Det var många som blev totalt förbluffade och förfärade när en relativt okänd regissör vid namn David Fincher spottade ur sig thrillern Se7en, en mörkare historia får man fortfarande leta efter med ljus och lykta. Sedan upprepade han sin succé i regissörsstolen med filmen Fight Club. Men det svåra är inte att nå toppen, det är att hålla sig kvar. Något som blev extremt tydligt när jag såg Finchers senaste film Panic Room.




Ett panic room är det absolut säkraste du kan investera i när det gäller inbrottsskydd, i varje fall om man skall tro försäljarna av detta rum. Rummet är som en bunker inbyggt i ditt hem. Det är helt separerat från huset vilket innebär egen el och vattenförsörjning, nödproviant samt en egen telefonlinje för att kunna larma behövande myndigheter. Ingen kommer in, men ingen kommer heller ut om det vill sig riktigt illa. Detta bådar gott för en högst rafflande katt-och-råtta lek. Jodie Foster spelar Meg Altman, en nyligen frånskild kvinna till den berömde New York-läkaren Stephen Altman (Patrick Bauchau). I filmens början befinner sig Meg tillsammans med sin tonårsdotter Sarah (Kristen Stewart) på jakt efter eget boende. Efter många besök finner de till slut det perfekta huset mitt i New York. Huset har allt; stora öppna ytor, flera våningar, en utegård. Samt ett styck utrustat panic room.



Sagt och gjort, mor och dotter flyttar in i ett styck stor villa i tron om att aldrig behöva använda skyddsrummet. Men ack så fel de hade i de tankebanorna. För redan under den första natten i det nya huset får damerna högst oväntat besök i form av tre tjuvar. Meg, som turligt nog råkar vara vaken, får syn på tjuvarna via huset övervakningskameror. Snabbt väcks dottern och in i skyddsrummet rusar de. Nu skall de ändå vara säkra från inkräktarna? Fel. För vad tjuvarna vill ha finns i skyddsrummet, och vad Sarah behöver i form av sina insulinsprutor finns utanför rummet. Låt leken börja.



Jag hade mina förhoppningar inför denna film av David Fincher. Han hade lyckats så fruktansvärt bra med att skapa mörka, cyniska och råa thrillers varpå man förväntade sig att bli serverad samma vara i Panic Room. Tji fick jag för det. För här tappar han bollen totalt. Idén är lysande och upplägget bådar gott inför en riktig nagelbitare till thriller men Fincher lyckas inte förvalta manuset tillräckligt väl. Han är på tok för upptagen med att laborera kring avancerade kameraåkningar och CGI-effekter. Han hade redan börjat med detta i Fight Club men till skillnad mot Panic Room tjänade de ett syfte, de var ett verktyg för att föra historien framåt eller återge en scen. I denna senaste thriller känns det som att Fincher gått ett steg för långt med sina experiment, de tar helt enkelt för mycket plats och gör att manus hamnar i skymundan vilket är väldigt synd för det är onekligen en intressant historia som Panic Room vill berätta. Om Hitchcock hade varit vid liv i nådens år 2002 hade denna film varit som klippt och skuren för mästaren i psykologisk terror.



Från början var det tänkte att Nicole Kidman skulle axla rollen som Meg Altman, men precis innan starten för inspelning fick hon dra sig ur projektet på grund av en försmädlig skada i sitt knä. Mindre panik utbröt, nu gällde det att hitta en kvinnlig skådespelare som kunde utstråla såväl sårbarhet som ren skär psykisk styrka på en och samma gång. In kliver Oscar-vinnaren Jodie Foster. Jag vågar stå för att jag tror med 99,99 % säkerhet att Nicole Kidman hade varit bättre i rollen som Meg Altman än fröken Foster. Jodie tar i så hon knakar och det är inget fel, det är bara inte lika bra som Kidman lyckades med i till exempel filmen The Others. Det var den typen av ängslig sårbarhet jag ville se i Panic Room men den levererades ej till min stora förtret. Men i jämförelse med de tre tjuvarna är Foster rena superstjärnan. Jared Leto, Dwight Yoakam samt Forest Whitaker spelar Måns, Bill och Bull som är ute efter att stjäla innehållet i ett kassaskåp som råkar befinna sig i skyddsrummet där mor och dotter Altman barrikaderat sig. Att beskåda dessa talanglösa tjuvar är som att se en amerikansk version an Jönsonligan. Det är inget fel på skådespelarna, samtliga dessa herrar är utmärkta och kompetenta, utan det är manus som får dem att framstå som pajaser. Vid enstaka tillfällen är det Yoakam som glimmer till högst obehagligt i sin roll som Raoul men de tillfälle går att räkna på dina fem fingrar.



