Cubic

Filosofi är något som alltid intresserat mig enda sedan jag första gången tog en kurs under mina gymnasiestudier. Det var något fascinerande med att verkligen spänna den mentala bågen och kontemplera kring några av vår tids största frågeställningar vilket gjorde att jag grävde ner mig totalt i mina studier. Nu blev det aldrig några högre studier inom ämnet för egen del, intresset för film hade börjat ta överhanden. Men är det något som jag verkligen gillar så är det filmer som blandar in filosofiska aspekter i storyn, cineastiska verk som gör att den grå klumpen mellan öronen får sig ett arbetspass. Inom genren action/sci-fi är och kommer The Matrix nog att vara tämligen ohotad på tronen men det finns intressanta uppstickare på marknaden. En av dessa är dagens recensionsobjekt Cubic eller Equilibrium som den egentligen heter, en ganska liten produktion som rönt enorma framgångar världen runt och som öppnade upp dörren för regissören tillika manusförfattaren Kurt Wimmer.

 

Vi befinner oss i en inte allt för avlägsen framtid där människosläktet har överlevt ett tredje världskrig. För att undvika att något liknande skall hända igen skapar man ett totalt diktatoriskt tillika fascistiskt samhälle som är kliniskt befriat från allting som överhuvudtaget kan väcka känslor hos sina medborgare. De vise männen har nämligen kommit fram till att förnimmelser är roten till allt ont och därmed måste dessa förbjudas. Detta sker genom att invånarna dagligen tvingas att ta en hämmande kontrolldrog vid namn Prozium som håller känslolivet på en skrämmande neutral nivå. Dessutom har man valt att förbjuda all materiell ting som kan väcka lust eller någon annan känsla, det är olagligt att äga någonting som staten inte utfärdat. Men människans inre väsen säger ifrån och det finns de ”terrorister” som vägrar att ta drogen samt innehar saker från det förflutna innan det stora kriget bröt ut. Dessa tas snabbt hand om av en brutal poliskår som inte drar sig för att skjuta först och fråga sedan, finner man dessutom värdesaker som tillhör det förgångna bränns dessa omedelbart. Poliskåren har dessutom en elitstyrka beståendes av agenter som benämns Klerker. Dessa individer är skolade i dödandets konst, de är Storebrors mest effektiva vapen i kampen mot förövarna. John Preston (Christian Bale) är en Klerk med förmågan att kunna läsa folks tankar och eventuella känslor innan de ens själva gör det. Men så händer något dramatiskt, en morgon missar Preston att ta sin dagliga dos Prozium. Plötsligt börjar han att känna känslor och tron på det perfekta systemet börjar sakta men säkert att krackelera, allt medan hans nye partner fattar misstankar gentemot Preston…

 

Cubic, eller Equilibrium som den egentligen heter men någon vis tomte på det svenska distributionsbolaget bestämde i all sin lärdom för att döpa om filmen, har sannerligen fått sin skara trogna anhängare och det förstår jag, personligen håller jag denna film som en av mina favoriter i filmhyllan. Men varför kan man då fråga sig? Egentligen är detta verk knappast något som man kan anklaga för att vara speciellt originellt eller nyskapande heller för den delen. Mannen bakom projektet är Kurt Wimmer som innan denna film var mest känd som en kompetent manusförfattare med bland annat nyinspelningen av The Thomas Crown Affair i bagaget. Men så satte han sig en dag ner framför datorn kan jag tänka mig och plitade ner en historia som hämtar många influenser från 1984, The Matrix samt ett antal andra storverk. När man beskådar Equilibrium känner man genast igen scenariot fast med en del nya infallsvinklar. Hur skulle egentligen ett samhälle utan känslor fungera? Teorin är kittlande för intellektet men det fungerar inte lika bra i den färdiga produkten enligt mig. För egentligen porträtteras inte ett samhälle som är känslolöst även ifall storyn gör gällande detta. Klerkerna till exempel uppvisar tillsammans med polisstyrkan ett känsloregister som består av förakt och hat, Storebror i form av figuren Fadern bygger hela sin filosofi på föreställningar även om dessa förbjuds i samhället. Nej jag skulle hellre påstå att Wimmer visar ett samhälle som har känslor men där dessa är begränsade till ett ganska snävt register, hade man valt att implementera denna infallsvinkel så hade det varit betydligt lättare att svälja de små hål som förekommer i manuset. Nu väcker dock filmen en ganska intressant debatt om just människans rättigheter till att visa upp känslor men manuset haltar något på denna punkt.

