Datorer på film är ett mycket lustigt fenomen som kan orsaka ofrivilliga skrattattacker hos undertecknad recensent. Eller så är det bara så att denna nörd har ett extremt barnsligt sinne för humor… Nåja i vilket fall som helst är jag mycket fascinerad över hur Hollywood väljer att porträttera en målgrupp som hackers eller allmänt datakunniga individer i filmsamhället. Ofta verkar det som man kommer undan med att knattra på cirka 6 stycken tangenter, skita i mellanslag samt Retur och mus, vem tusan behöver en mus till datorn när den är utrustade med sådana fantastiska grafiska gränssnitt att självaste Bill Gates skulle bli grön av avund. Ni kanske anar en röd tråd i denna inledning vid detta lag, jag avskyr denna typ av snedvriden propaganda från drömfabriken på andra sidan vattenpölen. Så kom det sig en dag att jag bänkade mig i den lokala biografen för att beskåda ett styck film med titeln Swordfish och det dröjde inte länge förrän jag höll på att göra i byxan av 2 anledningar: dels var det en ny referensstandard på hur action skulle te sig och dels satte den nya rekord i mitt protokoll beträffande hur fruktansvärt datorvärlden visade sig. Nu ett antal år senare med studier inom just IT under bältet var det hög tid att särskåda svärdfisken för att se om man fortfarande får fnissattacker eller inte.

 

Swordfish öppnar upp med att ärkeskurken Gabriel Shear (John Travolta) håller en fullkomligt dräpande tillika lysande monolog om B-films vara eller icke vara vilket bådar gott för vad som komma skall. Sedan fullkomligt exploderar filmen bokstavligt talat i ett inferno för att sedan ta ett skutt tillbaka i tiden. Det visar sig att den karismatiske Gabriel är en före detta federal agent som numera bytt sida, eller? Saker och ting är inte direkt glasklara i detta actionspektakel. I vilket fall som helst behöver vår antagonist hjälp med att hacka sig in i ett bankkonto som innehåller inte mindre än 9.5 miljarder dollar men detta är inte något som han kan genomföra själv varpå han vänder sig till hackern Stanley Jobson (Hugh Jackman). Stanley är enligt många federala organisationer rankad som en av världens bästa tillika farligaste hackers någonsin efter att han genomförde en attack på FBI: s övervakningssystem i cyberrymden. Numera lever han totalt utblottad i en husvagn och är förbjuden att överhuvudtaget andas i närheten av något som kan likna en dator. Detta är precis rätt man för jobbet anser Gabriel som rekryterar Stanley att hacka sig in i bankkontot i gengäld mot att han erhåller tillräckligt med likvida medel för att kunna ”köpa” sig en rättegång gentemot sin före detta hustru som vanvårdar deras dotter, det enda Stanley lever för. Men allt eftersom Jobsons fingrar far fram över det specialdesignade tangentbordet börjar han sakta men säkert inse att allt inte står rätt till i den förhållandevis enkla planen.

 

OK det är bara till att konstatera att Swordfish må vilja utge sig för att vara utrustad med mer hjärnkapacitet än sina konkurrenter i genren men filmen skulle nog ha mått ganska bra av ett mer genomarbetat manus. Författaren Skip Woods hade bara gett sig i kast med ett tidigare projekt innan Swordfish nämligen gangsterthrillern Thursday så han måste ha fällt en droppe svett längs ryggraden när han bänkade sig för att plita ner historien till dagens recensionsobjekt. Jag tror som sagt att Woods skulle ha slappnat av en aningens för man upplever Swordfish som minst sagt lätt förbryllande stundtals. Det märks att vår manusförfattare verkligen ansträngt sig till den yttersta gränsen för att producera fram en historia som är smart, som skiljer sig från de konkurrenter som alla slåss om herraväldet över actiontronen. Nu skall det villigt erkännas att denna film faktiskt har utrustats med cirka 2 hjärnceller fler än kusinerna från landet vilket säger en hel del då vissa segment av Swordfish faktiskt känns tämligen vettiga och genomarbetade. Men samtidigt överöses man som åskådare med en sådan mängd ren skär dynga att dessa ”smarta” scener blir till slut mer än lätträknade. Som sagt så avskyr jag orealistiska tolkningar av datavärlden, något som Hollywood inte verkar hörsammat trots högljudda klagorop från undertecknad och hans omgivning likasinnade. Aldrig att jag haft sådana ofrivilliga fnissattacker som när jag beskådar Swordfish, än idag kan jag inte kontrollera impulserna som skickas i min hjärna till centrumet för humor i den grå klumpen mellan öronen. När Stanleys fingrar smattrar på tangentbordet samtidigt som han konsumerat två flaskor rödtjut (att programmera när man är berusad är inte något jag direkt kan rekommendera efter egna erfarenheter) och hans hetsiga blick korsar de otal skärmarna som alla visar roliga små kuber i fantastisk grafik som vrider och roterar ja då vänder och vrider det även i magen på undertecknad.

