Vad händer egentligen när den mänskliga själen lämnar kroppen? Detta är en fråga som många forskare tillika filosofer världen över kontemplerar kring och har gjort så i generationer tillbaka i tiden. Finns det överhuvudtaget en mänsklig själ kan man börja med att fråga sig. Vissa individer menar på att detta faktiskt är fallet då den avlidne förlorar 21 gram kroppsvikt vid mötet med Liemannen, för övrigt är det en mycket bra film men det är en annan historia. Andra spekulerar kring att detta är totalt nonsens. Men kruxet är att det blir ganska svårt att hala fram några egentliga bevis för sina teorier. Visst har människor som haft nära döden-upplevelser kunnat förtälja historier om ljuset i slutet av tunneln men naturligtvis kliver det då fram x antal bättre vetande individer och lägger fram en rent medicinsk förklaring på fenomenet. Så det är bara till att konstatera att vi nog kanske aldrig kommer att kunna få fram ett enhälligt tillika sant svar. Likväl måste jag erkänna att detta är något som är lika skrämmande som fascinerande och det blev inte bättre när jag 1990 såg filmen Flatliners som tog upp just detta tema: vad händer med oss då vi dör? Det var en film som verkligen fängslade tillika skrämde skiten ur mig som yngre grabb men likväl tyckte jag att den lyckades beröra mitt nyckläckta filosofiska sinne. Det var därför med ett visst mått av nostalgi som jag plocka upp ett exemplar av detta numera kultförklarade cineastiska verk för att göra en närmare granskning.

 

Just dessa ovanstående frågeställningar är något som läkarkandidaten Nelson (Kiefer Sutherland) är fast besluten att ta reda på. Religionen har misslyckats, filosoferna likaså. Nu är det enligt honom upp till vetenskapen att en gång för alla ta reda på vad som väntar oss när vi möter Döden, något som Nelson under kontrollerade former tänker göra. Men han kan inte genomföra detta lilla experiment själv varpå han lyckas övertala ett gäng av sina blivande kollegor att hjälpa honom på vägen, något som de motvilligt ställer upp på. Så en kväll i det övergivna museet skrider läkarna till verket, planen är att Nelson skall vara kliniskt hjärndöd under 1 minut för att sedan återupplivas och förtälja om sina upplevelser. Testet genomförs med gott resultat och vår vetenskapsman har brutit ny mark inom facket medicin. Men snart börjar en hetsjakt kamraterna emellan, de tänker inte låta pionjären sno åt sig all ära utan vill själva pröva på den adrenalinfyllda kick. Vad ingen av dem hade räknat med är de efterföljer som drabbar vår lilla grupp exploatörer, man lurar inte Döden ostraffat skall det snart visa sig. Var och en som genomfört resan börjar snart drabbas av hallucinationer, spöken från det förflutna börjar plötsligt ta fysisk form och snart kan inte Nelson och hans kamrater särskilja på vad som är realitet kontra fiktion.

 

Temat för denna lilla thriller med inslag av lätta rysarelement är faktiskt något som jag än idag finner fascinerande. Manuset är signerat en herre vid namn Peter Filardi som innan Flatliners endast hade skrivit för TV-serien MacGyver. Här får han så chansen att göra långfilmsdebut som ensam herre på täppan över historiens utförande och han gör det riktigt bra i mina ögon. Det är ett mycket intressant tema som han väljer att penetrera på djupet. Vad händer som sagt när människan lämnar jordelivet bakom sig? Finns det egentligen någon sanning i alla de tusentals och åter tusentals vittnesmål från individer som haft nära döden-upplevelser, eller rör det sig bara om producerade minnesbilder från hjärnan vilket resulterar i att vi ser det vi vill se? I Flatliners lutar det åt alternativ nummer två, var och en av kandidaterna som beger sig längs den slingriga stigen för att skåda Gud i ögat blir snart varse om att det är deras egna demoner från det förflutna de kommer att stifta bekantskap med, inte den Allsmäktige him self. Så till en början är denna film något av en kanske svår historia att kategorisera vilket jag tror att Filardi insåg när han skrev manuset till Flatliners varpå man efter ett kort tag börjar blanda in inslag av rysare och thriller för att stabilisera upp storyn vilket fungerar nästan hela vägen. Problemet som jag med många andra ser är att det hela blir lätt repetitivt efter ett tag. Den första resan in i det okända är skrämmande tillika fängslande för åskådaren att bevittna och de fasansfulla efterföljder som drabbar de som leker Gud. Likaså kan man köpa Hurleys (William Baldwin) dödsföraktande försök. Men sedan när resten av gänget skall ge sig huvudstupa in i det främmande territoriet börjar det som sagt bli lite för mycket upprepning av samma formel som fungerar väl under filmens första hälft. Detta sagt känns inte Flatliners som en sömning liten berättelse, jag sitter än idag på helspänn under vissa partier av filmen men någonstans på vägen känns det som att man väljer bort de mer djupgående filosofiska tankegångar för mer hederliga skrämseleffekter vilket är synd. 

