No Way Out

Det är dags att vrida tillbaka klockan ett antal varv denna gång, närmare bestämt landar vi år 1987 och det kalla kriget sprider kommunistskräck över land och rike så även i filmindustrin. Genom detta har dagens recensionsexemplar, No Way Out, gått och blivit något av en tidskapsel. Men denna film är mer än så, den är även en av de mest kompetenta spionthrillers på marknaden trots att den har nästan tjugo år på nacken.

 

Det är det glada 80-talet, i varje fall om man ser till eran. Särskilt glatt är det dock inte för kommendörkaptenen Tom Farrell (Kevin Costner) som finner sig att bli grillad under ett högst långdraget förhör av två agenter angående en rad incidenter. Vår marinofficer är mycket trött men tvingas för elfte gången i rad att berätta sin historia som tar sin början 6 månader tidigare på en bankett anordnad för de politiska högdjuren i Washington. Farrell som normalt sätt inte rör sig i dessa kretsar har blivit inbjuden av sin gode vän Scott Pritchard (Will Patton) från universitetstiden. Pritchard jobbar som närmaste assistent till självaste försvarsministern David Brice (Gene Hackman) och han vill mer än gärna att Tom ansluter sig till staben men vår man i Washington är inte fullt övertygad om att han platsar som en sambandsofficer bland politikerna och deras något ljusskygga tillvägagångssätt. Istället möter han upp med den unga tillika vackra kvinnan Susan (Sean Young) och de båda lämnar tillställningen för att kopulera vilt i en limousin. Paret inleder ett förhållande men det verkar dock som att Susan har en annan älskare vid sidan av, något som hon inte gärna tar upp till diskussion med Farrell. Samtidigt har Tom tagit anställning i Brices stab som nämnda sambandsofficer, hans uppgifter blir att fungera som en länk mellan ministern och de olika underrättelseorganisationerna. Utöver detta fortsätter relationen mellan honom och Susan att växa vilket får henne att krypa till korset angående sin andre älskare som är ingen mindre än Brice. Efter en rad komplikationer finner vi Susan död och Brice syns vid brottsplatsen av Tom. Nu gäller det att kläcka en smart plan för att rädda ministerns skinn och Scott har den perfekta lösningen: man antyder helt enkelt att mördaren i själva verket är Juri, den ryske spionen som gäckat USA i flera års tid. Valet att leda jakten på mullvaden faller på Tom, problemet är bara att ju längre utredningen fortskrider desto mer pekar samtliga bevis på att det i själva verket är han som mördade Susan. Farrell måste nu inleda en egen desperat jakt på sanningen medan klockan klämtar.

 

När jag såg filmen The Recruit för inte så länge sedan tyckte jag mig känna igen en hel del cineastiska drag men jag kunde inte sätta fingret på vad, det var något med berättarspråket som kändes mycket bekant. Efter lite research på Internet trillade nöten ner hos undertecknad; regissören Roger Donaldson var mannen som hade stått bakom rodret till såväl The Recruit som dagens recensionsexemplar No Way Out. Om vi skjuter det senare verket åt sidan och koncentrerar oss på denna spionthriller från 1987 är det bara till att konstatera att filmen helt klart har åldrats med värdighet, om man bortser från det hiskeliga soundtracket vill säga men smaken är som baken även när det gäller musik. Nåja tillbaka till ämnet i fråga. Historien i denna film är lika enkel som den är lysande, jägaren som plötsligt blir villebrådet är något som den store giganten Hitchcock tog upp med sin film North By Nortwest och No Way Out andas verkligen samma luft vilket är klart positivt. Det är verkligen spännande att se hur Kostners karaktär allt mer hamnar i en neråtgående spiral av konspirationer och jakthundar som sniffar honom i hälarna precis hela tiden, man kan nästan förnimma doften av desperation i biorummet. Samtidigt känns filmen som den är uppstyckad i två skilda akter som har vissa problem att beblanda sig med varandra. Den första timmen och lite till används överflödigt för att plantera relationen mellan Farrell och Susan och man börjar sakteligen undra när spänningen skall komma och knacka på dörren. Men sedan i akt två när mordet skett så börjar det hända saker och sedan kör filmen på non stop tills eftertexterna rullar upp på den vita duken. Jag kan säga så här mycket att slutet är bland det bästa jag sett i filmsammanhang, ordet twist får plötsligt en helt ny innebörd genom No Way Out.

