{Proof}

Det har skrivits förut i recensionshörnan men det tål att upprepas: många fantastiska filmer slinker verkligen under radarn. Eller nästan annars hade de inte funnit sig hem till casa del Fredriks trygga vrå. Det behöver dessutom inte vara smala independenthistorier från Ryssland eller Asien för den delen, många större amerikanska verk drabbas av samma öde. Filmer med kända regissörer, en stjärnspäckad ensemble och en enad kritikerkår som höjer verket till skyarna men ändock lyckas inte filmen att nå ut till den stora massan eller den smala heller för den delen. Beror detta på att marknadsföringsavdelningen helt sonika inte tror på sina filmer som produceras? En skrämmande tanke skall erkännas. Det gäller verkligen som cineast att hålla korpgluggarna öppna efter dessa små ”rariteter” som de nästan förvandlas till innan de snabbt försvinner in i glömskans skugga. En av dessa som nästan slank ur nätet var filmen {Proof}. Vi har en regissör som nominerats till den gyllene gubben Oscar, vi adderar en kvinnlig skådespelare som kammade hem statyetten och ett manus som baseras på vinnande Pulitzer-material. Med andra ord har vi framför oss ett antal beståndsdelar som i teorin bäddar för en verklig högtidsstund i filmsoffan. Men stämmer dogm överens med praktik? Läs vidare för resultatet av ekvationen.

 

{Proof} kretsar kring relationen mellan far och dotter och en bekymmersam familjehemlighet som kan komma att förändra människors öde för all framtid. Anthony Hopkins spelar Robert, en briljant matematikprofessor som undervisar vid Chicagos Universitet. Robert hade sin glansperiod vid unga år, redan 23 år vital hade han brutit ny mark inom området som många andra slitit sig fördärvade kring. Men sedan bara några år senare började saker och ting eskalera utför, han drabbas av en sinnesjukdom som förblir onämnd genom filmen annat än att den fördärvade detta en gång så briljanta sinneslag. Dock har han stunder av friskhet men dessa är lätträknade. Hans dotter Cathrine (Gwyneth Paltrow) var även hon ett mycket lovande löfte inom matematik med sina egna teorier som alltid kom ivägen för de uppgifter som universitetet efterfrågade. Men när Roberts tillstånd blev mer allvarligt än tidigare valde hjon att hoppa av sina studier för att kunna ta hand om sin far och till varje pris förhindra att han hamnade på mentalsjukhus. Vid filmens början har Robert lämnat jordelivet och Cathrines egna sinnestillstånd är allt annat än stabilt, hon frågar sig själv om hon likt sin far kommer att drabbas av samma fasansfulla sjukdom nu när hon fyller 27. Hennes liv kompliceras av ankomsten av den frånvarande storasystern som flugit in från New York för att anordna begravningen. Med i galleriet finner vi Hal (Jake Gyllenhaal), en före detta student till Robert som numera jobbar som lärare vid universitetet och som sliter med sin egen forskning. Han är fast besluten att gå igenom Roberts hundratals anteckningsböcker i hopp om att finna viktig data att bevara för eftervärlden. Så en dag gör han en upptäckt på ett matematiskt bevis som kan komma att förändra hela vår syn på området. Men skrev verkligen Robert boken?

 

Jag tackar de högre makterna, i detta fall siten Apple, för att jag fann trailern för denna film ett par månader tillbaka i tiden ty detta är utan tvekan ett av det absolut bästa drama jag har beskådat på senare tid. Min flickvän däremot fann filmen något komplicerad och svårforcerad, ungefär som ett matematiskt problem, något som stärks av flera recensioner jag läst om {Proof} då den verkar onekligen dela upp sin publik i två distinkta territorier. Jag hade som sagt starka förhoppningar om denna film innan jag bänkade mig för en närmare kritisk granskning, på papperet verkade detta vara som upplagt för en succé i casa del Fredrik och jag blev verkligen inte besviken. Manuset är som sagt baserat på det Pulitzer-vinnande manuskriptet signerat David Auburn som även varit med och transformerat pjäsen till film. För det är precis som att bege sig till teatern när man åskådar denna film, detta må avskräcka många från att se verket men då gör ni er en björntjänst i mina subjektiva ögon. Maken till karaktärsdjup och utveckling av relationer har jag inte sett på den vita duken sedan Closer, även den ett cineastiskt verk som berörde mig på djupet. I {Proof} blottar Auburn den mänskliga själen på ett sätt som inte går att värja sig för med sitt tema som kretsar kring sinnesjukdom. Det finns likheter att dra med en annan film som kretsar kring samma tema nämligen A Beautiful Mind, kanske var det just detta som gjorde att {Proof} inte fått den uppmärksamhet som den så väl förtjänar. Det är ett synnerligen gripande tillika lätt tabubelagt ämne som sällan berörs eller talas högt om i samhället vilket gör att jag applåderar modet hos ensemblen tillika filmskaparna som faktiskt vågar ta klivet ut i det förbjudna territoriet och utforska den mörkare sidan av människans ibland ack så sköra psyke.

