäspade, detta manus går på ren rutin. Här är en historia som skulle kunna vara sprängfylld av psykologisk terror, istället har man förvandlat Carpenters mästerverk till en traditionell, stereotyp actionfilm av modell 1A. Det finns hål i manuset som med lätthet tillåter hangarfartyg att göra åttor i, karaktärerna är inget annat än slentrianmässiga schabloner som vi alla sett någon gång tidigare och det hela känns bara allmänt krystat.



För regin står fransmannen Jean-Francois Richet som med denna remake gör sin första film på amerikans mark, innan har han lyckats väl med att porträttera Frankrikes bakgård. Förvisso har Richet nog en känsla för våld ty det förekommer en hel del av den varan i Assault On Precinct 13, så till den milda grad att jag börjar fundera om detta är en manöver för att dölja brister i manuset. Det verkar som att filmskaparna ansåg att psykologisk terror inte biter på dagens ungdom, istället öser de på med närgångna avrättningar eller kaskader av kroppsvätskor som alla bara känns malplacerade i sammanhanget. Det blir inte skrämmande för fem öre men kanske har jag totalt missuppfattat denna films intentioner? Eller så är det bara så att jag har en förkärlek till originalfilmen. Richet borde enligt mig ha lagt fokus på att bygga upp en mer psykologisk spänning likt den som återfinns i The Negotiator för det fanns onekligen potential för denna film att kunna bli en riktig nagelbitare med tanke på premisserna. För när man börjar ana att det skall bli spännande krossas ens förhoppningar gruvligt av orgier i pang pang och man blir bara besviken.



Så var det sektionen med rollprestationerna. Ethan Hawke är en mycket kompetent ung skådespelare som har framtiden för sig, han har gång på gång bevisat att han är ett av Hollywoods tyngre kort och hans aktie har helt klart stigit de senaste åren. Men här i Assault On Precinct 13 får han inte riktigt göra rätt ifrån sig. Tyvärr är hans karaktär en sådan stereotyp av gigantiska mått att man undrar vad DeMonaco egentligen tänkte när han skrev manuset: polis med dåligt samvete som dricker för mycket och gömmer sig bakom ett skrivbord men som tvingas skrida till handling och slåss mot såväl en yttre fiende som sina inre demoner. Oh how original indeed. Hawke gör dock så gott han kan utifrån vad han har att jobba med så hans skådespelarprestationer kan han egentligen inte klandras för. Sedan har vi Lawrence Fishburne. Någonting gick mycket galet för nästan samtliga som medverkade i trilogin om The Matrix, alla verkar ha fastnat i sina roller från de filmerna. Fishburne är inget undantag, här spelar han Morpheus elaka tvillingbror men som bär alldeles för många liknande drag med sin roll från nämnda trilogi. Sist men inte minst har vi den gamle räven Gabriel Byrne som, hör och häpna, också fått en sådan schablonmässig karaktär att ikläda att man nästan fnissar när man ser honom ”agera”, skurken är helt otippat fåordig och kisar en gång för mycket med ögonen.



Bilden presenteras i formatet 2.35:1, är anamorfisk och har en medelbitrate på 6.10 Mbit/s. En sak slår mig när jag beskådar Attack On Precinct 13: detta är en mycket mörk film i bokstavlig bemärkelse. Man förväntar sig därför att svärtan kommer att sättas på hårt prov för att kunna leverera. Vilket den gör, problemet är bara att den gör sitt jobb för bra. När jag beskådade filmen på min mindre LCD-TV tyckte jag att detaljer gick förlorade i alla mörka miljöer som filmen utspelas i. Dags för en närmare granskning varpå projektorn värmdes upp. Jodå, samma fenomen uppenbarar sig på stor bildyta nämligen att svärtan dränker omgivningsdetaljer. Med detta sagt är inte bildkvalitén undermålig på något sätt. Skärpan är sådär härligt knivskarp som man förväntar sig av moderna DVD-produktioner. Färgpaletten är dock inget som man bör skryta med då den är ganska kraftigt nedtonad och upplevs stundtals som något blaskig i tonen. Jag kunde skönja vissa spår av Edge Enhancement men det är i sådana små mängder att det går att leva med. Summan av kardemumman är att vi serveras en över medel godkänd bild med vissa skavanker.



Ljudet däremot tangerar referensmaterial vilket är klart positivt. Vi serveras dels ett Dolby Digital-spår med 384 Kbps samt ett DTS med motsvarande 768 Kbps. För en gångs skull kunde jag inte skönja några direkt stora skillnader spåren emellan, det är fritt för dig att välja vad som faller dig i smaken. Jag valde som så många gånger tidigare DTS och bänkade mig i filmsoffan med öronen i skarpt läge. Visst är det en riktigt hygglig ljudbubbla som pumpas ur högtalarna där samtliga kanaler verkligen är med i hela matchen. Fronten känns aldrig för framtung utan är väl avvägd gentemot övriga högtalare i de bakre regionerna av ditt biorum. Separationen är mycket god där vi serveras en dialog som är klar utan minsta tendens till att flyta ut bland fronthögtalarna. Sedan har vi LFE och det bjuds vi på en hel del av under Attack On Precinct 13:s gång, skruva upp volymen och jag lovar att eventuella grannar ringer Larmjouren.



Filmen levereras i ett keep-case av standardmodell med ett tämligen stilfullt omslag fritt från störande recensionscitat. Det är en ganska medioker sektion med extramaterial som erbjuds åskådaren. Det tyngsta kortet är onekligen kommentatorspåret där regissören Jean Francois Richet, producenten Jeffrey Silver samt manusförfattaren James DeMonaco medverkar. Detta är ett ganska intressant spår att lyssna till, det erbjuder en god blandning av rent tekniskt prat som skrönor från inspelningen samt arbetet med att transformera Carpenters verk till den moderna eran. Sedan följer ett antal kortare featuretter som alla i princip dryper av kommentarer som "vi hade så fantastiskt kul, alla var så trevliga att jobba med" and so on. Man missar inte mycket om man hoppar över dessa dokumentärer. Assault On Precinct 13 har en ganska tam sektion med extramaterial där den egentliga ljusglimten är kommentatorspåret.



Många anser att denna remake är underskattad, personligen anser jag den vara överskattad. Med ett bristfälligt manus, haltande regi och alldeles för många stereotypa karaktärer blir detta bara en ljummen soppa att beskåda. Men man kan vända på steken och hävda att detta är en alldeles ypperlig actionrökare fylld med våld över bredden vilket lämpar sig perfekt för en kväll med grabbarna. Jag väljer dock inte att se på filmen utifrån det perspektivet, enligt mig är detta ett mediokert försök att skapa en modern version av en sann klassiker. Denna remake har ett par ljusglimtar men dessa är få och mitt råd är att du istället ser originalet skapat av Carpenter.