Shiri - Terrorns Ansikte

”Slog ut Titanic på bara 58 dagar!” basunerar omslaget ut i all sin prakt. Bara 58 dagar? Kunde likväl ha varit 158 dygn men nu är jag kanske lite väl bitsk i mina kommentarer. Problemet som sådant är att jag tycker mig se denna reklam på var och vartannat verk som importeras från Asien de senaste åren vilket gör att det tappar lite av sin styrka. Men det kan mycket väl vara så att dagens recensionsobjekt, Shiri – Terrorns Ansikte, faktiskt puttade ner den amerikanska giganten från tronen efter dessa förflutna dagar vad vet jag? Faktum är dock att filmen spelade in ungefär 6 gånger sin budget bara under premiärhelgen i staterna så ett visst mått av popularitet kan man skönja i kölvattnen av denna actionthriller med influenser av en rad amerikanska storverk inom genren. Jag läste en del recensioner om Shiri och det var minst sagt en blandad kompott av kommentarer som återfanns att ögna igenom, själv hade jag sett filmen för ett antal år sedan och fann den då ganska njutbar i sin enkelhet. Men som sagt mycket vatten har flutit under broarna och det kändes som det var dags att kavla upp ärmarna och göra en mer kritisk granskning av denna blockbuster signerad Sydkorea.

 

Nordkorea är en högst militär makt som lägger allt för stora resurser på utveckling och expansion av sin vapenarsenal. Men man jobbar även i absolut största hemlighet med att ta fram en rad elitförband som får andra länders motsvarigheter att framstå som ett gäng pojkscouter. Ett av dessa team är Specialstyrka 8 och de är den absoluta spjutspetsen i dödandets konst med en utbildning som får även de mest hårdhudade att rygga tillbaka. I bräschen för denna styrka finner vi den kvinnliga Hee vars specialitet är prickskytte, hon stationeras i Sydkorea under en längre tid med målet att ta ut nyckelpersoner vilket hon alltid lyckas med. In i bilden kliver specialagenterna Ryu och Lee, två eldsjälar som sedan dag ett varit Hee hett på spåren men som aldrig lyckas att dra åt snaran tillräckligt hårt för att fånga in detta spöke till lönnmördare. Efter vad som verkar vara hennes sista jobb lämnar hon ett avskedsmeddelande till de båda agenterna, ledningen vaggas i tron att detta är slutet på den terror som hon har spridit men Ryu och hans partner Lee kan inte skaka av sig vålnaden men fallet arkiveras. En tid förflyter, de båda operatörerna skall möta en vapensmugglare som säger sig bära på ytterst känslig information. Knappt har mötet börjat förrän hälaren tar en kula i ryggen och singlar ner livlös till marken: Hee är tillbaka och jakten tar en ny vändning då det uppenbarar sig att prickskytten tillsammans med sin styrka 8 har lagt händerna på det ytterst dödliga biologiska vapnet CTX, ett förstörelseredskap som har kapacitet att utplåna en större stad. Nu måste de båda agenterna kämpa mot klockan som tickar allt snabbare och snabbare men deras konstanta försök att eliminera styrka 8 saboteras hela tiden, har de en mullvad i sin egen organisation?    

 

The Rock blandas med en ganska standardiserad kärlekshistoria står det i mitt mentala anteckningsblock efter avslutad visning av Shiri – Terrorns Ansikte. För det är precis vad detta är: en ganska behaglig blandning av genrer vilket gör att Shiri skiljer sig ganska väl från mängden. Detta sagt är det inte tal om någon speciell originalitet gällande filmens manus som mer än friskt ”lånar” inspiration från en hel del amerikanska cineastiska verk där nämnda The Rock är den absolut största inspirationskällan. Det verkar onekligen som att de koreanska filmer som slår stort i hemlandet är verk som plagierar andra skapelser, det färskaste exemplet jag kan dra mig till minnes är avhandlade Natural City som visade sig vara inget annat än en ren klon av Blade Runner. Den filmen lyckades inte tilltala mig ens nämnvärt på det sätt som Shiri – Terrorns Ansikte gör, även om dagens recensionsobjekt inte kan skryta med originalitet så ståtar den med ett synnerligen gott handlag från filmskaparnas sida. Det är just inslagen av relationsdrama som attraherar mig, det medför ett betydligt större djup till huvudkaraktärerna än många amerikanska motsvarigheter likt en klassisk Bruckheimer-produktion där det är en ursäkt för att blotta lite hud för biopubliken. Här i Shiri – Terrorns Ansikte känns relationsdramat betydligt mer befogat och en viktig komponent i karaktärernas inre utveckling. Vissa åskådare kommer säkerligen att knorra åt dessa observationer, många är de som menar på att filmens tempo saktas ner tämligen avsevärt. Men med tanke på hur mycket action det förekommer, och tro mig när jag skriver att det är en hel del av den varan, kan man gott insupa de utrymmen för att hämta andan som dramat erbjuder åskådaren.

