När The Bourne Identity dök upp på svenska biografer blev jag positivt överraskad. Marknaden hade länge suktat efter en ny Bond och det var något överraskande att denna skulle komma att gestaltas av Matt Damon i form av den högst dödlige yrkesmördaren som led av amnesi, Jason Bourne. Eftersom Hollywood inte är sena att mjölka pengakon samt att det råder allmän idétorka var det bara en tidsfråga innan en uppföljare skulle göra entré vilket nu har skett tack vare The Bourne Supremacy. Med en ny regissör i stolen var då frågan om vederbörande kunde föra Doug Limans lyckade koncept vidare?




Två år har gått sedan Jason Bourne (Matt Damon) vände CIA ryggen och lämnade projekt Treadstone för gott. Trodde han. Det visar sig att hans gamla hjärnspöken från det förflutna vägrar lämna honom ifred. I filmens början befinner sig Jason och Marie i Goa, Indien. Där söker de tillflykt undan omgivningen samtidigt som Jason desperat försöker pussla ihop sitt förflutna genom de minnesbilder som dyker upp under svettiga mardrömmar. Men knappt har han hunnit lägga pusslet förrän det förflutna hinner ikapp vårat par på flykt. Ett attentat mot Bournes liv misslyckas men väcker samtidigt tigern inom honom. Han minns sitt ultimatum gentemot CIA: lämna honom ifred eller betala för konsekvenserna av deras agerande. Bourne beger sig nu mot Europa med ett mål i siktet. Hämnd.



Vad som gjorde föregångaren Identity till en sådan rasande succé var det faktum att Liman valde en mer realistisk approach till hela genren spionthriller. Jason Bourne är en individ som mer förlitar sig på sina kunskaper inom dödandets konst och de färdigheter han besitter än prylar och mojänger á la James Bond. Det var klart uppfriskande att se när det begav sig år 2002 och det är fortfarande lika fräscht 2005. Regissören denna gång är en man vid namn Paul Greengrass. Han har varit klok nog att inte avvika från det koncept som Liman grundade utan håller sig väl inom ramarna för vad man numera förväntar sig av en film där huvudkaraktären heter Bourne i efternamn. Alla som befarade det värsta likt Mission Impossible 2 kan dra en suck av lättnad, denna uppföljare håller måttet och kan utan problem ställas bredvid sin föregångare i strålkastarljuset. Jag är personligen inget stort fan av uppföljare då detta för mig symboliserar den totala idétorka som råder just nu i Hollywood, men efter att jag sett The Bourne Identity ville jag dels ha en uppföljare och den skulle vara lik originalet. Detta får man serverat i The Bourne Supremacy.



Råhet. Där har vi ett bra ord som beskriver filmen i fråga. Greengrass lyckas likt sin föregångare Doug Liman fånga en klart rå och realistisk ton genom hela filmen vilket är precis vad jag vill ha. Jag var rädd att detta skulle bli just en flopp likt Mission Impossible 2, en uppföljare som drev för långt bort från sitt ursprung vilket leder till smärre filmkatastrof. Men Greengrass har studerat The Bourne Identity noga och lyckats plocka med de absolut bästa bitarna till denna uppföljare som står sig väl i jämförelse med originalet. Den skakiga handkameran, den nertonade färgskalan, de snabba klippen ja allt återfinns till min stora förtjusning.



Matt Damon repriserar sin roll som Jason Bourne och så som han gör det. I The Bourne Supremacy har herr Bourne blivit betydligt mer varm i kläderna och förlitar sig på sina kunskaper inom spionage och lönnmord än vad han gjorde i The Bourne Identity. Samtidigt får karaktären ett välbehövligt djup i och med de minnesbilder som plågar Bourne, han börjar inse att han gjort riktigt hemska ting i sitt förflutna. Matt Damon lyckas väl med att visa upp det känsloregister som krävs för utmaningen och i mina ögon växer han bara mer och mer i sin roll som skådespelare. Andra skådespelare som återvänder är den bildsköna Julia Stiles samt veteranen Brian Cox. Vad som är förträffligt att beskåda är det faktum att samtliga karaktärer, stora som små, får en välbehövlig djupdykning i sina respektive personligheter. Det hade varit extremt lätt för manusförfattarna att göra en uppföljare som enbart repriserade den visuellt slående stilen från The Bourne Identity.



Men istället har de skapat ett manus där vi som åskådare dras med och engageras vilket de skall applåderas för. Överlag är det en spännande historia inom spionage som målas upp framför ögonen på mig där majoriteten av pusselbitarna passar ihop. Vissa luckor går att finna men nu pratar vi också om en spelfilm, ingen dokumentär kring ämnet. Greengrass lyckas pressa ur några riktigt svettiga actionscener som håller åskådaren på helspänn när Jason Bourne far fram i ett furiöst tillstånd genom Europa på jakt efter toppcheferna inom CIA.