Eftersom detta är en Superbit-titel förväntar i varje jag mig en bildkvalité som är på absolut topp. Tyvärr är så inte fallet med Panic Room. Man skulle kunna tro att det är svärtan som blir lidande eftersom filmen utspelar sig under nattetid och det förekommer mycket skuggor men så är inte fallet. Nej det är istället en pixlighet som är på gränsen till enerverande vid ett flertal tillfällen under filmens gång. Ytor, ja till och med ansikten, uppfattas som extremt oroliga och rörliga vilket stör mig. Det hade inte varit ett problem om överföringen till DVD hade varit lyckad, grynighet som sådan stör mig väldigt lite. Men när det blir till den milda grad att bilden uppfattas som störande ja då har något gått fel. Att nämna färgskalor är ganska meningslöst då den är medvetet nertonad för att bidraga till den tryckta, mörka stämning som råder i huset. Bilden som sådan är klart godkänd men jag hade i ärlighetens namn förväntat mig mer med tanke på att filmen fått sigillet Superbit.



Då detta är en Superbit-titel serveras vi såväl ett DTS som Dolby Digital-spår. Detta är några av de bästa spår jag lyssnat till på senare tid och bägge har sina respektive fördelar. Jag uppfattade Dolby Digital-spåret som mer ackurat när det gällde att leverera klarhet i dialogen. DTS å andra sidan levererar ett av de mest dynamiska ljudspår som mina öron lyssnat till. DTS ger mer tryck i de actionfyllda scenerna medan Dolby Digital är mer klar i lugnare partier av filmen. Anser ni att detta blir ett svårt val gällande vilket spår man skall lyssna till under filmens gång? Det är svårt, bägge är helt fenomenala på sina respektive specialiteter, hade man bara kunnat förena dem till ett spår innehållandes bägge positiva egenskaper från DTS och Dolby hade vi haft en fullpoängare utan tvekan. Som de är nu rör det sig om två superba ljudspår där den personliga smaken får avgöra vilket du föredrar att lyssna till vid filmvisning.



Filmen levereras i ett av de tunnaste digipack jag någonsin stött på, hantera denna förpackning varsamt är mitt stalltips. Menyerna till denna utgåva är bland det läckraste jag sett, en virtuell åktur i skydsrummet står som mall för designen på menysystemet. För att vara en Superbit är det något förvånande att finna extramaterial på denna skiva. Det som medföljer är dock så slående trist att man likaväl kunde ha skippat den sektionen och satsat mer på bildkvalitén istället, det som serveras är en teaser samt ett par filmografier. Det är lätt att hålla sig för skratt.



Förväntningar är det första steget mot besvikelse, den saken är glasklar efter att ha sett Panic Room. Jag vart besviken när jag såg den på bio och jag blev återigen lika besviken när jag såg den på DVD häromdagen. Såväl manus som regi är lysande den första halvan av detta lilla psykologiska drama, sedan rasar det utför med en hisnande fart. David Fincher blir för upptagen med att leka med avancerade kameraåkningar och manuset tappar helt enkelt styrfart. Panic Room andas onekligen av Hitchcock under sin första halva vilket är klart lovande men sedan tar det roliga slut. Den gamle Alfred vrider sig nog i sin grav och det är inte av glädje kan jag föreställa mig. Att bilden dessutom inte är någon sensation trots Superbit-titel gör knappast saken bättre. Panic Room är inte en bra thriller. Punkt slut från gnällspiken.