Leterrier. Besson. Statham. Grabbarna Grus är tillbaka med en ny installation om kuriren Frank Martin. Jag vet att många cineaster i Svea Rike nog gjorde ner sig i byxorna av glädje när det offentliggjordes att det skulle komma en uppföljare till Transporter men jag var som vanligt något mer skeptisk till hela upplägget. Den första filmen var en ganska tvådelad historia att beskåda i mina subjektiva ögon men ändå gjorde den sitt jobb tämligen ordentligt. Men jag är som sagt skeptisk till uppföljare över lag men ändå kände jag mig lockad av att se Martin fara fram som en furie, denna gång i Amerika.

 

Jason Statham är tillbaka som Frank Martin, legosoldaten som bytte karriär och specialiserade sig på att bli en transportör modell exklusiv. Han levde sitt liv efter strikta regler och detta är någonting som han direkt inte har ruckat på sedan vi stiftade bekantskap med honom på den franska Rivieran i den första Transporter. I filmens början finner vi återigen Martin sittandes i ett garage väntandes på det exakta klockslaget för att bege sig iväg på sitt uppdrag som han haft i en månads tid: att skjutsa en rik politikers unga son till och från skolan. Man skulle utan överdrift kunna säga att Frank valt att trappa ner sedan sin flykt till Miami även om han påstår att detta gig bara är en gentjänst för en väns räkning. Inte desto mindre tar han sitt jobb på fullaste allvar och det är fortfarande reglerna som talar och guidar honom på rätt köl genom storstadstrafiken. Men den relativt lugna tillvaron skall snart komma att förändras tämligen drastiskt för vår chaufför. Efter att ha hamnat i ett bakhåll tvingas Martin att lämna över den unga pojken till den lokala übergangstern Gianni (Alessandro Gassman) som pressar paret Billings på stora summor pengar annars kommer de att få tillbaka sin son uppstyckad i serveringsportioner. Dessutom får polisstyrkan för sig att det i själva verket är transportören som ligger bakom bortförandet av barnet, lägger man dessutom till en annalkande epidemi av ett dödligt virus á la Mission Impossible II har Frank händerna fulla. En av hans regler ekar dock hela tiden i bakhuvudet: han lovade att inget ont skulle drabba pojken och detta är han fast besluten att hålla oavsett metoder. The Transporter är tillbaka i matchen.

 

Jag vill minnas att den första Transporter orsakade en hel del tankemöda hos mig efter beskådan. Å ena sidan tyckte jag att det var en av de mest korkade filmer som producerats i modern tid med ett högst bristfälligt manus och haltande regi. Men samtidigt måste jag erkänna att det finns något lockande med just denna typ av filmer, man stänger av hjärnkontoret under 1 ½ timma och låter sig bara likt en fågelholk matas med de intryck som pumpas i en aldrig sinande ström gentemot en. Därför var jag trots allt ändå ganska nöjd med den första filmen trots starka reservationer. Det var därför med ett visst mått av dämpad förväntan som jag med bättre hälft bänkade oss för att se denna uppföljare. Resultatet blev minst sagt nedslående: flickvännen somnade och jag satt mest surmulen efter avslutad visning. Jag skrev i den förra recensionen om Transporter att Luc Bessons insats som manusförfattare var minst sagt bristfälliga, att den filmen kändes haltande och svårt uppstyckad i sektioner som inte direkt matchade varandra. Tyvärr är det bara till att konstatera att Besson inte ansträngt sig särskilt mycket för att bättra på svagheterna inför denna uppföljare. Transporter 2 börjar ganska lovande med en story som om inte originell så i varje fall sammanhängande med en kidnappning och en hjälte som måste rentvå sitt namn. Men sedan när vi börjar blanda in dödliga virus, psykotiska skurkar som vida överskrider alla stereotyper samt halvhjärtade actionsekvenser så känns det som att denna uppföljare hade filmbolaget kunnat slippa producera fram. Fortfarande känns hela konceptet Transporter som en tvådelad historia kantad av ojämnhet, när det dessutom blir tydligt att Besson helt sonika stulit stora portioner från Mission Impossible II för att kunna skaka fram ett manus blir i varje fall jag gruvligt besviken.