 

Men där manuset fallerar träder regissören Dominic Sena och räddar dagen, i varje fall till en viss gräns. Sena visade med remaken på Gone In 60 Seconds att han mer än väl behärskar de komponenter som behövs för att skapa spektakulär action utöver det ordinära. Öppningssekvensen med bomben som briserar och skapar total förödelse är fortfarande på många sätt och vis stilbildande från en tid då slow motion fortfarande inte var det utbredda fenomen som det är i dagsläget tillsammans med vajerbalett. Tyvärr blir det nog för mycket av det goda när det gäller regin för detta projekt. Likt nämnda 60 Seconds anar man tämligen snabbt en rad likheter i Swordfish på både gott och ont. På plussidan finner vi som sagt action i kvadrat och kubik med ett antal scener som bokstavligt talat kommer att blåsa sockarna av sin publik. Men det finns en baksida av myntet och det är att Sena inte lyckas att bena ut de ologiska händelser och handlingar från karaktärerna utan allt eftersom filmen fortskrider kommer fler och fler frågetecken att hopa sig på horisonten. Det verkar helt klart som att regissören inte har vare sig ambition eller någon direkt vilja att ens försöka, han laddar bössorna och sedan är det bara att låta kulregnet falla på den vita duken. Det som, tillsammans med regin, gör min dag soligare är skådespelarinsatserna. John Travolta är likt sin kollega Tom Cruise scientolog och i mitt protokoll är den förste inte riktigt lika kokko som nummer två men det är nog inte långt ifrån. Kastar man dessa observationer åt sidan för en stund och fokuserar på Travolta som skådespelare är han en man som varit på toppen, dykt ner i djupet med näsan före och sedan studsat upp igen mycket tack vare en viss Tarantino men det är en annan historia. I Swordfish tar Travolta sin skurkroll från Face/Off men lägger till en mer sofistikerad sida av Gabriel vilket är en ren fröjd att beskåda. I sammanhanget var vid tidpunkten för denna film Hugh Jackman en rookie som precis hade gjort sig ett namn genom sin insats som Wolverine i filmen X-Men men att han skulle ha varit en nybörjare i gamet syns inte på hans insats i Swordfish. Jackman räds inte Travolta och hamnar inte i hans skugga utan snarare står han sig väl pall och visar upp ett klart godkänt register även om det inte är hans starkaste rolltolkning enligt mig. Avslutningsvis har vi Oscarvinnaren Halle Berry som fick hutlöst med betalt inför denna film för att visa brösten. Enough said.

 

Swordfish presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Redan i Gone In 60 Seconds visade regissören Dominic Sena upp ett bildspråk som var ganska stilbildande med gyllene toner och filter vilket han fortsätter med i Swordfish. Det är ett härligt ljus som verkligen tränger igenom varenda scen som känns välkomponerade ner till minsta detalj. För att vara en sådan ”gammal” film är jag uppriktigt sagt förvånad över den briljans som den skyltar med. Det enda negativa jag kunde skönja var en del krypningar i bilden som förekommer främst i filmens inledande sekvenser men annars är det verkligen en högst njutbar sensation som erbjuds denna utgåva av Swordfish. Spektrumet är verkligen vibrerande av liv utan minsta spår av blödningar, svärtan gör även den ett kanonjobb med att porträttera scener i nattetid eller mörka miljöer. Vad som är mest förvånande i mitt protokoll är den totala avsaknaden av smuts eller andra störande artefakter vilket resulterar i en bild som verkligen står pall gentemot modernare DVD-produktioner.

 

Inget DTS i sikte denna dag, vi får kasta oss över det Dolby Digital 5.1-spår som återfinns och se vad den kan erbjuda audiofilerna i Svea Rike. Till en början ter sig ljudet ganska dämpat, dialogen känns inte helt upp till den utmaning som jag förväntar mig av denna film. Men så fort den inledande actionsekvensen har gjort entré fullkomligt exploderar min ljudanläggning av liv och energi och jag finner ett smil som nuddar örsnibbarna i ren extas. Samtliga högtalare jobbar verkligen med en frenetisk energi för att skapa en ljudbubbla som totalt omsluter åskådaren i ett inferno av viljekraft och finess blandas friskt med ren brutal råstyrka. Surroundhögtalarna bidrar verkligen med sitt strå till stacken och ger en nästintill hårresande känsla längs mina armar medan subwoofern pumpar ut LFE-tongångar som skakar om hela biorummet till grunden. Än kan Dolby Digital prestera under press, den saken är glasklar efter att ha beskådat Swordfish.

 

Nya tider innebär nya DVD-fodral. På den ”gamla” goda tiden då det begav sig levererades Swordfish i ett snap-case men nu på senare tid har Warner tagit klivit över och ger numera ut såväl nyare som äldre titlar huserandes i keep-cases vilket man som samlare naturligtvis applåderar. Ser vi till sektionen med extramaterial finner vi en del smått & gott att botanisera kring. Det tyngsta kortet är helt klart kommentatorspåret med regissören Dominic Sena vid mikrofonen. För alla fans av action är detta spår en högtidsstund då Sena verkligen går i detalj går igenom scen för scen beträffande skapandet av en del spektakulära sekvenser. Sedan har vi en kortare dokumentär som fullkomligt osar PR-fluff, inte mycket att hänga i granen. En betydligt mer intressant sektion är den som innehåller 2 alternativa slut på filmen med kommentarer av Sena som förklarar varför de inte platsade i den färdiga produktionen. Vi finner även en del DVD-ROM-material som avrundning på rätten.

 

Ja jag får fortfarande fnissattacker likt en skolflicka när jag beskådar Swordfish, det kommer nog aldrig att ändras. Men samtidigt måste jag erkänna att denna film tilltalar mig då den stundtals faktiskt visar upp en hjärnkapacitet som är högre än många andra verk inom genren action. Hade bara detta hållit i sig genom hela filmen hade min dag varit än soligare, tyvärr dras Swordfish av lika mycket idioti som smarthet men är man bara beredd att via den externa switchen stänga av den grå klumpen mellan öronen erbjuds man en tämligen god dos underhållning.