Asiatisk film kommer nog inte att släppa greppet om mig, i varje fall inte i första taget. Det finns en sådan till synes oändlig tillika intressant cineastisk marknad att utforska till skillnad mot till exempel den amerikanska som nu i all sin vishet bestämt sig för att kolonisera Asien vilket i praktiken innebär remakes på kända asiatiska verk. Vad jag anser om denna trend har jag klargjort mer än tydligt i tidigare recensioner men man kan väl summera det hela med att det kittlar mina kräkreflexer å det grövsta. Nej låt oss istället vända blicken mot öster och fortsätta utforska utbudet som lockar med sina skruvade tillika älskvärda genrer. Idag och härnäst skall vi ta oss en närmare titt på den hyllade slasherserien Azumi samt regissören Ryuhei Kitamura, en saga samt sceninstruktör som många inklusive självaste Tarantino höjt upp till skyarna. Själv har jag haft filmen i min ägo ett bra tag nu men inte fått tummen ur för att göra en kritisk granskning av verket som av många anses vara bland det bästa det asiatiska cineastiska köket har spottat ur sig de senaste åren. Mycket tunga ord, låt oss se ifall de talar sanning eller inte.

 

Azumi (Aya Ueto) är en av tio föräldralösa barn som under stor sekretess utbildats i dödandets konst av samurajmästaren Gessai i syftet att förhindra uppstickande krigsherrar att göra anspråk på tronen. Efter en rad blodiga slag, därav det vid Sekigahara där flickan Azumi förlorade sina föräldrar, har den nuvarande shogunen tröttnat på att oskyldiga liv spills därav träningen av lönnmördare i regi av Gessai. I filmens början utsätts de tio oförvägna för det slutgiltiga provet av mod och lojalitet vilket reducerar antalet lönnmördare till fem. Dessa, under ledning av deras mentor Gessai, beger sig nedför det heliga berget i uppdrag att ta tre krigsherrar ur spel innan de kan slå till. Men när de når den andra hunden inser gruppen att de har blivit utsatta för ett dödligt bakhåll som leds av den ondskefulle generalen Inoue Kanbei. Nu är plötsligt jägarna de jagade då de finner att ninjas, blodtörstiga laglösa samt egentligen vem som helst med ett svärd är ute efter dem. Detta leder till en enda utgång: Azumi måste helt sonika ha ihjäl sina otaliga motståndare innan de kapar hennes bedårande huvud från kroppen.

 

Hur många av er gjorde ner sig i byxorna av glädje när ni beskådade svärdduellen i Kill Bill Volume I? Gratulerar ty ni har alla en högtidsstund av rang framför er när ni betraktar verket Azumi. Tänk er att man tar Tarantinos vision och multiplicerar den duellen mångfalt och sedan adderar lite mer blod och svärd blir summan av ekvationen filmen Azumi. Filmen är baserad på mangan med samma namn, tyvärr har jag inte läst serien men man förstår tämligen snabbt när man beskådar detta cineastiska verk att det rör sig om en adaption. Bildspråket och för den delen karaktärsporträtteringen är så härligt fyrkantig och stundtals simplistisk att man inte kan annat än dra på smilbanden åt det man beskådar. Men samtidigt måste jag krypa till korset och erkänna att det faktiskt finns en mycket intressant underliggande story att finna i Azumi, när jag införskaffade filmen trodde jag att det skulle röra sig om yta före substans. Men likt ovan nämnda Kill Bill avhandlar filmen temat hämnd på ett sätt som få andra verk i genren lyckas med. Detta kombinerat med känslan av att se en serietidning få liv resulterar i en filmupplevelse som är svårslagen sett till dess underhållningsvärde och hur skruvat det än låter är det faktiskt riktigt roande att se Azumi med hennes gelikar skära sig igenom den ena horden fiender efter den andra.

