Danny The Dog

Jag har aldrig varit någon direkt stor beundrare av skådespelaren Jet Li, förvisso skall det erkännas att jag imponerades av hans insats i den kritikerhyllade filmen Hero men efter den rullen har det inte blivit många visningar med nämnda skådespelare i casa del Fredrik. Men så för inte så länge sedan började jag höra talas om en ny europeisk actionfilm, en sorts modern Frankenstein om man vill vara lite lätt pretentiös. Namnet på filmen var Danny The Dog fast den blev mer känd som Unleashed vilket var amerikanernas val att döpa om filmen, stackars biobesökare skulle väl annars tro att detta var en ny Disney-film och så kan vi ju naturligtvis inte ha det. Efter ett tag började den ena positiva recensionen efter den andra att poppa upp likt svampar i skogen på Internet och nu började jag bli lätt förveten trots mina åsikter om Li. Kritiker menade på att detta var hans hittills bästa verk vilket är ett ganska modigt uttalande med tanke på vilken framgång Hero var. Men naturligtvis vann min nyfikenhet över den svenska skepsisen varpå jag bestämde mig för att göra en kritisk granskning av Danny The Dog.

 

Bob Hoskins spelar den lokale smågangstern Bart som opererar i den undre världen av England. Bart är inte direkt någon stor fisk i dammen men han lyckas ändå att kassera in de skulder som folk har till honom tack vare sitt ultimatum till indrivningsverktyg: Danny (Jet Li). Danny är nämligen en expert på kampsport och att slåss, i själva verket är detta det enda han känner till. Vår slagmaskin kontrolleras av ett collier gjort i metall som Danny bär runt halsen; så länge denna är på plats är han from som ett lam men tag av det och helvetet brakar lös. Detta har gjort att Bart har lyckats med konststycket att förvandla en människa till en hund därav filmens titel. När Danny inte knäcker ben och lemmar på stackars satar som är skyldiga Bart pengar spenderar han sin tid inlåst i källaren läsandes barnböcker och äter kall mat ur konserver. All denna psykologiska tortyr har gjort att Danny knappt känner till omvärlden, för honom existerar bara kampen när halsbandet åker av då han får utlopp för all den aggression och vrede som ligger latent under ytan i hans psyke. Tills en dag då Bart hamnar i ett bakhåll iscensatt av förargade klienter, plötsligt är Danny fri ute i den stora vida världen. Han möter upp med den godhjärtade tillika blinde pianostämmaren Sam (Morgan Freeman) som genom sitt spelande på flygeln lär Danny att bli mänsklig. Sakta men säkert lär han sig att fungera i sociala sammanhang och till slut kan han göra sig fri från halsbandet utan att förvandlas till en furie. Men så dyker det upp gamla spöken från det förflutna. Bart gör entré och vill självklart ha tillbaka sin jycke. Danny måste nu slåss för sitt nya liv utan halsband.

 

Danny The Dog öppnar upp tämligen starkt med en utstuderad sekvens i ultravåld koreograferat enligt konstens alla regler. Li lyckas upphäva alla lagar beträffande gravitation och fysik varpå djupa veck formades i min panna, detta verkade bli ytterligare en i raden av martial arts-filmer som har pumpats ut från såväl Hollywood som Asien de senaste åren. Men se där hade jag helt fel för efter en ganska explosiv öppning gör filmen helt klart en vändning åt det mer dramatiska hållet. Luc Besson är mannen som på senare dar gjort sig mer känd som producent tillika manusförfattare än regissör även om han lämnat några oförglömliga avtryck i filmhistorien med sina verk Nikita och Leon för att nämna några. Det är också ifrån dessa filmer som han helt klart har hämtat inspirationen inför denna historia om Danny. Likt Leon är Danny en mördare med blod på sina händer, skillnaden mellan dessa är att Leon valde själv sitt yrke medan den senare tvingats in på banan av yttre krafter. Båda två karaktärerna besitter dock många liknande drag sinsemellan: en oskuldsfullhet inför den yttre världen trots de otaliga människoliv som de släckt ut. Mycket av Pavlovs teorier om belöning finns att hämta i denna film och manusförfattaren Besson har inte varit sen med att hämta inspiration från såväl denne man som historien om Frankensteins monster. Detta gör Danny The Dog till en ganska annorlunda actionfilm vilket känns högst välkommet, i mina ögon är detta bland det bättre Besson har lånat ut sitt namn till på senare tid. Detta sagt är manuset inte felfritt på något vis, det börjar dyka upp en hel del logiska luckor allt eftersom filmen rullar på men den dramaturgiska precisionen överväger ändå dessa i sluttampen.  

