Star Wars III: Revenge Of The Sith

 

Det hela började i nådens år 1977, det kommer att sluta i år. En saga utan dess lika går mot sitt oundvikliga slut och det är inte helt smärtfritt för egen del, det var dessa filmer som lade grunden för mitt brinnande filmintresse och på många sätt och vis har de starkt bidragit till att jag nu sitter framför min dator och skriver ner dessa rader blandade med glädje och sorg. Jag pratar naturligtvis om eposet Star Wars. Det började som sagt 1977 men för egen del skedde den stora transformationen som jag tidigare nämnt 1985 då jag 6 år gammal såg A New Hope för första gången. Sedan dess har jag alltid haft dessa filmer nära inpå mitt bultande cineasthjärta och trots vissa dalar från George Lucas sida, främst genom de två senaste installationerna i sagan, kan jag inte sluta att älska dessa filmer i vått och torrt. Nu närmar sig så slutet med stormsteg och det är inte utan en klump i min hals som växer sig större och större av mild sorg. Jag lyckades aldrig förmå mig att se filmen på den lokala biografen i Göteborg, mycket härrör nog från det faktum att jag numera får allergiska utslag samt raseriutbrott när jag besöker offentliga kinematografer. Där ser man vad som sker när man skaffar sig en ordentlig hembio. Så jag väntade, och väntade. Sedan väntade jag lite till. Nu är den avvaktan äntligen gett utdelning i och med att Star Wars Episode III: Revenge Of The Sith letat sig ut på DVD-marknaden. Jag behöver väl knappast nämna att mina förväntningar är sjukt höga? Med darrande händer matade jag så min spelare med sagda film och bänkade mig i soffan. Låt slutet börja.

 

 

Det har passerat tre år sedan händelserna som utspelade sig i Attack Of The Clones. Klonkriget rasar över hela galaxen och striderna är intensiva. Ur krigets aska har Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor) och Anakin Skywalker (Hayden Christensen) klivit fram som Republikens hjältar efter att ha lett härstyrkan av kloner i ett antal framgångsrika korståg gentemot fienden som utgörs av Separatisterna och deras robotarmé. I filmens början får de två Jedi-riddarna ett synnerligen farligt uppdrag att sätta tänderna i; Sith-lorden Count Dooku (Christopher Lee) har lyckats med konststycket att kidnappa senator Palpatine (Ian McDiarmid) och det är upp till Kenobi och den nu betydligt mer kraftfulle Skywalker att rädda senatorn. Efter en segerviss duell lyckas de båda riddarna att frita Palpatine och åter föra honom till Republikens säkra barm. Men trots att tecknen pekar på en seger för Republiken i klonkriget finns det ändå orosmoln på horisonten. Den unge Skywalker har återigen börjat se in i framtiden under febriga nätters bristande sömn. Han ser det fruktansvärda nämligen att hans hemliga hustru Padmé (Natalie Portman) dör i barnafödsel. Trots rådgivning från mästaren Yoda kan inte Skywalker skaka loss de hemska visioner som konstant plågar honom. Samtidigt röstar senaten igenom ett förslag att ge än mer makt till Palpatine för att kunna förgöra Separatisterna en gång för alla, något som bekymrar Jedi-rådet. Anakin befinner sig nu som medlem i rådet efter rekommendation av Palpatine, dock nekas han statusen mästare vilket gör honom ursinnig. Detta och en rad andra händelser kommer att få den sköre ynglingens psyke att sakta men säkert krackelera i en nedåtgående spiral av ondska och ond bråd död, allt enligt Sith-lorden Darth Sidious väl kalkylerade planer. En ny lärjunge inom Sith är på väg att resa sig…

 

