V För Vendetta

Bröderna Wachowski gjorde sig onekligen ett namn i och med den bejublade trilogin om Matrix. Ut ur det blå kom dessa två killar med en idé, nej en vision tillika mission som för alltid skulle komma att förändra inte bara tillvägagångssättet man producerade film utan hur åskådaren fick använda den grå klumpen mellan öronen. Det sker inte allt för ofta att en sådan lyckad konstellation inträffar men när det väl händer är det inte långt ifrån att det sipprar en glädjetår nedför mina kinder. Alla, från luttrade kritiker till horderna av fans, undrade vad teamet Wachowski skulle ta sig för härnäst. Svaret: de började producera fram halvdanna TV-spel. Jag kan förstå att man vill rida på framgångsvågen så länge som det bara går men i mina ögon gick paret för långt och höll på att, likt skådespelarna, fastna i Matrix-träsket. Men så började det tisslas och tasslas i trollskogen som aldrig förr, ett manus signerat upphovsmännen verkade vara i görningen och nu blev det allt vått i en del cineastiska byxor. Så kom då slutprodukten, V För Vendetta, och återigen blåstes sockarna av i ren extas. Visserligen satt inte Andy eller Larry i regissörsstolen men deras sigill återfanns på manuset och detta var stort mina damer och herrar. Så naturligtvis skulle det inte dröja allt för länge förrän ett litet fan vid namn Fredrik införskaffade ett exemplar av den svenska utgåvan av V För Vendetta i syfte att göra en närmare granskning.

 

Känner ni till historien om Guy Fawkes? Jag är inte särskilt förvånad om ni svarar nej på den frågan då det mestadels är britter eller sanna anglofiler som har kännedom om denna frihetskämpe som hade i uppdrag att lönnmörda kung James I år 1605 genom att försöka spränga parlamentsbyggnaden men som ertappades och avrättades den 5: e november därav taglinen till V För Vendetta. I vilket fall som helst har det skrivits såväl sånger som uppförts pjäser om denne dåtida hjälte och nu har alltså bröderna Wachowski plitat ner ett manus med inspiration hämtat från fabeln Fawkes. Vi förflyttas till ett inte allt för avlägset England anno 2020. Ett virus härjar över jordklotet vilket har raderat stora delar av befolkningen (det är onekligen populärt med sjukdomsframkallande mikroorganismer i dagens cineastiska verk). Detta har gett den fascistiska ledaren Adam Sutler (John Hurt) möjligheten att koppla ett stenhårt grepp på Storbritannien, ett samhälle som numera har många lagar men ingen frihet att tala om. Alla med minsta ”avvikande” beteende som homosexuella eller politiskt aktiva har samlats ihop av polisiära styrkor och försvunnit från jordens yta i koncentrationsläger, England är inte direkt något semesterparadis och 1984 har aldrig känts mer aktuell än i V För Vendetta. Men det finns en man som vågar stå på sig gentemot denna diktaturiska regim och det är den maskerade hämnaren V (Hugo Weaving). Med en förkärlek för vassa knivar, bomber samt en skrämmande kunskap inom kampsport har vi ett styck letalt vapen i kampen mot Storebror och Sutler. Av en slump räddar V livet på den unga kvinnan Evey Hammond (Natalie Portman) som precis är på vippen att bli bortförd av Gestapopatrullen när vår protagonist kliver in i hetluften. Snabbt och lustigt likvideras hotet och Evey förs till V: s gömställe. Genom en rad händelser kommer dessa två individers öden att flätas samman samtidigt som den förklädda riddaren fortsätter sitt korståg gentemot regimen.