 

Men samtidigt lider filmen av en lätt identitetskris, den vet helt enkelt inte vilket ben den skall stå på. Iscensättaren Louis Leterrier jobbade länge som regissörsassistent innan han debuterade med filmen The Transporter, nu har han även gjort en uppföljare till det verket men det är en annan anekdot ämnad för framtida recensioner. Om man ser till Danny The Dog så är det egentligen två parallella historier som man försöker berätta med vilt skilda tekniker beträffande behandlingen och tillämpningen av storyn. Vi har å ena sidan ett ganska allvarsamt om än högst naivt drama om en mans inre resa från monster till skönhet likt den fula ankungen. Å andra sidan har vi vettlösa actionsekvenser som trotsar all rim och fason. Försöker man sig på att blanda dessa två element blir resultatet som olja kombinerat med vatten, skikten vill inte ha med varandra att göra. Jag personligen tror att dessa åsikter bottnar i hur man valt att porträttera actionsekvenserna. Dessa är hisnande välgjorda och höjer helt klart pulsen hos åskådaren där råder det inga som helst tvivel. Men enligt mig passar inte dessa bitar in med det övriga pusslet beträffande den stil som råder när man skall porträttera de mer dramatiska scenerna i filmen vilka helt klart överväger slagsmålen. Hade man enligt mig valt att satsa på en mer ”realistisk” ton på kamperna likt de som går att återfinna i David Finchers mästerverk Fight Club till exempel ja då hade Danny The Dog nått ännu högre än vad den gör idag. Dessa reservationer till trots måste jag medge att denna film överraskade mig positivt då det är en klart frisk fläkt att få se mer än bara nävar och sparkar som flyger genom luften, något som jag trodde att denna film enbart skulle bestå av efter att ha beskådat den klart missvisande trailern.

 

Jet Li har aldrig riktigt övertygat mig om att han är en kompetent skådespelare, allt för ofta har han istället fått visa upp prov på sina gedigna kunskaper inom kampsport. Att han har fått benämningen ”vår tids Bruce Lee” är välförtjänt då man verkligen tappar hakan i golvet när Li går loss på sina motståndare och jag kan säga så mycket att jag inte skulle vilja möta denne man i en mörk gränd när han är på ett dåligt humör. Men se det går att lära en gammal hund nya tricks. I Danny The Dog ser jag till min stora förtjusning en Li som faktiskt kan agera och inte bara utföra akrobatiska konster som trotsar tyngdlagen. Han ger den själsligt ärrade Danny ett ansikte som man faktiskt kan acceptera trots vissa små luckor i filmens manus. Genom små medel som kroppsspråk och nycker kan man faktiskt luras i tron att denna man har uppfostrats att vara som en hund på två ben och jag unnar verkligen Li det beröm som han mottagit för denna rollinsats. Morgan Freeman får återigen spela snäll äldre herre vilket han som vanligt gör mycket bra men den som tillsammans med Li sköter den större delen av showen är onekligen Bob Hoskins i rollen som gangstern Bart som är allt annat än subtil i sin framtoning. Nej här gäller det att spela över fast ändå behålla trovärdigheten och Hoskins är helt rätt man för det jobbet.