 

Var går skiljelinjen mellan dårskap och geni? Gränsen är hårfin säger de vise eller som en professor till Cathrine uttrycker det ”he was a good man” angående hennes far varpå hon svarar med ”he still is”. Här finner vi verkligen pudelns kärna beträffande det budskap som filmen förmedlar till sina åskådare. Har vi rätt att döma ut en person som lider av en mental sjukdom, att förkasta allt gott som denna individ åstadkommit? Inga lätta spörsmål men de engagerar i varje fall mitt intellekt då jag fann mig klistrad inför det som spelades upp på min näthinna. Cathrine kämpar med sina egna inre demoner och man kan inte annat än att lida med henne, kommer hon att drabbas av samma hemska öde som sin far? Hennes omgivning verkar tro att så är fallet, till och med Hal som i dramats inledning förälskar sig i henne har till slut svårt att förstå var hennes bild av realitet slutar och fiktion börjar. Nyckeln till den monumentalt engagerande storyn vilar dels hos manuset som vad jag har förstått verkligen tar vara på varenda nyans som pjäsen med samma namn erbjuder men även hos den ruskigt övertygande ensemblen. Gwyneth Paltrow är i mitt protokoll en synnerligen kompetent skådespelerska men som under de senaste åren inte fått bevisa vad hon har för kapacitet. Men med detta manus och en hjälpande hand från den luttrade veteranen inom genren, John Madden, spelar Paltrow verkligen ut sitt fulla känsloregister på samma sätt som i Shakespeare In Love där hon kammade hem den gyllene gubben för sin prestation. I {Proof} är det så man undrar vart Oscarsjuryn tittade då de uppenbarligen missade denna film. Men Gwyneth är inte ensam om att övertyga undertecknad. Jake Gyllenhaal har gått från okändhet till megastjärna tack vare filmen Donnie Darko men jag hade faktiskt mina tvivel på den unge mannen, skulle han kunna matcha sin kvinnliga partner på den vita duken. Det korta svaret är ja, Gyllenhaal räds inte erfarenheten som Paltrow utstrålar utan omfamnar den istället och ger tillbaka minst lika stor mängd energi som går att förnimma i biorummet. Anthony Hopkins har en relativt liten roll sett till sammanhanget men han gör mig aldrig besviken, sannerligen är han en av de största karaktärsskådespelarna genom tiderna vilket han bevisar i {Proof}.

 

{Proof} presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Ny film innebär ganska stora förväntningar hos undertecknad på en lyckad transfer till DVD och detta cineastiska verk är inget direkt undantag, dock är det långt ifrån referensstandard vilket bottnar i en del mindre smickrande skavanker som bilden visade upp under visning i casa del Fredrik. Framför allt är det färgpaletten som verkar leva ett eget litet liv vilket inte föll mig i smaken. Under vissa scener skiftar skalan i ton ganska kraftigt och då syftar jag inte på ett medvetet val från Maddens sida, ett klipp har en strålande spektrum för att i nästa klipp vara väldigt nedtonad och livlös. Detta hade jag som sagt kunnat köpa om det var konsistent genom hela filmen men nu känns det bara som en miss i protokollet när {Proof} skulle föras över till DVD. Annars är bilden överlag av god kvalité med en härlig skärpa och förvånansvärt befriad från störande artefakter vilket är välkommet hos mig efter en rad recensioner av mindre trevliga transfers.

 

Det finns såväl Dolby Digital 5.1 som 2.0 att välja mellan vid beskådan av {Proof} men frågan är egentligen om det första alternativet är befogat ty detta är en högst dialogdriven historia som förlitar sig på den främre regionen av din ljudanläggning. Men likt bilden känns materialet illa behandlat. Förvisso presenteras dialogen klart och tydligt så långt är allt frid och fröjd. Men mixningen är något ojämn till karaktären skulle det visa sig under vissa scener då ljudet plötsligt bestämmer sig för att höja volymen tre steg under några minuter för att sedan kliva ner på skalan igen. Lätt irriterande i mitt protokoll.

 

Filmen levereras i ett keep-case med ett omslag som i mina ögon faktiskt är ofantligt mycket mer estetiskt tilltalande än den amerikanska utgåvan av filmen ifråga. Ser vi till sektionen med extramaterial är den kvalité före kvantitet som gäller. Först ut har vi ett kommentatorspår med regissören John Madden vid mikrofonen. Han talar i en ganska informativ ström om processen med att transforma den hyllade pjäsen till film samt hur det var att spela in majoriteten av {Proof} i England, något jag aldrig hade kunnat gissa mig till då jag var helt övertygad om att den faktiskt utspelade sig i och kring Chicago. Härnäst har vi ett antal borttagna scener som presenteras i widescreen med kommentarer av Madden. Avslutningsvis finner vi en intressant men alldeles för kort dokumentär som inte tar upp något nytt som inte redan presenterats i kommentatorspåret. Det finns även ett antal trailers innan man når filmens menysystem men dessa kan man tacksamt nog hoppa förbi om så önskas.

 

Som någon konstaterade efter att ha beskådat denna film: {Proof} är som att gå på teater. Jag är mycket väl medveten om att detta kommer med all sannolikhet att skrämma bort en stor skara individer som anser att ett besök på den lokala teatern är synonymt med tortyr. Men för mig som gillar drama, karaktärsutveckling och en gripande story är detta verkligen ett litet guldkorn till cineastiskt verk och jag är så tacksam att jag fick nys om denna film för ett tag sedan. Är man bara villig att utforska nya områden och vill ge genren drama en (kanske) ny chans är detta en film som jag varmt rekommenderar. A/V-sektionen är inte den starkaste på marknaden men den gör jobbet tämligen ordentligt och jag tvivlar på att den amerikanska utgåvan är särskilt mycket bättre då bägge innehåller exakt samma extramaterial.