Efter att ha återhämtat mig från chocken jag drabbades av efter visningen av Blade: Trinity kände jag ett oerhört sug att gå tillbaka till rötterna, till de filmer som fick mig att älska vampyrjägaren Blade och hans korståg. Sagt och gjort, efter en tur ner till den lokala filmhandlaren införskaffades så de två första installationerna om Blade. Just denna dag var jag speciellt sugen på lite mer skräck av någon outgrundlig anledning då jag anser mig vara en riktig räddhare och drar mig för att se just genren skräck. Men denna dag ville det sig annorlunda och den lilla rädda haren drog fram det stora svärdet för att tampas med demonerna. Man kan ju inte direkt säga nej till regissören del Toro eller hur? Låt oss ta en närmare titt på Blade II.




Alla som sett den första filmen om Blade (Wesley Snipes) vet vid detta lag att hans mentor tillika fadersgestalt Whistler (Kris Kristofferson) bestämde sig för att ta sitt eget liv efter att ha blivit biten av en vampyr, med detta skulle man lätt kunna tro att gubben var ute ur matchen. Men se så enkelt var det inte då Hollywood har en makalös förmåga att bringa upp de döda till liv igen. Vad som egentligen skedde var att vampyrerna tillfångatog Whistler och höll honom sedan vid liv för diverse experiment av det mer mörka slaget. En furiös Blade har under två års tid flaxat runt hela Europa i jakt på sin gamle vän och nu har spåren lett honom till Prag. Blade lyckas lokalisera och återhämta sin mentor från vampyrernas klor. Slutet gott allting gott eller? Fel, istället börjar nu nya orosmoln att hopa sig vid horisonten för vår jägare. Det visar sig att en helt ny typ av vampyr är lös på Prags mörka gator, en hybrid som dessutom är immun mot såväl vitlök som silverkulor. Mindre bra för The Daywalker. Som om detta inte vore nog blir han kontaktad av inga mindre än sina ärkefiender: vampyrerna. De vill slå sig ihop i en gemensam kamp med Blade för att utrota denna blodtörstiga tillika hemska skapelse. En elitstyrka vid namn Bloodpack, som tränat i år för att egentligen ha ihjäl Blade, blir nu hans bundsförvanter i kampen mot den nya generationen vampyrer.



Första gången jag såg Blade II slogs jag av ren häpnad över filmen, jag tyckte att det var bland det bästa jag sett hittills i mitt korta liv. Jag tyckte att manus tillika regi var mästerligt och filmen hamnade högt upp på min mentala topplista. Nu några år senare och något visare tillika mer kritisk är jag uppriktigt sagt ganska kluven till denna uppföljare. Om man ser till själva historien inser man relativt snabbt att detta är ungefär lika tjockt som ett A4-papper dvs. tämligen tunt. Manusförfattaren David S Goyer, som även plitade ner den första storyn om Blade, måste ha fixat ihop denna uppföljares mall på en kafferast. Här finns inte ett endaste spår av utveckling eller evolution på något plan, istället har man satsat på absolut säkra kort och tillvägagångssätt inför denna uppföljare: tag allt som uppfattades som positivt från den första filmen och fläska i överväxeln. Du sätter dig inte ner och beskådar Blade II med förhoppningar om att få en trovärdig story, gripande handlingar från karaktärerna eller för den delen ett djupare budskap. Skulle du mot all förmodan gå in med dessa förväntningar har du valt fel film. Nej här är det bara till att försätta hjärnkontoret i pausläge och insupa en total orgie av blod, action och mer action. Vilket fungerar alldeles utmärkt skall erkännas, jag älskar att inte behöva se Sjunde Inseglet i parti och minut, vissa dagar behöver man filmer som Blade II och så sett är filmen bland de bättre man kan beskåda om man tilltalas av koreograferat übervåld på hög nivå.



Regissören Guillermo del Toro har på senare dar gjort sig ett namn med den ytterst lyckade filmatiseringen av serietidningen Hellboy. Men när han gav sig i kast med Blade II var han mest känd för den kultförklarade skräckfilmen Mimic. del Toro har helt klart en känsla för såväl skräck som serietidningar, den saken är glasklar efter att ha beskådat såväl Hellboy som Blade II, han var absolut rätt man för jobbet att föra eposet Blade framåt. Vår regissör tar och skruvar filmen åt det betydligt mörkare hållet samtidigt som man behåller de komponenter som gjorde Blade I till en sådan succé. På många sett kände jag likheter med James Camerons Aliens när jag såg Blade II och jag utesluter inte att del Toro sneglat på denna film när han satte sig i regissörsstolen för att styra skutan Blade i hamn. Likheterna är flera: man blandar högoktanig action med ett betydligt större antal fiender än föregångaren. I den första filmen tampades kanske Blade med ett antal fiender som man i varje fall kunde hålla räkning på, här är antalet fiender så stort att det är ingen mening att ens försöka föra statistik över hur många huvuden, armar och ben som flyger i en kaskad av blod på den vita duken. Inslagen av skräck känns betydligt mer markanta och framför allt fysiska i denna uppföljare än föregångaren och det märks som sagt att del Toro har en klar bild över vad som skall förmedlas.



