Världarnas Krig

Så har ögonblicket äntligen kommit, det oundvikliga går inte längre att skjuta upp på framtiden. Med en duns i brevlådan valdes cirka två timmar av mitt liv åt att recensera ett styck mastodontfilm kategori stor: Steven Spielbergs nyinspelning av Världarnas Krig. It´s a dirty job som jänkarna på andra sidan vattenpölen skulle ha sagt men någon måste göra det. Av någon outgrundlig anledning blev det aldrig av att jag masade mig ner till den lokala biografen när det begav sig för att se nämnda film, valet stod en het sommarnatt mellan denna och Batman Begins och lotten föll på den senare vilket resulterade i en synnerligen trevlig cineastisk upplevelse men det är en annan historia som redan recenserats. Jag hade dessutom en smygande känsla av att detta är en film som är klippt och skuren för att avnjutas i hemmets trygga vrå i mörkrets biosalong. Jag väntade, sedan väntade jag lite till. Sedan släpptes filmen på DVD men ändock blev det aldrig av att se den, alltid dök det upp någonting som hindrade en annan skribent. ”Jag skall bara” ekade i huvudet. Men nu är det så dags att kavla upp ärmarna och ta tjuren vid hornen. Spänn fast säkerhetsbältet pojkar och flickor för nu bjuder farbror Spielberg, förhoppningsvis, på en åktur som heter duga.

 

Ray Ferrier (Tom Cruise) är en erfaren hamnarbetare som är mycket duktig på det han gör vilket involverar kneg i lyftkran transporterandes containrar. Han är desto mindre lyckad i rollen som far till sina två barn Robbie (Justin Chatwin) samt Rachel (Dakota Fanning). I filmens början anländer Ray försenad till sitt residens bara för att möta ett styck mindre road exfru med tillhörande ny make vid sin sida, det är Rays tur att ha ungarna över helgen då frugan skall till Boston för att hälsa på föräldrarna. Förhållandena mellan far och barn är minst sagt ansträngda till den yttersta gränsen då tonårssonen föredrar att titulera sin far vid hans namn istället för ”pappa” för att nämna ett av många plågsamma exempel. Men snart skall familjen Ferriers band komma att sättas på det yttersta provet. På dumburken börjar det välla in rapporter om märkliga åskfenomen över hela jordklotet vilket snart drabbar även Rays bostad. Skräckslagen beger han sig med stadsdelens övriga invånare till en korsning där en krater har bildats av de intensiva åsknedslagen. Vad som kommer att kasta sig upp ur detta helveteshål kommer att för alltid förändra Rays och hela mänsklighetens existens som vi känner till den.

 

Så tiotusenkronorsfrågan lyder: var det värt väntan att beskåda Världarnas Krig? Både ja och nej är det diplomatiska svaret ty detta är nog en av de mest kluvna filmupplevelser jag haft den senaste tiden. Filmen är onekligen uppdelad i två stycken mycket distinkta akter där den första fullkomligt briljerar medan den andra faller platt till marken. Om vi börjar från start och ser till den första halvan av Världarnas Krig är detta nog bland det bättre i katastroffilm jag beskådat. Steven Spielberg lyckas verkligen att bygga upp en annalkande känsla av total psykologisk skräck inför vad som komma skall. När sedan rymdvarelserna attackerar gör de detta med ett sådant styrkebesked att jag fick leta efter hakan på golvet. Till skillnad mot en liknande film i samma fack, Independence Day, väljer Spielberg en betydligt mer autentisk känsla i sitt skapande, stundtals känns det nästan som att beskåda Rädda Menige Ryan uppumpad på steroider. Med ett intensivt kameraarbete skapas en näst intill dokumentär känsla av en krigszon, ett Amerika som står under attack av yttre krafter som de inte ens hade kunnat drömma ihop i sina febrigaste mardrömmar. Som sagt så väjer Spielberg för de totala floskler som ID 4 serverade sina åskådare vilket jag naturligtvis tackar för men det finns även skavanker att finna i den första akten och det är något som skall komma att stjälpa hela projektet Världarnas Krig nämligen regissörens totala fascination och sentimentalitet beträffande familjerelationer. Ingen Spielberg-film är komplett utan ett tappert försök till relationspsykologi och denna film är inget undantag på den fronten. Världarnas Krig är betydligt smartare än sin kusin men samtidigt dum som ett spån då det är familjen Ferriers relationsproblem som blir det som stjälper filmen ifråga. Jag hade extremt svårt att relatera till deras bryderier då karaktärerna är så hopplöst stereotypa; den misslyckade fadern, den trotsige tonårssonen samt pensionären fast i en 10-årings kropp. Jag antar att Spielbergs förkärlek till denna typ av drama aldrig kommer att fattas i någon av hans filmer men denna gång hade jag varit tacksam att få slippa den delen av kakan.

