Nattens Väktare

Asien har verkligen varit den mest exploaterade zonen inom filmindustrin de senaste åren. När drömfabriken på andra sidan vattenpölen sviktat gång på gång med att erbjuda ett uns av originalitet har filmvänner över hela jordklotet vänt blicken mot öster i jakt på cineastiska små kronjuveler. Korea och Japan har verkligen visat framfötterna och lyckats med en osannolik våg av succé när det gäller att bredda sin marknad och jag lyfter på hatten åt asiaterna, de är väl förtjänta den uppmärksamhet som de erövrar i västvärlden. Men samtidigt känns det som att vi håller på att kolonisera sönder denna del av filmvärlden, inte minst med tanke på att Hollywood i all sin vishet bestämmer sig för att göra remakes på kända asiatiska verk framför allt inom genren skräck men även andra verk är i startgroparna för att plagieras och jag fäller en tår av sorg inför detta allt växande fenomen. Men nu verkar det onekligen som att en ny kandidat är redo för att visa framfötterna: Ryssland. Egentligen är det ganska förvånande att inte mer film når oss med tanke på att avståndet inte är allt för stort men jag antar att det har att göra med ekonomi som med allt annat. Man kan knappast påstå att vi i västvärlden är direkt bortskämda med moderna installationer inom film från den ryska björnen, förvisso producerar landet en respektingivande mängd verk per år men detta är inget som västvärlden uppmärksammat. Fram tills nu vill säga, tack vare en enda film har plötsligt hela det cineastiska samhället fått upp ögonen och det verket bär namnet Nattens Väktare. Denna film har sprängt alla penga- tillika publikrekord i hemlandet och en enorm hype har byggts upp kring vad som verkar vara en rysk Matrix korsat med Underworld samt Sagan Om Ringen. Naturligtvis snappade jag upp nyheten för ett tag sedan och när filmen väl lanserades i väst plockade jag upp ett svenskt exemplar av filmen ifråga för att göra en kritisk granskning av vad Ryssland har att erbjuda filmvärlden.

 

I århundraden har det funnits avvikande individer som berikats med speciella krafter, dessa benämns De Andra. Sedan tidernas begynnelse har det varit två stycken läger, de som hade goda intentioner med sina krafter som ville tjäna och skydda samhället från ondska och deras motpol som ville skövla och sluka jorden. Dessa två härar möttes en dag på en bro och ingen av dem ville ge vika vilket resulterade i ett blodigt krig som inte såg ut att få något slut förrän sista man stupade. De både krigsherrarna beslöt sig därför för att sluta en pakt, en balans mellan de goda och de onda. Man utser speciella individer som får i uppdrag att se till att denna sköra balans aldrig rubbas åt någon pol, de som skyddar den goda sidan benämns Nattens Väktare medan ondskans motsvarighet bär titeln Dagens Väktare. Vi tar ett skutt framåt i tiden till Moskva år 1992. Den vilsne unge mannen Anton har bestämt sig för att besöka en spåkvinna eftersom hans fästmö har lämnat honom för en annan man. Under seansen händer dock något mycket märkvärdigt, Nattens Väktare uppenbarar sig för att arrestera kvinnan som bryter mot regeln om harmonin men det visar sig även att Anton hamnar i skottgluggen: han är en siare. Åren passerar, vi finner en febrig väktare i form av Anton som får i uppdrag att lokalisera en ung pojke som kan komma att falla offer för den mörka sidan. Men under sitt mission får han en vision, en skrämmande insyn i framtiden som talar om den absoluta ondskan som kommer att mörklägga hela jorden. Anton måste nu tillsammans med sina kollegor i Nattens Väktare försöka förhindra apokalypsen.

 

Det skall villigt erkännas att jag hade mina förhoppningar på detta lilla ryska ”underverk” efter att ha beskådat trailern som läckte ut på nätet för ett antal månader sedan. Skulle björnen kunna klösa hål i min cineastiska själ och skapa en ny intressant marknad för filmälskare världen över att utforska? Inte med denna film enligt undertecknad. Efter att ha beskådat halva Nattens Väktare var jag så konfunderad att jag inte riktigt visste vad som hände eller varför saker och ting försökta falla på plats beträffande filmens manus. För är det något som kan beskriva denna första historia i en planerad trilogi är det ojämnhet. Det märks att man från filmskaparnas sida i en nästan frenetisk desperation försöker att måla upp en grandios bild på samma sätt som Peter Jackson gjorde med sin trilogi om den gyllene lilla ringen. Problemet är bara att ryssarna har ungefär samma budget som förbrukades till kaffeserveringen hos jänkarna vilket ställer till en hel del problem. Man har onekligen en ganska storslagen vision med denna berättelse om mörkret kontra ljusets krafter och parallellerna är som sagt inte direkt diskreta men vad hjälper det när hela produktionen andas lågbudget? Jag vet att det antagligen är ganska orättvist från min sida att klanka ner på Nattens Väktare utifrån dess ekonomiska premisser men faktum kvarstår att de sänker skeppet med expressfart. Som sagt så uppfattas filmen som extremt spretig i sitt berättarspråk, detta kan mycket väl bottna i att ryssarna har en helt annan teknik för att föra en historia framåt på samma sätt som asiaterna särskiljer sig från västvärlden.