Jag hade mina förhoppningar men även mina fördomar inför denna avslutande del i sagan om Star Wars. George Lucas började inte speciellt bra med The Phantom Menace, en rymdsåpa med haltande manus tillika regi. Det började dock arta sig i och med Attack Of The Clones, det kändes som att vår manusförfattare tillika regissör började bli betydligt mer varm i kläderna. Det är då bara till att konstatera att i Revenge Of The Sith är Lucas glödhet, han har äntligen träffat rätt strängar på lyran. Detta är riktigt, riktigt bra filmskapande från hans sida och jag kan med lätthet utnämna denna film som den absolut bästa i den senare trilogin, jag vågar nästan gå så långt att på vissa punkter matchar den med bravur Episode IV-VI. Om vi börjar med manuset har nog Lucas onekligen tagit del av den ganska kraftiga kritik som kantat Episode I & II och lyssnat. Dessa installationer hade på sina ställen en dialog tillika story som fortfarande orsakar ofrivilliga skrattattacker från skribentens sida. Hela upplägget kändes stelt och krystat med manus som verkligen skulle tillfredsställa samtliga medlemmar i familjen, The Phantom Menace är ett praktexempel på detta. Men det började som sagt arta sig genom Episode II: Attack Of The Clones. Lucas började lägga grunden för vad som komma skulle i Revenge Of The Sith, vi insatta vet ju att det inte finns en chans i helvetet att denna del kan sluta lyckligt. Mycket riktigt, Lucas kastar de sockersöta vantarna åt sidan, nu är det ingenting annat än blotta knogar som gäller. Revenge Of The Sith är nästan uteslutande kolsvart i sin ton, det oundvikliga slutet för de goda killarna och tjejerna i galaxen närmar sig med stormsteg. Borta är enerverande sidokaraktärer som skall få oss att skratta, det finns en kärlekshistoria men den kantas å andra sidan av rasande känslor. Kort sagt är detta precis vad jag hade önskat mig av den avslutande delen av sagan om Star Wars, Lucas har plitat ner ett manus som är lika kolsvart som det universum som omger planetsystemen och jag riktigt myser i filmsoffan.

 

Det börjar i ett furiöst tempo gällande regin. Anakin och Obi-Wans räddningsuppdrag gav mig en ordentlig omgång gåshud och under de första trettio minuterna satt jag som fastklistrad framför den vita duken. Men sedan avtar filmens tempo ganska abrupt och jag började nu bli lätt nervös, skulle Lucas något bristande regi återigen visa sitt fula tryne? Svaret är nej, det gäller bara att hålla ut i en halvtimme till för sedan vrider han upp tempot igen och gåshuden infinner sig både en och tre gånger. För vi skall väl ändå vara helt ärliga, vi vet exakt vad som väntar runt knuten och likt ett barn på julafton sitter vi med en spänd förväntan på vad som skall serveras från Lucas i form av regi. Han bjuder onekligen på en färgsprakande bankett för att leka med orden, det är ett visuellt fyrverkeri som aldrig verkar ta slut. Arbetet med CG-effekterna fortsätter bara att skena iväg på det evolutionära spåret och det som visas upp i denna film är inget annat än material som får en att tappa andan i ren beundran. Det börjar som sagt med en furiös strid mitt ute i rymden och man undrar stilla hur Lucas skall kunna slå detta? Det gör han om och om igen under filmens gång då han slänger ut den ena mer hänförande scenen efter den andra. På vissa platser kan effekterna uppfattas som något ”plastiga” i tonen men merparten av filmen smälter de mycket njutsamt samman med de övriga beståndsdelarna. Men den gode George har även lärt sig sin läxa gällande personregi vilket klart och tydligt märks i Revenge Of The Sith. I Attack Of The Clones började skådespelarna att faktiskt agera och uppvisa ett känsloregister men i denna avslutande del har samtliga höjt sig ett pinnhål eller tre på skalan. Lucas visste att det är ett antal mycket känsloladdade scener som han skrivit ner i filmens manus och tur är det då att han lyckas pressa fram klart godkända prestationer från sin ensemble.  

 

