Donnie Brasco

Filmer om den italienska maffian går det tretton på dussinet, bra filmer om den italienska maffian är desto mer lätträknade. Förvisso har vi ett antal storverk inom genren såsom Maffiabröder, Casino etc. Men i mitt protokoll finns det ytterligare en film som med lätthet sållar sig till skaran ”lyckade filmer” och det är dagens recensionsobjekt: Donnie Brasco. En historia som vågar visa en mer realistisk sida av den italienska maffian är varmt välkommen till casa del Fredrik och det är precis detta som denna film lyckas med. Att den sedan ståtar med två generationer giganter inom skådespelandets konst, Al Pacino samt Johnny Depp, gör inte saken sämre. Jag såg filmen när den hade svensk biopremiär i nådens år 1997 och redan då insåg jag att detta var något nytt för genren, nu nästan 10 år senare känns det som rätt läge att göra en kritisk granskning av verket ifråga för att se om den fortfarande står pall.  

 

Detta är den sanna historien om FBI-agenten Joe Pistone som under 6 års tid nästlade sig in i den italienska maffian på 70-talet. Filmen tar sin början på en restaurang belägen i stadsdelen Little Italy i metropolen New York. Joe Pistone (Johnny Depp) går under alias Donnie Brasco och har de senaste 2 åren byggt upp en fasad som juvelhälare. Hans arbete bär till slut frukt då han får kontakt med mafioson Benjamin ”Lefty” Ruggiero (Al Pacino) som försöker sig på att sälja en förfalskad diamantring för att kunna betala av sina otaliga spelskulder han är skyldig folk. Donnie faller dock inte för bluffen utan står rakryggat upp mot Lefty vilket imponerar på mafioson som bestämmer sig för att ta denne unge man under sina ”beskyddande” vingar som protegé. Genom Benjamin dras Pistone allt djupare in i den innersta kretsen hos maffian varpå ledningen vid FBI klappar händerna i extas. Någon som inte är i närheten av att vara lika begeistrad är hustrun Maggie (Anne Heche) som lämnas ensam att ta hand om hushållet samt de tre töserna. Allt eftersom Pistone aka Brasco stiger i rang får han svårare och svårare att särskilja mellan den fiktiva verkligheten som gangster kontra hemmet som kallar på honom och för varje avancemang ökar risken att han avslöjas.

 

Detta är en historia som är lika gripande som näst intill ofattbar men faktum kvarstår att storyn bygger helt och hållet på den högst verklige FBI-agenten Joe Pistone som under 6 års tid jobbade inne i hjärtat av odjuret nämligen den italienska maffian. Redan när filmen hade biopremiär 1997 tyckte jag att den var bland de absolut bästa gangsterfilmer jag beskådat och jag står fast vid denna åsikt än idag efter att nyligen sett om verket ifråga. Det är svårt att egentligen förstå innebörden av det arbete som Pistone genomförde under slutet av 70-talet, ett jobb som varje dag innebar att stirra döden i vitögat och samtidigt ha redigt med is i magen. Vi har sett det så många gånger tidigare på film så egentligen är det inte speciellt mycket nytt som Donnie Brasco har att erbjuda men saken att det hela är verklighetsbaserat gör det så ofantligt spännande att det stundtals nästan är olidligt att beskåda verket. Vad som dock är tämligen nytt är sättet som den italienska maffian porträtteras på. I många andra cineastiska verk verkar det finnas en obskyr fascination för medlemmarna i denna ”exklusiva” klubb och man är inte sen med att gestalta dessa i ett nästintill glorifierande ljus även om man försvarar detta med att visa upp det våld som sprids i deras närhet. Men i Donnie Brasco får vi en helt annan sida nämligen den berättad ur den föråldrade fotsoldaten Leftys synvinkel. Lefty är en man som slitit hund i över 30 år men som fortfarande står och stampar på princip samma yta som när han började sin kriminella karriär: en man med cancer på prinskorven, stora spelskulder och ingen som helst respekt från sina kollegor i gebitet. Detta är en synnerligen frisk fläkt till en ganska så uttjatad genre och manusförfattaren Paul Attanasio skall ha all heder för adaptionen av Pistones bok till den vita duken.