 

Som sagt så är det helt klart den första halvan av Världarnas Krig som i mitt protokoll är den mest underhållande delen av filmen. När attacken påbörjas gentemot det mänskliga släktet hade jag en sådan gåshud att jag ville krypa ur skinnet. Spielberg är fältmarskalken som med klara och tydliga direktiv styr sin armé av specialeffektsmakare mot ett till synes säkert mål. Stämningen är betydligt mer allvarsam och gripande än många andra filmer i samma genre och man kan inte annat än kapitulera åt de effekter som målas upp på den vita duken. Men där Spielberg havererar med att porträttera dysfunktionella familjer lyckas han betydligt bättre med att visa upp mänsklighetens mörkare sidor, scenen där Ray attackeras i sin bil är ett mycket lyckat exempel på just detta och man anar viss briljans som uppvisades i betydligt större skala i filmen Schindler´s List. Men sedan havererar filmen totalt när den andra akten skall inledas. Vid detta lag var jag med sällskap redigt trötta på bortskämda ungar som agerar vuxna och fattar konstant ologiska beslut vilket irriterade gallfeber på Martin, ganska komiskt var det att beskåda men jag kunde inte annat än hålla med. Det fungerar helt enkelt inte att göra en psykologisk stilstudie i hur det mänskliga psyket skulle reagera under ett sådant överväldigande hot som presenteras i Världarnas Krig. Eller rättare sagt så är tanken faktiskt riktigt god, det är detta som skiljer denna film från nämnda kalkon Independence Day. Men trots att Spielberg på pappret är helt rätt man för jobbet lyckas han ändå inte med sina intentioner och filmen känns bara mer och mer krystad för varje minut som tickar förbi på klockan. För att inte tala om slutet, snacka om att göra det lätt för sig…

 

Världarnas Krig presenteras i formatet 1.85:1 och är anamorfisk. Jag med många andra förväntade nog sig en ren referensskiva beträffande bild respektive ljud. Men när det gäller bildsektionen får ni leta efter andra utgåvor att imponera på grannen med. Först trodde jag att det var något fel på min återgivningskälla när filmen rullade igång då bilden kändes extremt instabil och manipulerad. Men en snabb kontroll visade att utrustningen var tip top så det var bara till att konstatera att det är transfern till DVD som ställer till det för sig. Spielberg har sedan Rädda Menige Ryan fastnat för en viss typ av kamerafilter tillika modifikationstekniker för att manipulera bilden vilket klart reflekteras i Världarnas Krig. Färgskalan är stundtals så urvattnad att den gränsar till svart/vitt och det må ha fungerat i den ena krigsfilmen men denna gång är jag inte lika förtjust i ingreppet. Sedan uppenbarar sig sådana mängder bakgrundsbrus att jag återigen var tvungen att kontrollera hembion men nej allt var fortfarande i sin ordning, det skall helt enkelt se ut som skräp stundtals. Den sektion som gör sitt jobb bäst och som känns mest sansad i sammanhanget är svärtan som verkligen gör ett fenomenalt jobb med att porträttera scener i nattetid utan att minsta detalj i omgivningen går förlorad.

 

Jag hade som sagt mina förhoppningar på denna utgåva av filmen vilket innebar att jag sökte efter ett DTS-spår att matcha det visuella fyrverkeriet som Spielberg erbjuder åskådaren av Världarnas Krig. Prisad vare Paramount som valde att slänga med ovan nämnda ljudspår, nu förväntade jag mig att biorummet skulle möbleras om tack vare ren, rå urkraft vilket också skedde till min absolut stora förtjusning. Detta mina damer och herrar är ett sådant tryck som bombarderar åskådaren att man inte annat kan än att kapitulera, spänna fast säkerhetsbältet och sedan blir det en åktur som lämnar majoriteten av sina konkurrenter i ett moln av damm. Man skulle lätt luras i tron att det endast handlar om ren ursinneskraft utan finess men detta är icke fallet då ljudspåret blandar kampsport med balett för att använda en bildjämförelse. Samtliga högtalare jobbar i total samklang och omsluter mig så till den milda grad att jag tittade ut genom fönstret efter små gröna män från Mars i gigantiska maskiner, så autentisk är upplevelsen. Dialogen levereras kristallklart ur centerhögtalaren utan minsta brist på fokusering eller tendenser till synkproblem. Men det som verkligen får det att pirra i benen på undertecknad är LFE-tongångarna som garanterat kommer att väcka upp de döda, sitter du på en kompetent subwoofer är det bara till att gratulera då du har en högtidsstund framför dig. 

 

Filmen levereras i ett keep-case som huserar filmen på en DVD-skiva. Omslaget är tyvärr likt Minority Report en idolplansch á la Tom Cruise och det faller mig icke i smaken när namnet på en skådespelare är näst intill lika stort som titeln på filmen. Detta är en 1 Disc Edition av filmen vilket innebär att vi erbjuds på extramaterial i form av, trumvirvel tack… nada, zip, nothing. Misströsta icke ty det finns en 2 Disc Edition av filmen som bara kostar ett par kronor mer än denna version och då får du som sagt en hel skiva med extra godis att frossa i. Sedan om det är bra extramaterial eller ej som erbjuds låter jag vara osagt.

 

En lysande första halva som totalt havererar under akt två, så kan man sammanfatta Steven Spielbergs nyinspelning av klassikern Världarnas Krig. Det går inte att undkomma det faktum att regissören för dagen onekligen har ett gott öga för hur man skall skapa katastroffilm modell mastodont och under filmens inledning satt undertecknad recensent och hoppade upp och ner i soffan av lycka. Men den luftfärden avtog sakta men säkert och när eftertexterna rulla upp kände jag mig bara snuvad på konfekten. Världarnas Krig är dock en film som man skall ha sett, om inte annat för det makalöst genomarbetade ljudspåret som garanterat kommer att resultera i en del nersölade byxor.