Skådespelarna i Revenge Of The Sith gör sina hittills bästa prestationer när det gäller deras insatser i den moderna trilogin om Star Wars. Hayden Christensen hade jag ganska svårt för i Attack Of The Clones, det kändes som han inte riktigt visste vad han skulle göra med det material som han tilldelats och hans framtoning kändes mest krystad och allmänt velig. Det märks att Christensen har likt Anakin mognat under åren som passerat sedan Attack Of The Clone spelades in. Det är en mycket tung uppgift som lagts på den unge skådespelarens axlar men han hanterar utmaningen med bravur, det verkar som att han bara fått vänta på chansen att visa vad han går för. Plötsligt ser jag en Anakin som brinner av såväl passion som ilska, en karaktär som utstrålar auktoritet men samtidigt skrämmande anlag åt det mer psykotiska hållet och det är bara att lyfta på hatten åt såväl Christensen som Lucas vars personregi äntligen har blommat ut till fullo. Även Portman och McDiarmid får äntligen chansen att visa upp ett brett karaktärsregister som sträcker sig längre än snustorra monologer om politiken i Senaten, McDiarmid övertygar i synnerhet under filmens andra akt då han visar att gammal är äldst i gamet. Men det är enligt mig och många andra Ewan McGregor i rollen som Obi-Wan Kenobi som är den stora huvudattraktionen i Revenge Of The Sith. Jag kan svära på att det stundtals är en ung Alec Guinness som jag beskådar i vissa scener, så till den milda grad lyckas McGregor att fånga de små detaljerna som Guinness spelade på i originaltrilogin. Dessutom får även han chansen att visa upp ett känsloregister som sträcker sig förbi en vedkubbe vilket man kunde likställa hans insatser med i The Phantom Menace.

 

 

Säga vad man vill om George Lucas men är det något som han har känsla för är det att producera helt suveräna DVD-utgåvor, de tidigare releaserna av Star Wars har utan allt för stora problem kunnat klassas som referensmaterial. Men på bildpunkten har det inte lyckats lika bra som ljudet, spår av Edge Enhancement eller en viss mjukhet har alltid dragit ner betyget från topplaceringen. Så det var med ett visst mått av nyfikenhet som jag satte mig för att granska bildkvalitén på denna R1:a av Revenge Of The Sith, hade Lucas och hans mannar lyckats få bukt med de barnsjukdomar som tidigare plågat bilden? Det korta svaret är ja ty den bild som serveras är inget annat än rent referensmaterial. Jag började med att beskåda filmen på en mindre LCD och häpnade över vad jag såg, allting ter sig vara helt felfritt. Men så var det å andra sidan en mycket liten bildyta i hembiosammanhang och då ser det mesta bra ut så det var bara till att värma upp projektorn och blåsa upp bilden på en 100 tum stor duk. Efter denna manöver var jag tvungen att böja mig ner och leta efter hakan som befann sig på villovägar. Detta är så bra att man får tårar i ögonen och alla tidigare nämnda recensioner som sjungit den ena lovsången efter den andra för bildkvalitén visar sig vara sanna. Eftersom detta cineastiska verk är helt och hållet filmat via digital väg så är ursprungskällan tämligen lovande och denna transfer till DVD gör den total rättvisa. Allt är perfekt, så enkelt är det. Skärpan är knivskarp precis genom hela filmen, inga spår av mjukhet som tyvärr återfanns i Episode I & II så långt ögat kan nå. Färgskalan är fullständigt sprängfylld och vibrerande av liv utan minsta tendenser till blödningar eller andra synliga artefakter. Jag ansträngde mig för att finna spår av EE men inte ens på en så stor bildyta kunde jag finna några fel. Det är bara att lyfta på hatten åt Lucasarts för att ha gett oss en ny referensnivå gällande bildkvalité.

 

 

Minns ni öppningsscenen i Attack Of The Clones, när Amidalas transport sveper förbi och skakade om hela ert biorum? Då delade jag ut full pott för ljudet och det kommer att ske även i denna recension. Allt för ofta eftersöker jag DTS-spår hos DVD-utgåvor men när det gäller Lucasarts vet jag att det räcker gott och väl med ett Dolby Digital EX då detta är likt bilden totalt genomarbetat ner till minsta mikroskopiska beståndsdel. Det finns även ett 2.0-spår att lyssna till men i ärlighetens namn är detta relevant i sammanhanget? Nej naturligtvis inte, vi vill ju frossa i de ljudorgier som EX kan erbjuda oss. Och som det gör det, det var inte långt ifrån att jag gjorde ner mig i byxorna när filmens öppningsscen drar igång precis på samma sätt som i Attack Of The Clones, nu började flinet på mina läppar onekligen leta sig uppåt mot öronsnibbarna. Det skulle visa sig bara bli bättre och bättre allt eftersom filmen rullar på. Likt bilden är det svårt att egentligen finna några direkta Akilleshälar då allt är som sagt så ruskigt genomarbetat. Talet är kristallklart placerat i centerhögtalaren utan minsta tendenser till synkproblem eller för den delen tendenser till att tappa fokuseringen. Ja jag vet att jag skrivit detta förr om ljudspår men detta är dagens sanning gällande detta som erbjuds från Lucasarts. Separationen mellan kanalerna är inget annat än ren referensklass då de bildar en nästan läskigt dynamisk ljudbubbla. De bakre regionerna av anläggningen är konstant närvarande och sprider ut såväl John Williams suveräna soundtrack som omgivningsdetaljer som bara ökar närvarokänslan än mer. Och så var det kapitlet med subwoofern och dess LFE-tongångar. Jag föreslår att du förvarnar eventuella grannar innan beskådan av Revenge Of The Sith ty det kommer att gå livat till gällande LFE, vissa stunder oroade jag mig nästan för att subwoofern inte skulle mäkta med men den stod pall. Likt bilden är detta som sagt rent referensmaterial och betyget kan inte annat än bli högt, mycket högt till och med.

