Code 46

Det är onekligen lustigt men många filmer går mig omärkt förbi. Jag anser mig vara en tämligen stor konsument och slukare av cineastiska verk men detta till trots verkar vissa skapelser hamna i periferin utan att man lägger någon större notis om dem. Jag noterade detta fenomen redan för två år sedan när jag skulle sätta mig ner för att skriva en recension om Lost In Translation vilken drabbats av samma fenomen som dagens recensionsexemplar, Code 46. Samma procedur som tidigare: priserna haglar över filmen, en enad kritikerkår reser sig i samlad trupp och utstöter den ena lovsången efter den andra men ändå lyckas inte den stora massan ta åt sig verket. Så var det onekligen med 46 som jag fick upp ögonen för redan 2005 när jag en sen eftermiddag surfade in på Apple i jakt efter nya trailers att beskåda. Mitt blickfång fastnade för denna film och jag blev mycket upphetsad på kuppen. Sedan hände absolut nada, andra filmer skulle recenseras och jag glömde helt sonika av koden. Så nu i nådens år 2006 satt jag återigen och letade efter nytt kött att sätta tänderna i när jag av ren händelse snubblade över Code 46. Nu fanns det inga undanflykter längre, det var bara till att införskaffa filmen och bänka sig i soffan för en närmare kritisk granskning.

 

Vi befinner oss i en nära framtid. Världen har blivit kraftigt vaktad där städerna endast är nåbara för dem som tilldelas speciella resetillstånd av den kraftigt övervakande statskontrollen som nämns vid namnet Sfinx. Detta har delat upp jordklotets befolkning i två stycken läger, de utvalda som kan resa fritt och resten av populationen som hamnar utanför systemet. Vid städernas utkanter breder sig en till synes oändlig öken ut sig likt en slöja över jordklotet. Utöver detta skräckscenario finns det ett antal koder som Storebror har dikterat varav en av dem är nummer 46: för att en man och kvinna skall kunna ha ett förhållande kontrolleras deras genetiska kod för avvikande normaliteter. In i bilden kommer familjefadern William (Tim Robbins) som arbetar som utredare för Sfinx. William har en synsk förmåga att kunna läsa folks inre tankar bara de berättar en personlig detalj ur sitt liv för honom. I filmens början kallas han till Shanghai för att utreda en härva, någon säljer förfalskade resetillstånd. Företaget som anlitar William har lyckats begränsa antalet misstänkta till ett fåtal individer varav en av dessa är den unga kvinnan Maria (Samantha Morton). William lyckas direkt inse att hon är den skyldige bakom bedrägeriet men ändå ljuger han inför företaget, kärlekens pilar har träffat honom mitt i hjärtat. De båda inleder ett intensivt förhållande som bara kan vara i 24 timmar vilket är längden på Williams resetillstånd. Väl tillbaka till familjen dröjer det inte länge förrän företaget kallar på hans assistans igen, bluffen har synats. Men detta är inte det viktigaste för honom, han kan inte sluta att tänka på Maria. Väl tillbaka i Shanghai får han reda på det fruktansvärda: hon är anklagad för att ha brutit Kod 46…

 

Lost In Translation möter en blandad kompott av de bättre sci-fi-filmer som släppts i modern tid. Där har ni Code 46 i ett ganska trevligt litet nötskal. Manusförfattaren Frank Cottrell Boyce har helt klart sneglat på fröken Coppolas verk när han satte sig ner för att skriva denna lilla historia i en inte allt för avlägsen framtid. Men det är långt ifrån det enda verk som verkar ha inspirerat denna författare, en scen i synnerhet får mig att inte helt osökt tänka på ett annat mästerverk som lystrar till namnet Blade Runner, jag skall inte avslöja vilken akt det är men när ni ser filmen borde ni känna igen er. Men det är inte inslagen av sci-fi som gör denna film utan det visuella bildspråk tillika fotot som regissören Michael Winterbottom bemästrar till fullo. Varenda detalj konserveras och absolut ingenting går till spillo när Winterbottom skådar genom kameralinsen, vissa scener är bedövande vackra att beskåda och återigen far tankarna inte helt osökt till Lost In Translation. Att man från filmskaparnas sida valt att använda sig av verkliga platser istället för att frossa i CG-effekter förstärker bara intrycket man som åskådare matas med om att detta i högsta grad är en verklighet som känns skrämmande intilliggande. Så till vida är Code 46 en mycket lyckad produktion, man skapar en atmosfär som verkligen går att förnimma i luften. Ensamma individer förlorade i en alarmerande storstad sökandes efter svaren på livets gåtor men som bara finner än mer frågeställningar när dörrarna öppnas för dem, är det inte poetiskt korrekt så vet jag inte vad.