 

Detta skulle utan tvekan kunna bli den kortaste recensionen i min karriär som recensent ty vad skriver man egentligen om en film som är inget annat än felfri i mina högst subjektiva ögon? Jag trodde visserligen att jag skulle uppskatta verket efter att ha läst spaltmeter efter spaltmeter av lovord, hört hyllningssången från bekanta och så vidare men jag kunde aldrig i min vildaste fantasi kläcka fram de känslor som infann sig efter beskådan av V För Vendetta. Om vi börjar med manuset så är detta som sagt signerat inga mindre än bröderna Wachowski, upphovsmännen till kultfenomenet Matrix. De båda gossarna har med all sannolikhet fortsatt sina studier i samhällsvetenskap samt litteratur för är det något som kännetecknar denna historia som målas upp på den vita duken är det intellekt. Det är onekligen på tapeten att skapa film som tar avstamp i dystopiska miljöer: Equilibrium, Aeon Flux, Ultraviolet... alla har de en gemensam nämnare och det är porträttering av fascism och diktaturiska samhällen som i några snedvridnas ögon ter sig perfekta men skrapar man på ytan blottar sig ett synnerligen stort sår fyllt av var. Men V För Vendetta skiljer sig från mängden på en viktig punkt och det är att den till skillnad från dessa andra avkommor på temat känns trovärdig. Att placera händelserna i ett inte allt för avlägset Storbritannien inger en högst obehaglig känsla som ilar längs med ryggraden på mig allt eftersom filmen rullar på. Detta är en varningsklocka om vart det kan bära hän om det vill sig riktig illa och bröderna Wachowski är inte rädda för att sticka ut hakan med sitt budskap. Här finns även en annalkande känsla av 11/9, en värld som med desperata medel försöker att skapa ordning och kontroll men där slutresultatet blir den raka motsatsen; den välvillige förvandlas till det hon räds mest.

 

Regissören för dagen heter James McTeigue och är nog för majoriteten cineaster inget direkt känt namn. Men våga nu inte tro att vi har att göra med en duvunge i gamet, McTeigue är en ärrad assisterande regissör med en synnerligen gedigen meritlista vilken inkluderar arbeten med filmer som Dark City, Matrix-trilogin samt Star Wars Episode II. Med andra ord har amerikanen en mer än väl utstuderad känsla för att kunna förvalta det visuella bildspråk som bröderna Wachowski ser framför sig när de skriver manus. För det är verkligen som att beskåda den första installationen om Matrix innan hela filmteamet blev tokiga av CG-effekter och bluescreens. McTeigue varvar råbarkade tillika väl koreograferade actionsekvenser med samhällskritik på ett sådant oerhört proffsigt tillvägagångssätt att man häpnar över det som målas upp på näthinnan. Jag skall villigt erkänna att jag var skeptisk till att en förstagångsregissör skulle axla det arv som serietidningen V För Vendetta lämnade efter sig men vår amerikan står pall för trycket. Mycket av den visuella framgången vilar inte bara på regissören utan även hans parhäst, fotografen Adrian Biddle. Biddle hade jobbat med en rad olika genrer innan dagens recensionsobjekt men här visar han verkligen upp sitt fulla register och tillsammans med regissören samt manusförfattarna skapar han en värld som är lika trovärdig som häpnadsväckande skrämmande. Det känns som att orden inte i närheten räcker till för att hylla detta magnifika cineastiska verk så slutklämmen blir att ni själva får beskåda V För Vendetta och insupa all den skaparglädje, proffsighet och underliggande budskap som går att återfinna.  

 

Denna svenska utgåva av V För Vendetta presenterar filmen i formatet 2.40:1 som skiljer sig från bioreleasen som låg på 2.35:1, bilden är naturligtvis anamorfisk. Detta är en film som jag hade förväntat mig ren referensstandard och inget annat, mina önskningar uppfylldes till hälften men det gällde inte bilden. Det förekommer ett ganska konstant mått av bakgrundsbrus samt krypningar i bilden vilket drar ner helhetsintrycket ganska rejält. Jag kunde även skönja tydliga spår av såväl persienneffekter som Edge Enhancement. Dessutom är skärpan långt ifrån på topp då jag fann bilden vara för mjuk i tonen. Det låter onekligen som att transfern till DVD skulle vara katastrofal men så är inte fallet, skivan håller mer än medelgod standard och slår många av sina konkurrenter på fingrarna så det svider rejält. Detta sker med vapnen svärta samt spektrum. Om vi börjar med svärtan så var det verkligen ett kritiskt inslag att denna fungerade väl då detta är en mörk film inte bara till budskapet, lyckligtvis uppfyller den alla krav som ställs då bilden är härligt mustig till tonen utan att minsta detalj i omgivningen går förlorad. Spektrumet är lite nedtonat men detta känns som ett högst medvetet drag från filmskaparnas sida. En klart godkänd överföring till DVD men jag hade hoppats på betydligt mer av Warner Bros.