 

 

Filmen levereras i ett keep-case av standardsnitt som huserar två skivor, den första innehåller filmen samt ett kommentatorspår där bland andra George Lucas, Rick McCallum och John Knoll medverkar. Har du lyssnat på de tidigare kommentatorspåren som återfinns i de redan utgivna DVD-utgåvorna av Star Wars vet du vad du har att förvänta dig av detta kommentatorspår. Vi har framför oss ett mycket informationsrikt spår som varvar såväl teknisk jargong som anekdoter från inspelningen och personliga reflektioner från samtliga medverkande. Personligen har jag alltid gillat just kommentatorspåren på Star Wars-utgåvorna då de ger en perfekt avvägd balans för åhöraren att lyssna till och detta spår på Revenge Of The Sith är inget undantag. Men det är som vanligt inte skiva nummer ett som innehåller alla godsaker beträffande extramaterial utan skiva nummer två som är fullspäckad med intressanta dokumentärer och fakta att botanisera runt i. Huvudattraktionen i mina ögon är dokumentären Within A Minute som visar oss oinvigda exakt hur mycket arbete som ligger bakom att skapa en scen som varar i just en minut. Dokumentären klockar in på strax under en och en halv timma och tar oss igenom hela kedjan av filmutveckling från konceptuella skisser till inspelningen, klippning samt den färdiga scenen, en helt enkelt makalöst intressant dokumentär för alla som har minsta intresse i hur man skapar film. Sedan har vi sex stycken bortklippta scener att beskåda, alla i mycket hög kvalité och med Dolby Digital 5.1 EX som ljudspår. Som vanligt ger George Lucas en introduktion till scenerna och förklarar mycket ingående anledningen till att de klipptes bort från den färdiga filmen.

 

Härnäst har vi en dokumentär med titeln The Chosen One och som många säkerligen har kunnat lista ut ligger fokus på Anakin Skywalkers transformation till Darth Vader. Här får vi följa den unge skådespelaren Hayden Christensen och hans arbete under inspelningen av Revenge Of The Sith, det visar sig att såväl Anakin som Hayden har blivit betydligt varmare i kläderna allt sedan Attack Of The Clones där jag allt tyckte att Christensen var något instabil i sitt agerande framför kameran. Vi fortsätter att gräva i godispåsen och plockar upp dokumentären It´s All For Real som tar upp filmens stunts samt koreografin för de heta duellerna med ljussablarna, återigen häpnar man över exakt hur mycket arbete som faktiskt ligger bakom scener som kanske bara varar ett antal sekunder i själva filmen. Likt de föregående utgåvorna av Star Wars medföljer även femton stycken kortare webdokumentärer som alla tar upp intressanta fakta kring inspelningen av Revenge Of The Sith. Två stycken musikvideos finns att beskåda, gillar man John Williams musik är dessa ett absolut måste. Avslutningsvis finner vi ett mycket stort stillbildsgalleri samt trailers. Återigen är det bara att konstatera att George Lucas och hans skara tappra män vet hur en slipsten skall dras när det gäller att producera fram högkvalitativa DVD-utgåvor, Revenge Of The Sith är ett praktexempel på detta. Extramaterialet är intressant, roande och mycket informativt och här finns onekligen något för alla varpå betyget blir högt.