Det är svårt att ge ett korrekt omdöme av bilden på denna utgåva av The Bourne Supremacy då regissören Paul Greengrass har gjort ett medvetet val, nämligen att ”förfula” bilden. Detta har genomförts genom att tona ner färgskalan, addera en hel del brus till bilden samt att verkligen kräma på med en svärta som ibland tenderar att dränka omgivningsdetaljer. Men samtidigt bidrar alla dessa drag helt klart till att skapa den mer avklädda, råa känsla som numera är signum för filmerna om Jason Bourne. Bortser man från dessa medvetna val från regissörens sida var det två ting som jag hakade upp mig på. Det första är att färgskalan ibland visar tendenser till ganska kraftiga blödningar, främst då färgen rött. Det andra var kraftiga mönster av Edge Enhancement, bland det värsta jag har sett på sina ställen. Överlag är dock bilden av samma goda kvalité som andra filmer där man mixat med diverse visuella verktyg som t.ex. Saving Private Ryan.



Det är synd att det inte återfinns något DTS-spår på denna utgåva då The Bourne Identity hade ett. Anar jag en ny Special Edition på horisonten? Bortsett från dessa cyniska kommentarer är det ett klart trevligt ljudspår som Dolby Digital erbjuder. Tonvikten ligger på de främre högtalarna där fördelningen kanalerna emellan är välbalanserad med dialogen i centerhögtalaren utan tendenser till att flyta ut bland omgivningsljud. De bakre kanalerna tillika subbasen används högst sparsmakat i denna film, det är egentligen bara vid två tillfällen som mina surroundhögtalare vaknar till liv. Men detta drar inte ner upplevelsen allt för mycket då ljudbubblan är så pass exakt att det hela blir en helt klart dynamisk upplevelse för åskådaren. Jag vidhåller dock att ett DTS-spår hade varit på sin plats.



Vi erbjuds en hel del godis i extramaterial när det gäller denna utgåva. Det finns ett problem med denna sektion som jag ser det och det är att man satsat på kvantitet före kvalité. Det finns en mängd korta featurettes men jag hade hellre sett att man bakade ihop dem till en mer matnyttig, sammanhängande dokumentär eller två. Nåja, först ut har vi ett kommentatorspår med regissören Paul Greengrass. Jag uppfattade detta spår som något torrt och stelt. Paul serverar intressanta fakta men hans sätt är som sagt något stelt. Härnäst dyker det upp nio stycken featurettes där Deleted Scenes är först ut till rakning. Som vanligt är det ganska självklart varför dessa scener hamnade på golvet i klipprummet, de saknar helt enkelt tempo.



Matching Identities: Casting tar upp arbetet med att dels återförena gamla bekanta ansikten men även nya aktörer. Keeping It Real berör varför just Paul Greengrass valdes som regissör till denna uppföljare, man benämner även inspelningsplatser och rekvisita. Den fjärde featuretten Blowing Things Up tar en närmare granskning på den explosion som sker i en lägenhet i München. Med all CGI som förekommer i moderna filmer är det faktiskt uppfriskande att se gamla hederliga pyrotekniska scener och att de gubbarna inte går arbetslösa idag.



On The Move With Jason Bourne tar upp de olika platser på jordklotet som användes för att spela in The Bourne Supremacy. Det förekommer en hel del slagsmålsscener i denna film och i dokumentären Bourne To Be Wild: Fight Training får vi följa arbetet med att träna samt spela in en av de mer komplexe slagsmålen. Två featurettes tar upp biljakten genom Moskvas gator. Vi erbjuds även en dokumentär som tar upp arbetet med att skapa musiken samt ljudeffekter till The Bourne Supremacy. Avslutningsvis finner vi DVD-ROM-material, trailers för filmerna Shaun Of The Dead, Collateral, Miami Vice samt Las Vegas och biografier. Total speltid för samtliga dokumentärer landar på 45 minuter. De är effektiva men går inte tillräckligt på djupet för att tillfredsställa mina önskemål.

The Bourne Supremacy är en suverän uppföljare till en suverän film vilket är ganska ovanligt. Att den dessutom står stadigt på egna ben som fjolårets bästa spionthriller gör inte saken sämre. Denna DVD bör finnas i din samling och personligen väntar jag nu med spänning på den avslutande delen i trilogin om Bourne: The Bourne Ultimatum.