 

Inget DTS från Warner Bros denna gång utan vi serveras ett engelskt samt italienskt Dolby Digital 5.1. Vad hade jag inte gett bolaget för att slopa det italienska i förmån för ett DTS... nåja man kan inte få allt här i världen så låt oss utan vidare dröjsmål och raljerande spänna öronen för att se hur V För Vendetta låter. Ett ord sammanfattar hela upplevelsen: magnifikt. Det är såhär ett väl genomarbetat ljudspår skall låta ner till minsta beståndsdel. När V tar med Evey upp på taket för att bjuda på en liten nattkonsert i filmens inledning höll jag på att göra i byxan av den kraft som slungades emot mig. Ljudbubblan är så dynamisk till karaktären att det är hårresande i brist på bättre lovord från min sida. Precis allt andas kvalité och eftertänksamhet och har man bara ett väl kalibrerat ljudsystem kommer änglarna att sjunga i kör i ert biorum. Separationen mellan samtliga kanaler är konstant och jämn där alla högtalare jobbar i total harmoni med varandra för att bilda en ljudmatta som går att ta på. Dialogen levereras kristallklart genom centern utan minsta problem till synkproblem eller brist på fokusering. Och subwoofern, ack denna ljuvliga skapelse som har berikats hembioägaren jobbar med lika mycket precision som ren råstyrka. Det kan inte annat än bli full pott till detta ljudspår med varma hälsningar från Dolby Digital.  

 

Filmen levereras i ett keep-case med ett omslag som är identiskt med 1 Disc Edition R1 med den enda skillnaden att det förekommer en liten snitsig text högst upp, fodralet huserar två stycken DVD-skivor. Det är skiva nummer 2 som är tillägnad extramaterialet som må te sig vara tämligen intressant men vid en närmare granskning visar det sig vara typiskt standardiserat PR-material. Vi erbjuds en dokumentär vars tonvikt ligger i hur man adapterade serietidningen till film men inte mycket mer finns att hämta. Sedan följer en rad kortare featurettes som tar upp allt ifrån historien om den 5: e november och Fawkes kamp mot överheten till hur serietidningar har utvecklats från 50-talet och fram till nu. Vi finner även en musikvideo. Som sagt, på papperet ter sig denna R2SWE 2 Disc Edition vara ganska packad med extramaterial men när man väl särskådar sektionen i sömmarna inser man att det är kvantitet före kvalitet som gäller. Och varför återfinns det inte ett eller för den delen flera kommentatorspår, det hade utan minsta tvivel från min sida höjt betyget avsevärt.

 

Det blev inte den kortaste recensionen trots allt, det finns så mycket jag vill skriva om detta mästerverk till film men jag har bara så mycket utrymme att förfoga över så jag passar på att runda av mitt proklamerande här. Detta är inte bara en av årets bästa filmer, det är utan minsta tvekan en av de bästa jag någonsin beskådat och jag kan i ärlighetens namn inte hitta några fel att notera. Bröderna Wachowski visar tillsammans med sin protegé McTeigue att de fortfarande är bland de vassaste hjärnorna på andra sidan vattenpölen och jag applåderar dem för att de har skapat ett av vår tids mest briljanta cineastiska verk alla kategorier. DVD-utgåvan som sådan imponerar, inte så mycket bilden men ljudet är inte av denna värld så min rekommendation är solklar: köp nu!