 

Som sagt, Shiri – Terrorns Ansikte kan inte anklagas för att vara det mest originella verket som Korea har producerat fram. Men denna nation är jämfört med många andra en nybörjare i sammanhanget som först på senare tid börjat hitta sin egen berättarstil. Sådant sker inte över en kafferast så man får nog ha lite överseende med att de ”lånar” friskt från andra filmnationer i sina trevande försök att finna sin identitet på marknaden. Fram tills dess att det sker måste jag ändå erkänna att dagens recensionsobjekt är extremt väl utfört sett till den relativt blygsamma budget som regissören Je-gyu Kang hade till sitt förfogande. Det är som att beskåda The Rock fast skillnaden är att dialogen är på koreanska: allt ifrån arrangerandet av actionsekvenserna till soundtracket andas om än inte personlig särprägel så i varje fall kvalité ner till den enskilda rutan film. Kang tar verkligen tillvara på det material som han tilldelats och sedan kramar han ur precis allt som går och lite till och detta skall han ha all heder för, han lyckas att skapa ett actionverk som känns gediget och som underhåller sina åskådare i lite över två timmar. Men dessa två timmar kan kännas i det längsta laget stundtals och även om jag tycker om relationsdramat kan jag nog inte sticka under stol med att det ibland känns som lite för mycket energi läggs på denna sektion av manuset. Samtidigt är det just detta som hjälper Shiri – Terrorns Ansikte att skilja sig från sina ursprungskällor, hade man slopat detta segment är risken överhängande att det hade blivit en ny Natural City Gud bevars.

 

Denna svenska utgåva av Shiri – Terrorns Ansikte presenteras i sitt originalformat vilket är 1.85:1 och är anamorfisk. Tidigare recensioner av dagens recensionsobjekt hade lyft de tekniska aspekterna till skyarna för sin briljans. Antingen fick jag ett måndagsexemplar av filmen eller så är jag helt enkelt betydligt mer kritiskt inställd, jag lutar åt alternativ nummer 2. Ty bildsektionen håller en ganska medioker standard, i varje fall i de inledande sekvenserna. Det förekommer ganska kraftiga spår av smuts och repor i ursprungskällan vilket drar ner intrycket markant, man kan även skönja en hel del krypningar och tillhörande bakgrundsbrus. Men efter ett tag lugnar bilden ner sig och att beskåda Shiri blir klart mer njutsamt. Spektrumet känns även det till en början ganska inkapabelt att göra ett ordentligt jobb då toner lutar åt det brungråa hållet men likt de övriga beståndsdelarna vaknar färgskalan till liv och erbjuder betydligt mer lyster utan att man kan se några spår av blödningar. Svärtan gör dock redan från start ett kanonjobb, lite för bra skulle det visa sig i vissa scener då omgivningsdetaljer går förlorade på kuppen.

 

Två stycken koreanska spår finns att spänna öronen till vid beskådan av Shiri och naturligtvis valde jag Dolby Digital 5.1. Det sker onekligen en hel del aktivitet på den vita duken och jag kan konstatera att ljudet matchar det visuella tämligen väl med undantag för en del skönhetsfläckar. Det är tur att detta är en koreansk film där majoriteten av befolkningen är piskade att ha på textning för dialogen som sådan är minst sagt grumlig till karaktären. Sedan kände jag till en början att ljudbubblan var på tok för framtung, de bakre kanalerna av ljudanläggningen kommer absolut inte till sin fulla rätt som sig bör med en sådan actionorienterad film som detta råkar vara. Men likt bilden behöver ljudsektionen bara lite tid på sig att hinna bli varm i uniformen för efter en stund bildas en betydligt mer harmonisk tillika dynamisk ljudbild där samtliga kanaler får material att jobba med. Separationen mellan dem är av mycket god kvalité och minsta lilla omgivningsljud representeras med full kapacitet.

 

Denna svenska utgåva av Shiri – Terrorns Ansikte levereras av Atlantic i ett mycket snyggt och stilrent digipack som huserar två stycken DVD-skivor samt ett litet häfte med reklam för andra asiatiska titlar signerade distributionsbolaget. Den första skivan innehåller filmen, trailers samt biografier för produktionspersonalen. Kanske inte det mest upphetsande så jag vänder blicken mot skiva nummer två som innehåller de verkliga godsakerna. Här finner vi en dokumentär som klockar in på strax under en timma och ger oss en tämligen god inblick i skapandet av denna actionrökare. En bortklippt scen finns att beskåda som dock inte skiljer sig nämnvärt från den färdiga produkten. Bloopers medföljer men dessa var i ärlighetens namn inte särskilt roliga att beskåda. För alla vapenfetischister finns det dock ett mycket intressant kapitel nämligen Gun Index; här informeras vi mer än grundligt om de vapen, och de är många till antalet, som figurerar i filmen med allsköns fakta om dessa dödliga redskap. Avslutningsvis finner vi trailers samt en musikvideo. Jag hade mer än gärna sett ett kommentatorspår, då hade betyget åkt upp ytterligare ett snäpp, som det är nu gör denna sektion med extramaterial jobbet väl och lägger man till en synnerligen läcker förpackning blir summan ganska njutsam.

 

Jag läste att man marknadsförde Shiri – Terrorns Ansikte som ”51 % action och 49 % kärlekshistoria vilket är en explosiv blandning”. Det ligger nog ett ganska stort korn av sanning i det påståendet även om jag inte håller med fördelningen som nog lutar betydligt mer åt action. Detta till trots samt det faktum att filmen ”lånat” mer än friskt av sina kollegor på andra sidan Atlanten är Shiri – Terrorns Ansikte ett tämligen lyckat verk inom genren mycket på grund av det relationsdrama som förekommer i manuset. Sydkorea har ännu en bit kvar när det gäller att hitta sin egen filmidentitet men fortsätter de att slipa hantverket med det material som de jobbar med kan nationen nå hur långt som helst. Denna svenska utgåva av filmen har onekligen ett mycket snyggt yttre med en hel del intressant extramaterial så jag kan utan att skämmas rekommendera den till alla som söker lite god asiatisk action.