Kalle Och Chokladfabriken (2005)

Som jag tidigare förtäljt i mina små alster gällande film älskar jag en riktigt bra berättad saga och i mitt protokoll finns det endast en riktig sagofarbror för oss stora som små vuxna: Tim Burton. Visserligen är inte denne man ursprungskällan till dagens recensionsobjekt, Kalle Och Chokladfabriken, men är det någon som var ämnad att göra en nyinspelning av historien skulle det utan tvivel vara Burton. Nej det starkaste minnet som jag har av Roald Dahls barnbok med samma namn är nog när den gode Ernst Hugo Järegård läste högt ur boken, ett minne som delas av många fler än mig har jag förstått. Men när det utannonserades att Tim Burton skulle till att göra en nyinspelning på historien om den lille fattiga Kalle var det många som höjde kritiska röster vilket förvånade mig då jag inte kunde tänka mig en mer lämpad regissör för uppdraget. Man menade på att Burton börjat gå ner sig den senaste tiden och av någon outgrundlig anledning hörde jag Apornas Planet gång på gång i mina öron. Men jag hade tron om att detta kunde bli precis hur bra som helst så bättre sent än aldrig kommer här en recension om Kalle Och Chokladfabriken, bänka er nu framför brasan barn.

 

Charlie Bucket (Freddie Highmore) lever tillsammans med sina föräldrar och deras målsmän i ett litet kyffe som har fler hål än osten på bordet, en ost som dessa fattiga själar endast kan drömma om medan de inmundigar sin kålsoppa och snön singlar in genom taket. I samma stad, om man nu kan kalla detta öde landskap för stad, finner vi en gigantisk fabrik som tillverkar godis. Inget märkvärdigt med den saken kan tyckas. Men se så är inte fallet ty denna fabrik drivs av mogulen Willy Wonka (Johnny Depp) och hans namn är synonymt med världens bästa godis alla kategorier. Ingen choklad är så söt som den som produceras i anläggningen, inget tuggummi smäller högre och så vidare. Men det är något mystiskt med herr Wonka: ingen har sett honom på 15 år då han avskedade alla sina anställda. Naturligtvis går det sägner om denne udda figur men ingen vet egentligen sanningen. Detta skall det snart komma att bli ändring på. En dag dyker det upp affischer i staden som proklamerar att Wonka skall behaga att inbjuda fem stycken barn att få ta del av en guidad visning av fabrikens innandöme, till råga på allt kommer ett barn vinna ett fantastiskt pris. Över hela jordklotet sprider sig en frenesi av sällan skådat slag då barn som vuxna rusar ut på gatorna för att köpa chokladkakor från Wonka då biljetterna till visningen är gömda inuti dessa delikata sötsaker. Charlie får varje år på sin födelsedag en chokladkaka från fabriken av sina föräldrar, kanske har han turen att detta år få vinna något i sitt liv och ta del av den guidade turen under ledning av herr Wonka själv?

 

Jag skrev häromdagen en recension om Mindhunters, en film som mer än väl spelade på temat 10 små negerpojkar av Agatha Christie. Det slog mig när jag beskådade Tim Burtons Kalle Och Chokladfabriken att Roald Dahls bok i månt och mycket spelar på en hel del liknande strängar, något som vår regissör verkar ha snappat upp betydligt mer än när det gjordes musikal av filmen 1971. Vilket inte helt osökt leder mig in på manuset till dagens ”remake” som är skrivet av John August. August måste ha genomgått någon personlig reformation sett till hans kapacitet som författare, han slog igenom med storyn till de två filmerna om Charlie’s Angels. Inte riktigt det man kanske hade förväntat sig av dagens recensionsobjekt men en titt på den eminenta nerdsiten IMDb listar det svart på vitt så där har ni det. Vad många dock förbiser med August är att han likt Burton har en känsla för matiné och det annorlunda då vår skribent även bidrog till Titan A. E. Han marscherade sedan raskt vidare med den underskattade Big Fish och sedan är resten filmhistoria. Likt relationen mellan Burton och Depp (som jag naturligtvis kommer att avhandla alldeles strax) fann John August ”sin” regissör och detta märks helt klart på slutprodukten Kalle Och Chokladfabriken anno 2005. Det är en betydligt mer allvarsam ton som går att finna i denna nya version och det känns som att filmskaparna verkligen har studerat Roald Dahls litterära verk mer noggrant än sina föregångare. Jag hade förväntat mig en renodlad skruvad komedi som sig bör med Burton men August har en betydligt mer tankfull agenda framför sig vilket känns som ett välkommet inslag. När barnen faller av repet en efter en på grund av högmod eller annan väl vald synd ja då far tankarna inte helt osökt till Agatha Christies verk.

