Down In The Valley

Vi svenskar har det inte direkt förspänt när det gäller cineastiska verk och DVD-produktioner. Räkna kallt med att filmer allt för ofta går upp senare på repertoaren och därmed får vi snällt vänta med mössan i handen när det skall till att släppas den efterlängtade filmen på blank skiva. Detta kan man naturligtvis raljera kring tills grisar flyger utan katapult men det är inte den stora stötestenen i mitt protokoll. Nej det är när svenska DVD-utgåvor nedprioriteras av en rad mer eller mindre smickrande anledningar. Jänkarna utrustar sin version av filmen med 5.1, då kontrar svensken med stereoljud. Mycket extramaterial, vi bantar ned våran sektion. Visserligen har det börjat bli bättre och bättre än vad det var för bara några år sedan men fortfarande är situationen som sådan långt ifrån perfekt. Men det finns onekligen små gyllene tillfällen då vi svenskar är först ut på plan, ofta rör det sig om independentfilm och det är även fallet med dagens recensionsobjekt Down In The Valley. Men får vi betala ett dyrt pris för att vara först?

 

Harlan (Edward Norton) blickar ut över ett förlorat land, hans blick söker efter en svunnen tid sedan länge förlorad. Han befinner sig på vandrande fot i ett Los Angeles som han inte kan anpassa sig till. För honom skulle hästryggen varit den ultimata platsen att befinna sig på när solen står som allra högst på himmelen men för tillfället får han nöja sig med att själv bära sadeln på sin egen rygg. Vi transporteras till ett mindre bostadsområde i en av stadens många förorter. Syskonen Tobe (Evan Rachel Wood) och Lonnie (Rory Culkin) har det inte lätt i förhållandet till sin hårde far Wade (David Morse) som jobbar som fångvaktare. Lonnie är rädd för mörkret och är vid sin storasyster som en svans på hunden. Tobe är mest trött på livet då ingenting spännande händer. Så en dag när hon tillsammans med sina kompisar skall bege sig till stranden stannar de till vid den lokala bensinmacken. De blir betjänade av ingen annan än Harlan, deras egen cowboy som en av flickorna uttrycker saken. Den rebelliske Tobe är inte sen att fastna för denna naiva charm som Harlan utstrålar varpå han medbjuds till stranden, något som en äkta cowboy inte skulle sätta sin fot i närheten av. Snart är de tu involverade i en virvel av kärlek, något som Wade är långt ifrån förtjust i. Han anar ugglor i mossen beträffande Harlans verkliga intentioner som är skrämmande…

 

Min ”kollega” på andra sidan vattenpölen, Roger Ebert, var inte allt för förtjust i detta lilla verk signerat amerikanen David Jacobson som står för såväl manus som regi beträffande Down In The Valley. Ebert menade på att filmen är för starkt uppdelad i två akter där den första fullkomligt briljerar men sedan stjälper den senare filmen å det grövsta. Lite efterforskning på Internet visar att Ebert inte är ensam angående dessa iakttagelser, den gamle räven kan fortfarande syna en film ända in i sömmarna. Men nu var det inte läge för raljerande beträffande Roger utan istället skall jag nu delge mina synpunkter på detta verk som jag suktat efter allt sedan jag såg filmens trailer för första gången. Jacobson hade innan Down In The Valley gjort det uppmärksammade cineastiska verket Dahmer, en film som kanske inte lyckades fullt ut med sina intentioner att penetrera ett av vår tids mest vridna psyken menar vissa på. Min parhäst Janne menade på att Jacobsons regi beträffande det verket var bland det sämsta han beskådat och den mannen har klämt ett antal rullar under sin karriär som skribent tillika recensent. Men skam den som ger sig varpå Jacobson spottar i nävarna och ger sig på samma ämne en gång till med något mer lyckat slutresultat. Det är onekligen en ganska intressant karaktärsstudie av Harlan som vår manusförfattare tillika regissör ger sig i kast med. Vår huvudkaraktär är en pojke fast i en vuxen mans kropp, ett sinneslag som skapar sig en drömvärld att vandra i där gränsen mellan verklighet kontra fiktion är hårfin. Till en början får vi som åskådare ytterst små vinkningar om Harlans verkliga agenda och detta sköter Jacobson faktiskt riktigt skickligt enligt mig.