 

Men hålen i manuset är ganska lätta att överse tack vare Wimmers arbete som regissör för detta projekt. Återigen är det bara att konstatera att han lånat friskt från andra filmer men samtidigt lägger han ändå till sin egna personliga stil vilket imponerar på mig och många andra med för den delen. Egentligen borde jag avsky denna plagiering som han tar för sig men av någon skruvad anledning finner jag ändå Equilibrium extremt underhållande för stunden. Antagligen bottnar detta i att till skillnad mot många andra Matrix-kloner som poppat upp likt svampar i skogen så har Equilibrium ett hjärta plus hjärna vilket inte kan sägas om många andra verk i denna genre. Wimmer behärskar verkligen känslan av tokaction då vissa scener kräver att man plockar upp hakan från golvet. När Prestons känsloregister vaknar till liv och han ställer sig upp gentemot övermakten är det ingen god idé att stå i vägen för hans framfart. Visst här återfinns det såväl bullet time som kamper med många fiender samtidigt som inte helt osökt för tankarna till en viss duell mellan Neo och ett antal Mr Smith. Men det går inte att värja sig för Wimmers kunskaper bakom rodret, han lyckas verkligen att engagera sina åskådare med ett tämligen smart manus varvat med helt sanslös action vilket tillsammans bildar ett rätt trevligt paket att utforska närmare. Skådespelarinsatserna hjälper denna film att lyfta ytterligare ett par pinnhål i mitt protokoll. Christian Bale har gått från att vara relativt okänd till att bli en personlig favorit i casa del Fredrik och han gör mig inte besviken i Equilibrium. Det finns nog få aktörer på marknaden som kan agera stenansikte och utstråla en sådan kyla som Bale gör i början av filmen, möjligen Steven Seagal men det beror å andra sidan på att den mannen inte har något annat ansiktsuttryck än en skitnödig bulldog. Men allt eftersom Prestons känslor vaknar till liv transformerar Bale sig med rollen i total harmoni och återigen bevisar han att han idag är en av de riktigt stora karaktärsskådespelarna på marknaden.

 

Cubic eh jag menar Equilibrium presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Bilden är riktigt lyckad, en av de bättre jag har sett på senare tid. Vad som framför allt slår mig är hur skarp bilden uppfattas även på en så stor bildyta som 100 tum. Minsta lilla detalj återges med en exakthet som är nästintill kuslig. Färgskalan är medvetet nedtonad och lutar nästan åt det gråa hållet förutom ett par viktiga nyckelscener där paletten får blomstra fritt men fortfarande är detta en extremt fin transfer utan några egentliga svagheter. Svärtan gör ett kanonjobb med sina scener som utspelar sig nattetid eller i skuggornas dal. Jag kunde inte skönja några som helst spår av vare sig Edge Enhancement, smuts eller andra störande artefakter. Kort & gott är detta en mycket trivsam film att beskåda vad gäller de tekniska aspekterna.

 

Till skillnad mot många andra utgåvor av filmen har vi svenskar fått en liten bonus på ljudfronten i form av ett DTS-spår att lystra till vid beskådan av Equilibrium vilket man naturligtvis bockar och tackar för. Så hur låter filmen då? Faktiskt riktigt bra skall erkännas. Detaljrikedomen är total, minsta lilla ljud känns genomarbetat in i minsta detalj. Redan i filmens inledning gör anläggningen gällande att här kommer samtliga högtalare att få arbeta för fullt. Surroundkanalerna är näst intill konstant med i matchen och används främst för att leverera filmens soundtrack men även omgivningsljud vilket förhöjer spänningen i filmen. Dialogen sitter som en smäck i centerhögtalaren utan minsta synkproblem. Det enda som egentligen kan anses som en ”nackdel” är att basen är något onyanserad i tonen, vissa stunder blir det helt enkelt för mycket av det goda men det är nog i månt och mycket en ren smaksak. 

 

Filmen levereras i ett transparent keep-case med ett ganska snyggt silvrigt omslag. Vad som är lidande med denna utgåva är sektionen med extramaterial som inte står pall jämfört med konkurrerande regioner som ståtar med såväl dubbla kommentatorspår som längre dokumentärer, något som man inte finner på denna svenska version av filmen ifråga. Allt vi erbjuds är en med stark betoning på kort dokumentär som klockar in på hela 5 minuter samt en trailer. That´s it, varken mer eller mindre och betyget blir därefter.

Sammanfattning