A Life Less Ordinary

Regissören Danny Boyle hade imponerat stort på undertecknad skribent i och med det hyllade verket Shallow Grave, en film som onekligen satte denne britt på den internationella filmkartan. Men det var helt klart i och med filmen Trainspotting som den stora kritiker- tillika publikmassan fick upp ögonen och såg ett ljus av sällan skådat slag. Många inklusive mig själv undrade vad Boyle tillsammans med sin vapendragare John Hodge skulle ta sig för som nästa projekt, möjligheterna verkade oändliga och de kunde med all sannolikhet välja & vraka bland potentiella manuskript. Hodge valde att plita ner en kärlekshistoria med en twist… kan tyckas något annorlunda men jag var inte desto mer nyfiken på att utforska A Life Less Ordinary då jag anser att denna dynamiska duo kan och har levererat några av filmhistoriens mer lyckade verk i modern tid. Så ett styck exemplar av ovan nämnda film införskaffades tämligen fort och den alltid lika hungriga hembioanläggningen gapade stort efter skivan.

 

A Life Less Ordinary tar sin början i himmelen. Ängeln Gabriel (Dan Hedaya) är enhetschef för team Amor och han är allt annat än nöjd med den rådande situationen då skilsmässorna avlöser varandra på löpande band. Han har därför fått nya direktiv från ”högre ort” vilket innebär att om hans änglar inte lyckas att få kärleken att spira mellan man och kvinna förlorar de sina vingar och är dömda ett liv för all evighet på jorden, något som knappast tilltalar duon Jackson (Delroy Lindo) och O´Reilly (Holly Hunter). Vi introduceras härmed till de två blivande turturduvorna. Robert (Ewan McGregor) är en städare med författarambitioner men vars liv fullkomligt rasar samman när han ersätts av en städrobot, hans flickvän lämnar honom för en aerobicsinstruktör samt att han vräks från sin sunkiga bostad. Hans raka motpol är Celine Naville (Cameron Diaz), bortskämd rikemanstös som har som hobby att skjuta äpplen från sin butlers huvud. Hon råkar även vara dotter till herr Naville (Ian Holm) som är ansvarig för att Robert fick sparken, något som han knappast finner sig i. Han stormar Navilles kontor, tumult uppstår och resultatet blir att den milt sagt fumlige Robert ”tar” Celine som gisslan. Men vem är det egentligen som bestämmer i deras relation och kan de båda änglarna få kärleken att spira?

 

A Life Less Ordinary är i själva verket en högst ordinär liten kärlekshistoria även om den innehåller vissa karakteristiska berättardrag signerade Danny Boyle och John Hodge. Filmen har till en början ett furiöst tempo och tankarna far inte helt osökt till deras tidigare verk Shallow Grave och inte minst Trainspotting. Inslaget med änglar och deras högst mänskliga chefer är en ganska intressant öppning på en genre som är allt annat än fräsch i dagsläget och det märks att intentionerna från John Hodge är att skapa ett relationsdrama som skiljer sig (frivillig dålig vits) från mängden. Vilket han också lyckas med till en början. Med hjälp av Boyles stadiga hand bakom rodret skapar de helt klart en magisk känsla av förnyelse och oberoende filmskapande. Men sedan efter filmens ganska lysande inledning tappar A Life Less Ordinary ordentligt med styrfart och blir som sagt en väldigt konventionell historia i grund och botten med en del spretande inslag som försöker bryta sig loss från den stora massan. Problemet som denna film dras med är att ett annat cineastiskt verk från samma år, Excess Bagage, slog den på mållinjen med bara några månades release på repertoaren. Högst olyckligt för den dynamiska duon britter som säkerligen kände att de hade något unikt på gång men så var inte fallet. Publiken hade redan sett denna relationsskildring bara några månader tidigare vilket inte gjorde saken lättare för Boyle och Hodge.