 

Men sedan brakar det lös under akt nummer två som många av mina gelikar mycket korrekt har noterat. Som Ebert konstaterar i sin recension av Down In The Valley: ”…which is not merely symbolism, or even Symbolism, but Symbolism!” Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv skall erkännas varpå jag är lat och refererar en husgud istället. Men där Jacobson fallerar i regin, och det gör han faktiskt ganska rejält, fungerar hans kapacitet som manusförfattare desto bättre även om det inte på något sätt är ett fläckfritt resultat man åskådar. Down In The Valley har två riktigt starka kort i rockärmen enligt mig. Det första är den stilstudie av staden Los Angeles som erbjuds. Fotot i filmen är stundtals bedövande vackert och bidrar helt klart till att skapa en trolsk stämning som lämpar sig för den studie av surrealism som komma skall när Harlans psyke börjar till att krackelera. Det andra är ensemblen som gör ett fenomenalt jobb med sina respektive roller och vaksam personregi. Edward Norton är enligt mig en av vår tids absolut största karaktärsskådespelare alla kategorier, får han bara rätt material att jobba med kan han blåsa sockarna av mig i filmsoffan. Här i Down In The Valley är det precis det materialet som behövs likt en katalysator för att föra storyn framåt innan allt brakar samman i akt två. Harlan är som sagt en pojke förlorad i en manskropp, en vilsen själ som fötts i fel era och Norton porträtterar detta på ett mycket övertygande vis.  

 

Denna svenska utgåva av Down In The Valley presenterar filmen i formatet 2.40:1 och är anamorfisk. För att vara en tämligen blygsam lågbudgetproduktionen med dagens mått mätt håller de tekniska aspekterna ganska hög kvalité. Till en början noterar jag kraftiga mängder bakgrundsbrus och krypningar i bilden varpå den stora negativa pennan snabbt åkte fram. Men ganska fort så lugnar filmen ner sig och en lättnads suck lämnar mina lungor. Spektrumet är medvetet nedtonat men känns aldrig direkt urvattnat eller blekt likt många andra produktioner där man manipulerar med färgskalan. Det som drar ner intrycket är att filmen känns sönderfrätt på sina ställen med en för hög kontrast vilket syns i ljusare partier. Detta kompenseras av en god svärta som jobbar för fullt med nattscener utan att inmundiga omgivningsdetaljer på köpet.

 

Dolby Digital 5.1 står redo för att leverera ljudet i Down In The Valley men skall jag vara helt krass kunde det likaväl ha varit stereoljud. Nej riktigt så illa är det faktiskt inte vid närmare eftertanke, problemet som sådant är att ljudbubblan är extremt framtung i karaktären. De bakre kanalerna lyser verkligen med sin frånvaro under visningen av filmen i casa de Fredrik och det är synd då det finns en del scener som hade mått bra av lite omgivningsljud. Dialogen representeras väl av centerhögtalaren utan minsta tendenser till synkproblem och separationen mellan frontarna är även den av mycket god kvalité. LFE-tongångar är inte något direkt sigill för Down In The Valley men de fåtal gånger de pumpas ur subwoofern sker det med god precision.

 

Och här kommer nådastöten för denna svenska utgåva av dagens recensionsobjekt. Vi erbjuds exakt noll, nada i extramaterial. Vad hade jag inte gett för ett kommentatorspår med regissören tillika manusförfattaren David Jacobson och/eller Edward Norton, det hade varit klart uppfriskande i sommarvärmen. Denna gång straffade det sig att vara först ut på plan, återstår att se vad jänkarna kan trolla fram ur rockärmen när det vankas DVD-release på andra sidan vattenpölen.

 

Enligt mig har David Jacobson avancerat en bra bit framåt i sin utveckling som regissör men känslan av att han vill för mycket med sina intentioner är påfallande vid beskådan av Down In The Valley. Tursamt nog stärker hans ensemble samt fina studie av stadskärnan upp projektet flerfalt varpå denna film trots sina uppenbara brister blir tämligen njutsam att beskåda utifrån en karaktärsstudie. Och svaret på frågan om det straffade sig att vara först ut på plan är nog ja, jag hade gärna sett en sektion med extramaterial för att vara helt tillfredsställd. Men man kan inte få allt har jag hört…