 

Regissören Mike Newell hade onekligen ett ganska imponerande CV redan innan Donnie Brasco men det var helt klart denna film som gav honom det riktigt stora internationella genombrottet. Med en stadig regi förvaltar han Joe Pistones historia ner till minsta beståndsdel vilket helt klart skapar en film som innehar en känsla av autencitet som man nästan kan ta på. Det känns verkligen som man transporteras till ett 70-tal som må innehålla sin beskärda del disco men likväl även en grå vardag till och med för maffian. När de av lägre rang står ute i kylan bara för att kunna kasta en blick av avundsjuka på bossen iförd sin varma rock känner jag att detta onekligen är ett verk som skiljer sig från mängden. Men det finns aspekter som känns tämligen uttjatade som återanvänds i Donnie Brasco. Den krystade relationen mellan Joe och hans hustru Maggie är en klassisk liten komponent som enligt mig fungerar bra, det är först när man jämför den med de övriga pusselbitarna som den känns mindre lyckad.

 

Vad som är desto mer lyckat är hur Newell guidar sin ensemble till absoluta höjdpunkter i deras respektive karriärer. Al Pacino är en gigant, detta är för många en självklarhet. Men för alla er som av någon underlig anledning inte har skådat ljuset kan jag varmt rekommendera beskådan av dagens recensionsobjekt för att bara nämna ett av många verk. Lefty är en förlorade, en man som genom årens lopp har fått slita hund men aldrig avancerat många pinnhål på karriärsstegen. Hans son är förlorad i narkotikaträsket, en avgrund som Lefty med all sannolikhet har bidragit till att skapa och expandera. Så när han får möjligheten att ta Donnie under sina vingars skydd ser han chansen till bot, en son som är allt han önskat. Pacino lyckas verkligen att skapa en karaktär som man inte riktigt vet om man skall lida med eller avsky, det lutar åt det första alternativet och så sätt är det inget annat än en mästerlig insats han bidrar till filmen. Johnny Depp är nog de flesta vana vid att se ta sig an något mer skruvade original till karaktärer så en ganska uppfriskande rolltolkning att se honom som en mer mänsklig individ i gestaltningen av Joe Pistone. Detta sagt innebär det inte att Depp på något sätt gör mig besviken, i mitt protokoll är han en av vår tids absolut största karaktärsskådespelare och hans insats i Donnie Brasco är likt Pacinos en av absolut högsta rang.

 

Donnie Brasco presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Tyvärr måste jag konstatera att bildsektionen på denna svenska utgåva gör mig mer än lätt besviken på en rad punkter. Det första jag noterar är att det förekommer extremt kraftiga tendenser till Edge Enhancement under många scener, personer och objekt verkar utrustade med ett gelélager omkring sig vilket förtar upplevelsen en hel del. Spektrumet känns urvattnat och blekt och då gånger det faktiskt vaknar till liv blottar sig spår till blödningar. Svärtan sållar sig till skaran ”mindre lyckade insatser” då den känns mer grå och blek än svart majoriteten av filmen. Lägger man dessutom till spår av smuts och telecine wobble blir betyget inte speciellt högt.

 

Ljudsektionen klarar sig något bättre än sin kusin bilden även om det inte på något sätt är en högtidsstund man har framför sig. Bubblan känns något för framtung i kanten och även om detta är en dialogdriven historia hade jag förväntat mig lite mer omgivningsljud från de bakre regionerna av ljudanläggningen. Det är under ett par enstaka scener som surroundhögtalarna tillika subwoofern vaknar till liv främst då det förekommer musik i filmen men annars är det centern som får dra det tunga lasset. Vilket hade varit helt OK om den bara hade gjort sitt jobb galant, som det är nu känns dialogen lätt grumlig till karaktären och textningen var tvungen att slås på.

 

Denna svenska utgåva av Donnie Brasco levereras i ett keep-case av standardsnitt med ett omslag som förvisso är fritt från störande recensionskommentarer men som ändå inte riktigt faller mig i smaken. Värt att notera är att textningen INTE går att välja bort på denna utgåva av filmen. Sektionen med extramaterial inger återigen en känsla av lätt besvikelse. Var är det fenomenala kommentatorspåret med regissören Mike Newell som återfinns på andra utgåvor? Kvar har vi två stycken mycket korta dokumentärer samt trailers vilket inte gör min dag mer solig.

 

En film om maffian som porträtterar en vardagslunk hör inte direkt till vanligheterna och det är detta som gör Donnie Brasco till en sådan fascinerande historia. Regissören Mike Newell har skapat en film med sådan autencitet som nästan går att förnimma i biosalongen men denna film är mer än bara detta, det är även en oerhört spännande historia att följa Pistones arbete som mullvad under så lång tid och de konsekvenser detta hade på honom som person. Med strålande insatser från samtliga skådespelare är detta en karaktärsstudie av rang och vill man se Pacino respektive Depp i högform gör man klokt i att plocka upp ett exemplar av denna film. Dock har jag svårt att rekommendera just denna svenska utgåva av filmen med sin tvångstextning samt bristande extramaterial, det finns bättre utgåvor på andra regioner att införskaffa.