Helgonet

Det är något med gentlemannatjuvar på film som fascinerar mig. Att se någon fasadklättra upp för en skyskrapa, ta sig förbi alla möjliga typer av larm för att till slut nå sitt mål är ofta förknippat med god filmunderhållning på hög nivå. Antagligen är vi så intresserade av denna karaktärstyp på grund av att det ofta rör sig om en hederlig tjuv hur paradoxalt det än låter. En individ med gott hjärta vars jobb råkar vara att stjäla högst värdefulla föremål med en hög riskfaktor involverad. Det var därför jag skaffade Helgonet, filmen som är löst baserad på serien med samma namn. Frågan är om detta helgon kan stjäla min tid och mitt intresse på samma effektiva sätt han stjäl artefakter?




Någonstans i fjärran öster befinner sig den unge pojken John Rossi på en katolsk skola för föräldralösa barn. Redan vid ung ålder visar han sig ha talang för att stjäla föremål samt bryta upp lås som hindrar hans framfart. Men en fatal olycka drabbar hans kärlek Agnes vilket sätter djupa spår i Johns själ som rymmer och antar namnet Simon Templar.



Nutid. Platsen är Moskva. Templar (Val Kilmer), som nu är en av världens främsta tjuvar, har anlänt i Moskva för att stjäla ett microchip. Stölden leder honom i sin tur till Oxford i England då ryssarna vill att Templar skall roffa åt sig det som alla andra misslyckats med; den vetenskapliga formeln för kall fusion som är lösningen på all världens energiproblem. Men Templar stöter på oväntat problem då han faller för den unga doktorn Emma Russell spelad av den bildsköna Elisabeth Shue. Hans arbetsgivare, den ryska maffian, är dock inga som godtar en ursäkt som kärlek för att avbryta jobbet. Så med stor sorg blir det för Helgonet att fullfölja sitt uppdrag vilket innebär att bedra Russell och sno med sig formeln tillbaka till Ryssland. Det visar sig dock att formeln är ofullständig varpå ryssarna ger sig ut på jakt efter engelsk doktor. Templar måste nu använda sina kunskaper för att kunna rädda den gode doktorn och samtidigt finna sitt rätta jag på köpet.



Det är en jämförelse som är oundviklig men som måste göras: The Saint kunde lika väl ha varit en installation bland de moderna James Bond-filmerna med Pierce Brosnan i huvudrollen. Här finns de högteknologiska prylarna, orealistiska action-scener samt det romantiska inslaget. Men med en viktig skillnad. I Bond-filmerna är det romantiska inslagen ett sidospår emedan i The Saint är det huvudtemat. Det är enligt mig detta som ställer till det för filmen. Regissören Phillip Noyce vet inte vilket ben han skall stå på eller vart fokus skall läggas på historien: action eller romantik? Detta gör att slutresultatet blir något av en röra som vissa stunder är svår att urskilja. Det börjar bra med Templars fasadklättring i Moskva, då var i varje fall min puls några snäpp högre än väntat. Men sedan sjönk den lika fort som den steg i och med att filmen tappar styrfart.



Val Kilmer i rollen som Simon Templar får bära många peruker och utrusta sig med diverse accenter men han undkommer inte det faktum att hans utstrålning som skådespelare för mig är likställd med en vedkubbe. Det är något med hans stil inom agerandets konst som inte tilltalar mig på samma sätt som Keanu i rollen som Neo. Kilmer må ha utseendet för sig men han uppfattas helt enkelt som stel och spänd. Den vackra Elisabeth Shue är inte trovärdig i rollen som engelsk professor (varför har hon en amerikansk dialekt när hon uppenbarligen skall spela britt, helt obegripligt) men hon skänker ändå en större trovärdighet till sin karaktär än vad Kilmer någonsin lyckas med när det gäller Templar. Shue är onekligen något naiv och klart sårbar när det gäller karlar vilket Helgonet inte är sen att utnyttja till sin fördel, den spjuvern. Men här kommer en trevlig faktor in i spel när det gäller agerandet i denna film och det är den kemi som onekligen finns mellan Kilmer och Shue. Kanske inte så mycket i dialogen men deras kroppsspråk säger något helt annat. Jag förstår varför regissören Noyce valde att lägga så pass mycket fokus på den spirande kärleken mellan Templar och Russell.



Men samtidigt offras en god portion av den spänning som byggs upp under filmens första akt. Romantik eller spionthriller? Du måste göra ett val nu herr Noyce. Uppenbarligen kunde han inte detta varpå bägge elementen finns att skönja i The Saint på både gott och ont. Den romantiska biten hjälper onekligen Kilmers stapplande agerande en bra bit på traven och det är numera en klassisk ingrediens i denna typ av film på samma sätt som James Bond lägrar ett x antal kvinnor i varje film. Men Bond är mer av en mansgris än Simon Templar vilket orsakar två synsätt på The Saint. Antingen ser man den som en Bond light, eller som en mer trovärdig Bond-film. Bägge är rätt vilket sammanfattar min upplevelse av denna film: paradoxal.



Det är ingen solskenshistoria som gäller när man skall beskriva bilden på denna utgåva av The Saint. Filmen har ett par år på nacken vilket syns klart och tydligt på överföringen till DVD. Färgskalan är urblekt och lutar åt det bruna hållet. Om detta är ett medvetet val från Noyces sida för att skildra den ryska miljön eller ej låter jag vara osagt. Faktum kvarstår att bilden är ingen njutning att beskåda. Det finns spår av såväl smuts som Edge Enhancement i bilden, men det slutar inte där för det finns kraftiga mängder bakgrundsbrus att finna. Nej detta var sannerligen ingen kul upplevelse på bildfronten.



This movie was brought to you by Nokia. Värre "smyg"reklam än den i The Saint får man leta efter

Även ljudet är långt ifrån en glädjande upplevelse. Basen är bland det brötigaste jag hört på länge, som ett par spräckta disco-högtalare från -85. Dialogen tenderar att flyta ut i fronthögtalarna samt surroundljudet lyser med sin frånvaro. Nej det finns onekligen inte mycket värt att nämna detta ljudspår och det jag hade att säga var inte i positiv bemärkelse direkt.

Vare sig kvalité eller kvantitet är det som gäller för sektionen med extramaterial i denna utgåva av The Saint. Jag finner endast två ting. Det första är ett kommentatorspår med regissör Noyce. Detta är ett kvalitativt spår; Noyce flödar på om själva filmen, skådespelarinsatser och så vidare i ett trevligt kontinuerligt tempo.



Det andra jag fann var en trailer för filmen i fråga. Föga upphetsande skall erkännas. Menyerna är ganska trista men fyller sin funktion.

The Saint är varken en jättebra spionthriller, ej heller en romantisk film. Den försöker sig på bägge genrer samtidigt vilket ger ett halvlyckat resultat. Den är på tok för lång vilket resulterar i en klar svacka i filmens tempo. Nej detta är en film för fantaster av genren spionthriller, resten gör sig icke besvär.