 

Men den ryska motsvarigheten blir näst intill frustrerande svår att ta till sig. Det är så ofantligt många detaljer och händelser i filmens manus som bara blir hängande i luften utan någon som helst förklaring för regissören Timur Bekmanbetov har helt enkelt inte tid eller intresse för att erbjuda åskådaren någon direkt vägledning till sina karaktärer eller den värld som de rör sig i. Detta är väldigt synd då man blir sittande som ett stort frågetecken under större delen av Nattens Väktare och jag tror knappast att det var den reaktion man ville mana fram. Mycket av filmen känns dessutom som rena rama plagiat på större västerländska produktioner i modern tid vilket knappast gör saken bättre. Slaget på bron mellan de goda kontra elakingarna klingar ruskigt mycket bekant med Helms Klyfta och även om det är förhållandevis snyggt gjort kunde jag inte låta bli att kväva en lätt gäspning över att ha sett denna batalj x antal gånger på hembion. Men allt är inte av ondo när det gäller Nattens Väktare. Regin har trots allt sina stunder och det märks att Bekmanbetov verkligen brinner för arbetet bakom kameran som stundtals inger en näst intill dokumentär känsla med sin närhet och rörlighet under vissa scener i filmens inledning. Men sedan spårar det ur fullständigt och när man börjar kasta in en Lada-buss som far fram i 250 knyck genom ett myllrande Moskva far i varje fall mina tankar till en annan vampyrjägare och hans vrålåk varpå hjärnkontoret sätter stopp för den ryska björnen som snällt får lotsas tillbaka till inhägnaden. Det blir helt enkelt som att beskåda Jönssonligan på syra.

 

Nattens Väktare presenteras i formatet 1.85:1 och är anamorfisk. Som jag nämnde tidigare andas filmen lågbudget vilket helt klart reflekteras på de tekniska aspekterna av denna svenska utgåva av filmen ifråga. Det finns helt enkelt ingen direkt skärpa att finna till att börja med, nästan varenda scen förefaller vara insvept i ett på tok för mjukt filter för att det skall tillfredsställa mina kritiska ögon. Ett annat problem som filmen dras med är den fullkomligt förbluffande mängd brus och kornighet som verkligen plågar bilden genom precis hela filmen. Jag har svårt att tro att detta är ett medvetet drag från filmskaparnas sida och efter lite efterforskningar visar det sig att jag inte är ensam om att uppmärksamma dessa artefakter. Sedan är detta en mörk, mycket mörk film till och med. Hade då svärtan bara gjort sitt jobb ordentligt hade jag varit nöjd men som det är nu tenderar den till att luta åt grått under många kritiska scener vilket stjälper denna DVD-produktion än mer.

 

När jag läste på fodralets baksida stod det engelska samt ryska Dolby Digital 5.1. Jag fick en instinktiv kräkreflex vid blotta tanken på att se denna film dubbad till engelska men det skulle visa sig att mina farhågor inte infriades. Filmens öppningsscen innehåller av någon lustig anledning en engelsk prolog men sedan är resten av dialogen på ryska tack och lov. Ljudet klarar sig bättre än kusinen bilden även om det inte på något vis är tal om referensmaterial från ryssarnas sida. Bubblan förefaller vid en hastig lyssning vara av god vigör med en dynamisk karaktär som omsluter åskådaren i händelsernas centrum. Men efter en stund förefaller detta vara nyhetens behag på samma sätt som förväntningar på själva filmen inte infrias. Det finns gott om styrka att finna i detta ljudspår men finess har den aldrig hört talas om. Vågorna pumpas ut ur högtalarna med en frenesi som känns mest jobbig efter en stund och tankarna går tillbaka till begynnelsen då mottot var ”mer av allt” vilket det ryska teamet ansvariga för mixen verkar anammat allt för väl men för att nå denna nivå behöver du vrida upp volymen ganska rejält på din receiver annars kommer upplevelsen bara bli den motsatta.   

 

Till skillnad mot andra utgåvor av Nattens Väktare har denna svenska motsvarighet utrustats med exakt noll mängd extramaterial vilket är skam på torra land och bidrar bara till att sänka denna produktion än mer.

 

Nattens Väktare är som sagt första delen i en trilogi, del II är färdigproducerad och den avslutande delen har premiär nästa år. Förhoppningsvis tar sig serien nu när man har tagit det mest bekymmersamma klivet över tröskeln och planterat fröet men samtidigt måste jag erkänna att om regissören fortsätter med samma förbryllande berättarspråk kommer jag att ha svårt att ta till mig dessa installationer om ryska vampyrer. De tekniska aspekterna på denna svenska DVD-utgåva hjälpte inte att övertyga mig om just Nattens Väktare, jag sätter nu mitt hopp till Episode II: Day Watch.