 

Skådespelarinsatserna är mycket stabila och det är ingen liten skara kändisar som regissören Joel Schumacher samlat ihop inför detta projekt. Kiefer Sutherland hade tro det eller ej en ganska lovande karriär innan fenomenet 24, under 80- tillika 90-talet var han på god väg att bli något riktigt stort. Men någonstans på vägen blev filmerna inte riktigt av den sorten som matchar denna i mina ögon karismatiske skådespelare. Därför är det trevligt att kunna ta en liten tidsresa tillbaka till nådens år 1990 för att bevittna en Sutherland den yngre som verkligen är i toppform. Han ger Nelson ett Gudskomplex som få andra skådespelare matchat på senare tid, borträknat Alec Baldwins fenomenala insats som doktor Hill i filmen Malice från 1993. Men det är som sagt fler aktörer som imponerar på undertecknad i Flatliners. Julia Roberts följde snabbt upp sin genombrottsroll i Pretty Woman med sin gestaltning av den lätt sårbare läkarkandidaten Rachel Mannus och hon gör likt Sutherland en prestation som klart övertygar. Överlag måste jag erkänna att regissören Schumacher verkar ha ett synnerligen gott handlag med sina skådespelare då han ofta lyckas pressa ur det där lilla ”extra” som så många andra regissörer antingen misslyckas med eller helt enkelt försummar.   

 

Denna brittiska utgåva av Flatliners presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Till en början ser bildkvalitén minst sagt bedrövlig ut med sådana kopiösa mängder smutspartiklar att det nästa liknar myrornas krig fast i färg. Men tämligen snabbt tar denna DVD-utgåva sig samman och börjar sakta men säkert att visa upp en bild som är klart godkänd med tanke på hur ”gammal” film det rör sig om. Man skulle kunna beskriva denna sektion som ojämn i lekmanstermer. Vissa scener fullkomligt briljerar med en knivskarp skärpa som blåser sockarna av mig och jag undrar stilla om jag någonstans på vägen missat att detta skulle vara en ny bearbetad transfer av filmen i fråga. Men sedan dalar Flatliners kurva och blottar akilleshälen vilket summerat är en rad mindre smickrande artefakter. Det största problemet måste nog ändå vara svärtan som tyvärr tenderar att luta åt det gråa hållet mer än svart vilket är synd då näst intill hela filmen utspelar sig i mörka miljöer eller nattetid. Färgåtergivningen är dock av mycket god kvalité med en levande palett som inte visar några tecken på blödningar i spektrumet.

 

Här kommer dock den riktigt, riktigt stora stenen som sänker denna utgåva av Flatliners till havets botten för att aldrig mer nå ytan i mitt protokoll. Till att börja med serveras vi endaste ett Dolby 2.0-spår. Detta kan jag i och för sig leva med då filmen som sådan är en dialogdriven historia. Men, och detta är sannerligen ett stort men, dialogen lider av kraftiga synkproblem. Jag har nu i många recensioner skrivit frasen ”dialogen levereras klart och tydligt utan minsta problem med synk” men denna gång skall jag få ta fram den stora sågen och kapa utgåvan längs fotknölarna. Må så vara att jag fått någon form av måndagsexemplar, att mina DVD-spelare inte var på rätt humör för denna film men faktum kvarstår att i casa del Fredrik är det mer än enerverande att dialogen inte ligger i synk med läpprörelserna vilket som sagt är kolossalt frustrerande och drar ner det redan låga betyget än mer. För ljudet som sådant höll inte direkt någon hög standard om man räknar bort detta ”lilla” problem då det lät burkigt, ihåligt och tämligen livlöst.

 

Flatliners levereras i ett keep-case med ett i mina ögon snyggt omslag, betydligt vassare än den svenska utgåvan av filmen. Vad gäller sektionen med extramaterial är den beklämmande dålig: vi erbjuds trailers samt biografier för de inblandade i detta projekt och betyget blir därefter.

 

Flatliners har enligt mig en intressant story som når nästan hela vägen fram men som snubblar på mållinjen. Schumacher och hans skara tappra mannar vågar inte riktigt ta ut svängarna beträffande de synnerligen intressanta filosofiska tillika medicinska tankegångarna om Gudskomplex och livet efter döden om det nu finns ett sådant, något som vi fortfarande inte verkar kunna finna ett svar på. DVD-utgåvan som sådan hade jag kunnat rekommendera om det inte vore för ljudsektionen som sänker hela upplevelsen med flera pinnhål så vill du se denna film rekommenderar jag den svenska alternativt den amerikanska versionen av Flatliners, ty förordar gör jag mer än gärna trots vissa reservationer.