 

Problemet som sådant, om man nu i ärlighetens namn kan förvänta sig något annat, är att hela konceptet blir lätt repetitivt efter en stunds beskådan. Över två timmar av hackande, huggande och dödande avtrubbar mina sinnen och det visuella ögongodis som regissören Ryuhei Kitamura serverar från ruta ett ter sig till en början sött och lockande men allt eftersom blir det mest en fadd eftersmak vid beskådan av Azumi. Nu kommer säkerligen fans av Kitamura att knorra illa i stugorna, mycket av mina observationer bottnar med all sannolikhet i vilka kriterier man ställer på ett cineastiskt verk. Är man ”bara” ute efter übervåld koreograferat enligt konstens alla regler så är Azumi utan minsta tvekan helt klart din tallrik sushi att inmundiga med stor aptit, jag som förvisso älskar maträtten kände detta till trots att dagens recensionsobjekt lider av vissa temposänkningar och ett berättarspråk som inte når hela vägen fram. Men är man bara villig att delvis stänga av hjärnkontoret i två timmar och lutar sig tillbaka kommer man att bjudas på en åktur som är stundtals är riktigt svårslagen. Vad gäller skådespelarinsatserna är dessa verkligen på topp även om de är lätt ofrivilligt lustiga men detta bottnar utan tvekan i att deras respektive förlagor är hämtade ur serietidningarnas värld. Aya Ueto är av naturliga skäl den som kommer att dra de flesta blickarna till sig. Inte bara är flickebarnet vacker så det räcker och blir över, nej hon är även en extremt kompetent fysisk skådespelerska som utan problem svingar svärd och knäcker nötter med stor övertygelse likt Uma Thurmans The Bride.

 

Denna svenska utgåva av Azumi presenterar filmen i formatet 1.85:1 och är anamorfisk. Tyvärr är bilden till skillnad mot filmen som sådan ingen direkt höjdare. Det första jag noterar är att det förekommer kraftiga spår av såväl smuts som digitala artefakter likt Edge Enhancement samt telecine wobble, ingen bra start för Azumi på bildfronten. Spektrumet är ovanligt nedtonat och har en smutsig brun karaktär medan övriga färger känns bleka och urvattnade, de gånger färgskalan vaknar till liv kunde jag skönja spår av blödningar. De två punkter som räddar denna version av filmen är dels svärtan som verkligen är prick på med sin mörka, mustiga natur samt skärpan som likt svärden som far genom luften stundtals är riktigt knivskarp.

 

Vi erbjuds ett japanskt Dolby Digital 5.1-spår att spänna öronen till vid beskådan av Azumi. Värt att notera är att den japanska utgåvan av filmen har berikats med DTS. Nåja, låt oss nu istället rensa vaxet ur öronen och se hur denna svenska utgåva av filmen låter. Till skillnad mot bildsektionen klarar sig ljudet ofantligt mycket bättre, stundtals är det hårresande effekter som erbjuds åhöraren. Redan i filmens inledning när kråkorna susar ner mot slagfältet vaknar samtliga högtalare till liv och gör gällande att detta blir en åktur som heter duga. Samtliga kanaler jobbar verkligen för högvarv genom precis hela filmen och ljudspåret matchar mer än väl den visuella smällkaramell som vår regissör erbjuder oss. Separationen mellan kanalerna är kanon med en dialog som ligger väl centrerad i centerhögtalaren utan några direkta tendenser till synkproblem. Subwoofern är ett annat magnifikt kapitel i brist på bättre superlativ: rapp, muskulös och kraftfull så det räcker och blir över till att extraknäcka som murbräcka. Det som drar ner betyget från absolut topplacering är att det förekommer en del störningar i filmens inledande sekvenser men annars är det ett synnerligen bombastiskt och härligt överdrivet spår som Dolby Digital serverar oss.

 

R2SWE-versionen av Azumi levereras i ett transparent keep-case med reklam för Universal Asien Label-titlar på insidan av omslaget. Sektionen med extramaterial är minst sagt tunn; en kortare dokumentär följs av biografier samt trailers varpå betyget blir tämligen lågt.

 

De tunga orden talade onekligen ganska mycket sanning då Azumi är nästan precis vad jag förväntade mig på både gott & ont: en två timmars hackfest där blodet flyter värre än under Stockholms blodbad och där huvudena rullar fritt. Har man inga direkta krav på det cineastiska verket som sådant gällande berättarstruktur eller för den delen karaktärsgestaltning är Azumi utan tvekan en actionfest utan dess like. För den som vill ha maximalt av denna lönnmörderskas eskapader rekommenderar jag den japanska utgåvan av filmen som har längre speltid samt DTS-ljud. Jag kommer att fortsätta granska regissören Ryuhei Kitamura i och med hans genombrottsfilm Versus så stay tuned kids.