 

Filmen presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Leterrier har likt många andra regissörer valt att manipulera bilden ganska friskt beroende på vad som skall berättas för åskådaren. I filmens början är bilden extremt konig och färgskalan är verkligen nedtonad till gränsen. Men så fort Danny kliver in i Sams trygga hem vaknar kvalitén på bilden till liv med en levande färgskala som lyser av liv. Skärpan är extrem, bland det vassaste jag beskådat på senare tid. Minsta lilla por i skådespelarnas anleten återges med en nästan kuslig återgivning och det är bara att lyfta på hatten åt de ansvariga för denna DVD-transfer. Svärtan gör även den ett riktigt ordentligt jobb, nu är det inte allt för många scener som utspelar sig i riktigt mörka miljöer men när dessa väl uppenbarar sig visar svärtan att den gör ett utomordentligt jobb utan att för den sakens skull hindra detaljer i omgivningen från att synas. Det enda som petar ner betyget för bilden från den absoluta topplaceringen är att det förekommer en del spår av Edge Enhancement vilket är synd på en annars så bearbetad utgåva.

 

Nordisk film bjuder på såväl Dolby Digital som DTS att spänna öronen till vid beskådan av Danny The Dog vilket vi naturligtvis tackar för. När jag lyssnade på det första spåret signerat Dolby Digital tyckte jag minsann att det gav en ordentlig ljudupplevelse om än lite bristande i den slutgiltiga dynamiken, antagligen har mina öron gått och blivit för kräsna på äldre dar. Snabbt slog jag över till DTS och mycket riktigt så klev upplevelsen upp ett pinnhål på skalan. Redan i filmens inledning slås jag hur aktiva samtliga kanaler är: surroundhögtalarna jobbar för fullt med att pumpa ut filmens aggressiva soundtrack signerat gruppen Massive Attack medan varenda smocka och spark fullkomligt skakar om biorummet. Separationen mellan kanalerna håller mycket god standard förutom centerkanalen då jag tyckte att dialogen var något grumlig stundtals under filmens gång. Detta är å andra sidan den enda egentliga svaga punkt jag kunde skönja beträffande dessa två ljudspår som onekligen bjuder på en suverän upplevelse och som komplimenterar bildsektionen mer än väl.  

 

Filmen levereras i ett transparent keep-case med ett i mina ögon tämligen snyggt omslag, insidan av fodralet innehåller reklam för filmen Sahara. Sektionen med extramaterial är en ganska blandad kompott att smaka på. Först ut har vi samtliga scener med kampsport i förlängda utföranden, personligen hade jag mer än gärna sett att dessa längre scener klippts in i den färdiga filmen då de helt klart är häpnadsväckande läckert gjorda. Ett par kortare dokumentärer om arbetet med såväl filmen som specialeffekterna finns för beskådan. Härnäst finner vi ett par bortklippta scener men dessa förstår jag mer varför de hamnade på golvet i redigeringsrummet. En kortare snutt med outtakes finns med men inga av dessa lockade till några direkta skratt hos undertecknad. Avslutningsvis finner vi en musikvideo samt trailers.

 

Den som förväntar sig en ”klassisk” Jet Li-film i samma anda som The One eller Kiss Of The Dragon för den delen kommer nog att bli ganska gruvligt besviken då Danny The Dog faktiskt bär mer drag åt drama än action trots vissa spektakulära sekvenser som höjer adrenalinet i kroppen. Men jag måste erkänna att jag blev positivt överraskad av denna lilla historia och jag förstår att majoriteten av recensionerna gett den goda omdömen, vissa har dock skytt den som pesten men smaken är bekant som baken som ordspråket lyder. Är man ute efter en mer europeisk actionhistoria med lite substans för de små grå cellerna att roa sig med kan Danny The Dog mycket väl vara din kopp te, vill du enbart se akrobatiska övningar och blodet flyta måste jag nog rekommendera någon annan film med Li i huvudrollen.