 

Att man valt att porträttera en något mer övernaturlig sida av kärlekens vara eller icke vara talar enligt mig för dagens recensionsobjekt i jämförelse med sin kusin Excess Bagage men många bättre vetande individer menar på att just inslagen med änglar stjälper filmen snarare än hjälper den, om detta lär man debattera vidare ett bra tag men smaken är som baken det vill säga kluven. Faktum kvarstår att filmen känns mer än lovligt spretig i sitt berättarspråk, det verkar som att Boyle inte riktigt drar jämt med filmens manus denna gång. Många scener faller platt till marken och känns helt malplacerade beträffande komposition och utförande medan andra briljerar vilket resulterar i en högst ojämn historia att beskåda. A Life Less Ordinary har nog som intention att vara annorlunda, att porträttera en kärlekshistoria med en twist och det fungerar men bara till en viss gräns, när den passeras känns verket hafsigt och bristfälligt engagerande. Skådespelarinsatserna äro desto mer pålitliga. Ewan McGregor är en skotte att räkna med även om man kan diskutera hans första insatser i regi av George Lucas, dock hävdar jag bestämt att felet vilar hos den senare men det är en annan historia. McGregor kan detta med att gestalta älskvärda losers och allmänt vidriga människor, Renton var knappast änglalik i Trainspotting men ändå kände man sympati med karaktären. På samma sätt applicerar Ewan sina resurser på Robert som nog är desto lättare att jobba med men som ändå kräver sin man för jobbet. Cameron Diaz är ett annat hett diskussionsämne huruvida hon är en kompetent skådespelerska eller inte, i vilket fall som helst fungerar hon alldeles ypperligt i rollen som den bortskämda Celine och frågan är nog om fröken Diaz inte är lite lik även till sitt privatliv.

 

Av någon outgrundlig anledning återfinns filmen i såväl 1.85:1 som 4:3 vilket skulle visa sig vara förödande för bildkvalitén på denna brittiska utgåva av A Life Less Ordinary ty det som målas upp på den lokala vita duken alternativt TV modell större är inget annat än ren skär skit. Det första som slår mig likt en synnerligen hårt knuten näve är mängden bakgrundsbrus som får mig att tänka på myrornas krig, släng dig i väggen Spielberg. Spår av smuts och repor förekommer genom precis hela filmen med en färgpalett som antingen blöder livet ur sig eller som inte ger några livstecken alls. Svärtan tenderar att luta åt grått mer än svart vilket knappast gör saken bättre, det positiva jag kunde urskilja var bristen på EE men det är också det enda.

 

Dolby Digital 5.1 återfinns hos denna utgåva så det är bara till att spänna öronen, det kan knappast bli sämre än bildsektionen. Detta är förvisso dagens sanning ty ljudet uppvisar tämligen goda egenskaper jämfört med sin kusin bilden även om det inte på något sätt är på tal om referensmaterial för denna brittiska utgåva av A Life Less Ordinary. Till skillnad mot den amerikanska utgåvan av filmen ifråga erbjuds vi som sagt ett 5.1-spår istället för ordinär stereo vilket gör att ljudet helt klart får en mer dynamisk framtoning där framför allt subwoofern får material att arbeta med. Basen är likt filmens inledande sekvens rapp och aggressiv för att sedan lugna ner sig allt eftersom filmen gör detsamma. Separationen mellan kanalerna är av tämligen god kvalité även om dialogen kan uppfattas som något grumlig till karaktären.

 

A Life Less Ordinary levereras i ett keep-case som huserar filmen samt ett litet häfte som skvallrar om filmens kapitelindelning samt lite biografier över skådespelarna. Sektionen med extramaterial är inte mycket att hänga i granen, några intervjuer samt en bakom kulisserna är allt som erbjuds och betyget blir därefter. Jag hade mer än gärna sett/lyssnat till ett kommentatorspår med Boyle och Hodge vid mikrofonen men detta återfinns icke på denna brittiska utgåva.

 

Boyle & Hodge ville nog verkligen att deras lilla roadmovie skulle klassas som annorlunda och utmanande men i slutändan är A Life Less Ordinary en tämligen ordinär sockersöt liten kärlekshistoria att beskåda vilket kan fungera alldeles utmärkt om man är upplagd på rätt humör. Skådespelarinsatserna är det som lyfter denna film från standardmallen 1A men något som definitivt inte höjer filmen till skyarna är denna brittiska utgåva men en klart haltande sektion A/V tillika ”extramaterial”.