 

Men det som tyvärr sänker helhetsintrycket är kärleksrelationen mellan William och Maria. Det skall finnas en glödande intensitet karaktärerna emellan på samma sätt som den som återfinns i Lost In Translation men den infinner sig aldrig riktigt i Code 46. Mycket av detta bottnar i interaktionen mellan Tim Robbins och Samantha Morton. Robbins är en vinnare av Oscar efter sin fenomenala insats i Clint Eastwoods drama Mystic River, en vinst som Robbins var väl värd. Hans insats i Code 46 går inte att klandra då han lyckas porträttera en själ som är vilsen i en främmande storstad på precis samma sätt som Bill Murray gjorde, sedan kan man diskutera tills grisar flyger utan hjälpmedel om Robbins plankat av Murray eller inte men det är en annan historia. Fröken Morton däremot gör inte en lika fullt övertygande insats i mina kritiska tillika subjektiva ögon. Enligt mig repriserar hon sin roll från Minority Report men har valt att dämpa ner sin karaktär något av förståeliga skäl. Slår man samman dessa två själsläggningar så borde det finnas en attraktion dem emellan men av någon outgrundlig anledning infinner den sig som sagt inte hos undertecknad.  

 

Code 46 presenteras i formatet 1.85:1 och är anamorfisk. Tyvärr har man valt att beskära filmen från sitt ursprungliga format 2.35:1 vilket är mycket olyckligt enligt mig men låt oss nu istället ta en närmare granskning av kvalitén på bilden. Den är tyvärr ganska medelmåttig i mina ögon. Det förekommer en hel del spår av brus vilket gör att bilden uppfattas som extremt orolig, jag kan faktiskt inte avgöra om detta är ett medvetet val från regissörens tillika fotografens sida men det hjälper inte filmen. Skärpan är ganska obefintlig då många scener förefaller dimmiga till tonen. Färgskalan är mestadels extremt nedtonad förutom vissa scener som visar det förflutna då spektrumet vaknar till liv. Jag kunde inte skönja några direkta spår av blödningar eller andra störande artefakter vilket är ett klart plus. Även svärtan gör ett mycket bra arbete med att porträttera det pulserande Shanghais nattliv, man får verkligen känslan av att staden är ett levande väsen.

 

Sandrew har den goda smaken att erbjuda såväl Dolby Digital som DTS att lyssna till vid beskådan av Code 46, något som man naturligtvis tackar för. Detta placerar den svenska utgåvan före sina kusiner som faktiskt ”bara” har berikats med DD. Men frågan är om DTS gör någon direkt skillnad för en dialogdriven historia som denna film råkar vara? Ja det blir faktiskt en märkbar skillnad. Framför allt får ljudet en mer dynamisk ton om man väljer DTS framför Dolby Digital. Separationen mellan kanalerna är av mycket god kvalité med en dialog som är hisnande kristallklar klockrent placerad i centerhögtalaren utan minsta symptom på synkproblem eller andra störningar. Detta är som sagt en ganska tung film som lägger sin tillförlit på dialog vilket gör att det är fronten av anläggningen som får dra det tyngsta lasset. Såväl surroundhögtalarna som subwoofern används mycket sparsmakat men detta gör inte mycket för en film som Code 46, DTS-spåret är fortfarande ett av de bättre mastrade som jag lyssnat till på senare tid.

 

Code 46 levereras i ett transparent keep-case med ett tämligen stilfullt omslag. Sektionen med extramaterial är tyvärr ganska tunn, den egentlige huvudattraktionen vilar på den cirka 15 minuter långa dokumentären ”Obtaining Cover: Inside Code 46”. Här varvas intervjuer som fullkomligt dryper av politiskt korrekta kommentarer med ryggdunkande om hur fantastisk filmen är och alla inblandade, man missar inte mycket om man hoppar över denna. Sedan finns det 4 stycken kortare borttagna scener samt en trailer, som sagt en väldigt tunn sektion. Jag hade väldigt gärna sett att det medföljde ett kommentatorspår med regissören Winterbottom som är en av dagens mest kompetenta filmskapare enligt mig.

 

Gillade du Lost In Translation är jag ganska övertygad om att Code 46 kommer att beröra dig, dock är inte intensiteten densamma men detta kan bottna i det faktum att vi redan sett hela scenariot en gång tidigare vilket ligger denna senare film i fatet. Detta till trots anser jag att Code 46 är en klart underskattad liten historia som tar upp en rad fascinerande frågeställningar om människans inre väsen på samma sätt som en novell från författaren Philip K. Dick. Detta är en film som långt ifrån kommer att tilltala den stora massan men är du bara beredd kommer den förhoppningsvis att överraska dig positivt.