 

Vilket enligt mig passar vår regissör som hand i handsken. Många var de som höjde sin röst i klagosång när Tim skapade Big Fish, det talades om att han hade gått och blivit mainstream. Sedan bestämde han sig för att återvända till rötterna med Kalle Och Chokladfabriken och då gnällde cineaster över att Burton hade gått förlorad i CG-effekter. Jag vet uppriktigt sagt inte vad man skall begära av en filmskapare men enligt mig träffar vår regissör mitt i prick denna gång, tillsammans med Corpse Bride var 2005 utan tvekan hans år i Hollywood. Burton har aldrig gått och påstått att hans styrka skulle vara manus, nej det är regi i samband med en välskriven story som passar honom allra bäst och historien om Kalle är som gjord för att visualiseras genom hans ögon. Det är en riktigt skön blandning av allvar och komedi som han slevar upp på våra tallrikar och jag är inte sen att be om uppbackning. Att påstå att Burton blivit blind av CG är inte rättvist enligt min subjektiva åsikt, snarare ser jag på saken som att han nu har de rätta verktygen för att göra realitet av sina visioner på ett ännu mer raffinerat tillvägagångssätt än tidigare verk. Den gotiska känslan av ett allvarsamt underliggande budskap som kläs in i den mest färgglada skrud man kan finna har aldrig gjort sig bättre och det känns onekligen som att den ”gamle” Tim Burton är tillbaka på banan med ett styrkebesked som heter duga. Så var det avhandlingen om skådespelarinsatserna där man inte kan passera utan att nämna vapenbrodern Johnny Depp. Gene Wilder i all ära men Depp lyckas enligt mig skapa en sådan skruvad tillika fascinerande Willy Wonka att man häpnas över denne mans kapacitet som skådespelare, i mina ögon växer han för varje roll han gestaltar. Naturligtvis gör den övriga ensemblen ett fantastiskt jobb med sina roller men ingen kommer ens i närheten av Johnny Depps flippade tolkning av Wonka som inte helt osökt får tankarna att fara till Michael Jackson...

 

Denna svenska utgåva av Kalle Och Chokladfabriken presenterar filmen i formatet 1.85:1 och är anamorfisk som sig bör. Med tanke på att det endast återfinns trailers samt lite reklam på samma skiva som filmen var förutsättningarna tämligen goda för en strålande visuell upplevelse då Warner Bros lämnat så mycket utrymme som bara är möjligt. Detta var ett synnerligen smart drag från bolagets sida då transfern till DVD är riktigt, riktigt bra om än inte perfekt. Det som drar ner betyget från absolut topplacering är att det förekommer spår av bakgrundsbrus och en del mindre tendenser till krypningar. Detta är egentligen det enda negativa jag kan frammana när det skall till att beskrivas bildsektionen på denna svenska utgåva av filmen. Skärpan är helt underbart skarp utan att vi för den sakens skull behöver dras med Edge Enhancement eller andra digitala artefakter på köpet. Färgskalan är i filmens inledning medvetet nertonad men så fort vi kliver in i Willy Wonkas magiska fabrik blommar spektrumet ut i en sällan skådad prakt utan att det för den sakens skull förekommer blödningar. Svärtan gör även den ett kanonjobb: mustig mörk i tonen likt chokladen som tillverkas i fabriken utan att minsta detalj i omgivningen går förlorad. 