 

1987 var Kevin Costner långt ifrån uträknad på marknaden, snarare var han en ungtupp på väg spikrakt uppåt mot stjärnhimmelen. Han är enligt mig det perfekta valet för rollen som Tom Farrell: han har dels den fysiska utstrålningen som krävs för att klara av jobbet som en ung marinofficer. Men utöver detta lyckas Kostner även att förmedla känslan av snaran som stryper tag runt strupen allt eftersom pusselbitarna i mordutredningen börjar falla på plats, man känner sig verkligen medryckt i thrillern och som åskådare kan man inte annat än följa med på åkturen som han tillsammans med regissören Donaldson visar upp. Gene Hackman är en av mina absolut personliga favoriter i Hollywood, det finns ingen som kan spela iskall tillika butter man som han kan. Nåja ingen annan kanske är lite att ta i men ni förstår min ståndpunkt angående denne skådespelare. Det spelar egentligen ingen roll vilken film Hackman dyker upp i, han är i mina ögon en så stabil skådespelare att hans blotta närvaro på den vita duken övertygar. Men den som verkligen överraskade mig positivt är doldisen Will Patton i rollen som Scott Pritchard. Scott är till en början stereotypbilden av elitens högre hand men allt eftersom filmen eskalerar i tempo så börjar den kyliga tillika sliskiga masken av kontroll att börja krackelera och Patton blottar ett psyke som man inte gärna vill brottas med. Den enda som egentligen inte har så mycket att jobba med är 80-talsikonen Sean Young som får finna sig i att visa brösten en gång för mycket i No Way Out men utöver detta är det enbart solida rollprestationer från samtliga inblandade skådespelare.

 

No Way Out presenteras i formatet 1.85:1 men är INTE anamorfisk, skam på torra land. Det blir inte bättre när jag konstaterar att bildkvalitén i brist på bättre formuleringar ser ut som ren skit. Filmen må ha åldrats med värdighet men detta gäller verkligen inte på A/V-sektionen av denna brittiska utgåva. Det förekommer så mycket artefakter och störande element att jag inte riktigt vet i vilken ände jag skall börja nysta. Det första man noterar är att bilden är fullkomligt besudlad med spår av smuts och repor, något som inte avtar ett uns under filmens gång. Problem nummer två är att färgskalan inte direkt kan beskrivas som levande då spektrumet är matt och tämligen livlöst, till råga på allt så förekommer det spår av blödningar när färgerna väl vaknar till liv. Det blir inte bättre av att svärtan tenderar att luta åt grått mer än svart, att det syns tydliga spår av Edge Enhancement eller att ljusstyrkan tenderar att skifta i ton genom hela filmen. Nej No Way Out är ingen fröjd att beskåda.

 

Dolby 2.0. Suck, detta blir bara värre och värre. Det är verkligen synd att man inte valt att putsa upp denna utgåva av en annars så kompetent film. Dock får jag erkänna att ljudet klarar sig något bättre än bilden även om det inte är mycket. Skall man beskriva ljudsektionen på denna brittiska utgåva av No Way Out får man karaktärisera det som platt och burkigt. Dialogen låter stundtals som om den pumpades ut ur en konservburk, det blir inte bättre av att separationen mellan frontkanalerna inte håller någon direkt hög standard, ljudet har dessutom en elak förmåga att skifta i styrka genom hela filmen. När jag tänker efter så klarar sig nog ljudet inte bättre än bilden, bägge uppvisar klart bristande egenskaper.

 

Filmen levereras i ett transparent keep-case med ett ganska klassiskt 80-talsomslag där insidan avslöjar filmens kapitelindelning samt rollistan. Det enda i extramaterial som erbjuds är en ynka trailer. Jag hade gett mycket för ett kommentatorspår med regissören Roger Donaldson men nu får jag snällt nöja mig med trailern varpå betyget blir lågt.

 

De tekniska aspekterna av No Way Out må ha gått och blivit vinäger istället för vin men filmen som sådan står sig pall nästan tjugo år efter releasen. Detta är en av de bättre spionthrillers på marknaden och alla med minsta intresse för genren ifråga gör klokt i att plocka upp ett exemplar av filmen. Om inte annat så för att kunna njuta av det hysteriskt underhållande soundtracket. Eller så är det bara jag som har ett skruvat sinne för musik…