 

Denna gång får fransmannen Louis Leterrier stå ensam bakom rodret som kapten för denna skuta. Tyvärr måste jag erkänna att jag inte blir särskilt imponerad av fransosens insatser. Han lyckades betydligt bättre med sitt projekt Danny The Dog, där noterade man att Leterrier hade förmåga att bringa fram en hel del krut ur sina skådespelare och samtidigt mana fram furiöst adrenalinhöjande actionsekvenser. I Transporter 2 känns nästan allt antingen för tamt eller överdådigt. Från filmskaparnas sida har man valt den enkla vägen när en uppföljare skall matas ut: mer av allt. Detta kan ha sina fördelar då beundrare av den första filmen kommer att få sitt lystmäte fyllt då filmen i princip innehåller 80 minuter vettlös action som inte lämnar mycket utrymme för åskådaren att hämta andan. Men likt nämnda Mission Impossible II som Transporter 2 ”lånat” allt för många beståndsdelar av blir det i varje fall för min del för mycket av det goda, i slutet är man så utmattat/uttråkad av att se den ena omöjliga sekvensen efter den andra att man inte orkar bry sig längre. Det hjälper inte att många scener har ett tämligen billigt skimmer över sig, många specialeffekter är skrattretande dåliga och flickvännen skrockade gott både en och tre gånger under filmens gång. Det som höjer filmen ett par snäpp är Jason Statham som återigen visar att han kan smiska stjärt och tugga tuggummi samtidigt utan att tappa sitt pokerface. Resten av ensemblen är skrattretande dålig. Matthew Modine hade en gång en ganska framgångsrik karriär i Hollywood men någonstans på vägen söp han bort den, jag satsar mina kort på fiaskot Cutthroat Island. Först kände jag inte igen honom men sedan slog det mig att det faktiskt är herr Modine som medverkar i Transporter 2, dock kan man räkna minuterna han är i rutan på sina tio fingrar och tur är väl det för att påstå att människan agerar vore en stark överdrift. Sedan har vi filmskurken som naturligtvis är en man med kraftig brytning och kisande ögon, vilken överraskning. Den enda antagonisten som roar är fotomodellen Kate Nauta i rollen som psykopaten Lola, bara namnet på karaktären lockar till skratt från skribentens sida.  

 

Filmen presenteras i två format nämligen 1.33:1 samt 2.35:1, varför oh varför kan man fråga sig. På andra sidan Atlanten är det fortfarande ett ganska vanligt förekommande format men jag hade naturligtvis hellre sett att man slopade 4:3 och satsade allt på en kanontransfer i formatet 2.35:1. Nåja man kan inte få allt så det var bara till att vända upp rätt sida på skivan och köra igång projektorn för en närmare granskning av bildsektionen på denna amerikanska utgåva av Transporter 2. Tyvärr måste jag konstatera att bilden är ganska medelmåttig i mina ögon. Det första jag noterade är att kontrasten har skjutit i höjden, detta var i varje fall jag trodde att projektorn hade ställt till med. Men en snabb titt i menyn avslöjade att så var inte fallet utan det är transfern till DVD som är boven i detta drama. Överlag förefaller Transporter 2 vara på tok för mjuk i tonen då många scener känns som insvepta i en dimma med total avsaknad av skärpa. Det blir inte bättre när jag konstaterar att det förekommer spår av såväl blödningar i färgspektrumet som kraftiga tendenser till Edge Enhancement. Nej denna utgåva av filmen är en klar besvikelse när det gäller bilden, jag tror som sagt att hade man skippat att trycka in två olika versioner av filmen på en och samma skiva hade slutresultatet blivit mycket bättre.

 

När jag läste om den kommande amerikanska utgåvan av Transporter 2 lovades det ett DTS-spår att lyssna till, något som verkar ha försvunnit på vägen vilket är klart synd. Om detta härrör från faktumet att man valt att pressa in två bildformat av filmen på en skiva låter jag vara osagt men jag har mina misstankar. Så hur låter då det Dolby Digital 5.1 som strömmar ut ur mina högtalare i casa del Fredrik? Onyanserat är ett ord som väl sammanfattar helhetsintrycket. Vissa effekter är på tok för högljudda, minsta lilla pistolskott låter som ett oväder med kraftig åska rasar i min lägenhet medan andra större explosioner på den vita duken får näst intill ingen som helst LFE-respons från subwoofern. Spåret känns dessutom alldeles för framtungt, surroundhögtalarna får inte mycket material att jobba med i Transporter 2 och när de väl vaknar till liv är de mycket trötta och bristfälliga i sitt arbete. Separationen mellan fronten av systemet är dock av god kvalité med en dialog som förefaller väl synkad till centerhögtalaren utan några som helst problem med fokuseringen. Jag vidhåller dock att ett DTS-spår hade kunnat lyfta denna film avsevärt på A/V-fronten, som det är nu klarar sig denna utgåva med godkänt men inte mer.

 

Filmen levereras i ett snyggt slip-case med ett omslag som är tämligen stilrent bortsett från en recensionskommentar som drar ner helhetsintrycket något. Beträffande sektionen med extramaterial är den ganska tunn, huvudkontentan vilar på två stycken dokumentärer. Det finns även ett antal deleted scenes att beskåda och som avslutning på måltiden erbjuds det en blooper reel, inte direkt mycket att hänga i granen skall erkännas.