 

Såväl engelskt, norskt som svenskt ljudspår representerat i Dolby Digital 5.1 finns att återfinna och eftersom jag inte har små knattar i hushållet valde jag självklart det engelska spåret. Likt bilden är detta verkligen ett genomarbetat hantverk ner till minsta beståndsdel och det är en sann fröjd att spänna öronen till den ljudmatta som byggs upp i biorummet med hälsningar från Dolby Digital. Dialogen är väl representerad i centerhögtalaren utan minsta synkproblem så här behöver man inte aktivera textning. Samtliga kanaler jobbar verkligen i total harmoni gentemot varandra för att som sagt bygga upp en bubbla som aldrig spricker hur mycket den än sätts på prov. Basen är finstämd, inte den högsta jag hört men mycket precis i sin leverans av LFE-tongångar och den jobbar nästan konstant vilket är en fröjd att höra och känna för den delen.

 

Denna svenska utgåva av Kalle Och Chokladfabriken levereras i ett mycket fint slip-case med ett omslag fritt från störande recensionskommentarer, inuti finner vi ett keep-case med två stycken DVD-skivor. På den första finner vi endast filmens trailer samt reklam för soundtracket vilket jag tackar för, det ger mer plats åt A/V. Nej det är på skiva nummer två som vi finner allt extra godis att snaska på. Sektionen med extramaterial är uppdelad i två sektioner, Features samt Activities, där den första kanske mer lämpar sig för oss äldre medan den senare innehåller interaktiva lekar. Men låt oss börja med Features som innehåller en rad dokumentärer. Vi får bland annat se hur man tränade ekorrarna inför deras nyckelscen, snacka om mödosamt arbete. Den största behållningen är nog utan tvekan featuretten Fantastic Mr. Dahl som ger oss en inblick i denna makalöse sagoförfattares liv och det arbete som han producerade fram. Sedan följer en rad kortare dokumentärer som täcker i princip allt man behöver och vill veta om skapandet av Kalle Och Chokladfabriken, från arbetet med specialeffekterna som är många till antalet, musiken som vi alla älskar att höra samt hur man byggde upp den visuellt hänförande världen. Vi vandrar vidare till Activities som sagt lämpar sig till de yngre familjemedlemmarna genom en rad interaktiva spel, kanske inte det mest intressanta för oss vuxna men kidsen kommer nog att gilla dem skarpt vilket gör detta till en mycket kompetent sektion med extramaterial som tilltalar hela familjen. Många har klagat över att det inte återfinns något kommentatorspår men uppriktigt sagt brukar Tim Burton vara hysteriskt tråkig att lyssna på så i mitt protokoll saknas det inte.

 

Så vilken version gör Roald Dahls berättelse mest rättvisa, den från 1971 med Gene Wilder i huvudrollen som Willy Wonka eller dagens recensionsobjekt med ett styck högpresterande Johnny Depp i kanonform? Det är så vitt skilda verk att det egentligen är ett tämligen menlöst företag att ens försöka sig på att jämföra dem sinsemellan men om jag måste välja ett verk faller lotten på den senare anno 2005. Den innehar en mörkare ton som enligt mig faktiskt gör Dahls berättelse mer rättvisa. Att den dessutom förfogar över ett sådant visuellt bildspråk som får mig att gråta av lycka gör inte direkt saken sämre för Tim Burtons version av Kalle Och Chokladfabriken. Jag anser att detta är något av en comeback för Burton som återigen befäster sin position som älskad sagofarbror i casa de Fredrik. Med en mycket kompetent sektion A/V samt extramaterial är detta ett styck cineastiskt verk som man inte behöver skämmas över att inneha i filmhyllan så jag ger den stora tummen upp för denna utgåva av Kalle Och Chokladfabriken.