Wesley Snipes är fortfarande för cool för att vara sann i rollen som Blade, detta är verkligen hans stund i rampljuset och han förtjänar varenda sekund enligt mig. Snipes må ha gjort en hel del mindre smarta val av roller på senare tid men det finns ingen annan som är så klippt och skuren för rollen som The Daywalker. I Blade: Trinity parades Blade ihop med ett gäng ungtuppar för att kunna utföra sina likvideringar av vampyrer. Detta sker även i Blade II men med ett mycket viktigt undantag: det är fortfarande Blades show rakt igenom. Dessutom känns gänget Bloodpack betydligt mer genomarbetade och är på köpet klart mycket coolare att beskåda än tonårsgänget från Trinity, mycket tack vare skådespelaren Ron Pearlman som lyfter elitstyrkans anseende än högre.

Bilden presenteras i formatet 1.85:1 och är anamorfisk. Blade II var redan vid sin debut något av ett tekniskt underverk gällande bild- respektive ljudkvalité och det är klart positivt att denna utgåva än idag står sig väl jämfört med senare modernare DVD-produktioner. Bildkvalitén är snudd på referensmaterial men bara nästan. Det som drar ner betyget från fullpott är att det förekommer en hel del bakgrundsbrus som ibland blir skrämmande tydlig. Nu när de negativa aspekterna av bilden av avklarade så låt oss istället begrunda över de positiva vilka är en hel del på denna utgåva. Svärtan gör onekligen ett kanonjobb vilket är behövligt med tanke på att 95% av Blade II utspelar sig nattetid, i mörka kloaker eller mörka kloaker under nattetid. Allt är verkligen becksvart utan att för den sakens skull dränka omgivningsdetaljer. Färgskalan är verkligen vibrerande av liv utan några som helt tendenser till blödningar i spektrumet. Även skärpan är klockrent skarp, lägger man till en total avsaknad av artefakter har vi ett styck bild som står sig väl i konkurrensen på marknaden.



Likt Blade: Trinity bjuds vi på såväl Dolby Digital EX som DTS ES och även denna gång är ljudet inget annat än fenomenalt. Jag skrev följande om Blade: Trinity:

Med ett rätt kalibrerat system kommer dina mungipor att nudda öronsnibbarna av ren lycka. Allt är perfekt, i synnerhet när du väljer DTS ES: talet ligger som en smäck placerat i centerhögtalaren, kristallklart utan minsta tendenser till att tappa fokuseringen även när det hettar till ljudmässigt. Och hettar till gör det ordentligt i Blade: Trinity den saken är glasklar. Basen är konstant med i matchen och levererar det ena knock out-slaget efter det andra så till den milda grad att jag nästan började oroa mig för ifall min subwoofer skulle mäkta med denna holmgång. Surroundhögtalarna presenterar hela tiden smarta övergångar mellan de bakre respektive främre regionerna av ljudsystemet och visar att även de är att räkna med i denna utgåva av Blade: Trinity. Det är inget tal om saken, här har vi ren referensklass på ljudet och betyget blir därför en fullpott.

För att vara lite lat kan jag bara konstatera att ljudet på Blade II visar upp exakt samma lysande egenskaper som sin efterföljare. Ett klart referensspår som med fördel kan användas som slägga för att riva sönder ditt biorum till grunden.



Blade II levereras i ett transparent keep-case huserandes två skivor bägge laddade med en hel del intressant extramaterial. På den första skivan finner vi inte mindre än två stycken kommentatorspår. Det första spåret har deltagarna Guillermo del Toro samt producenten Peter Frankfurt. De bägge herrarna är förvånansvärt ärliga tillika kritiska i sin granskning av Blade II, ingen av dem skäms för att kritisera svagheter som kunde förbättras vilket är klar uppfriskande att lyssna till istället för en mängd ryggdunkande. Spår nummer två har deltagarna Wesley Snipes samt manusförfattaren David S Goyer vid rodret. De båda herrarna är precis lika ärliga som del Toro och Frankfurt vilket gör även detta kommentatorspår till en ren njutning att lystra till. Avslutningsvis finns möjligheten att lyssna till filmens soundtrack som ett separat ljudspår.



Men det är på skiva nummer två som vi finner de riktiga fynden gällande extramaterial. Skivan är uppdelad i tre stycken sektioner: production workshop, deleted & alternate scenes samt promotional material. Det mest intressanta återfinns i den första sektionen där den 86 minuter långa dokumentären The Blood Pact verkligen tar upp precis allt man vill veta om inspelningen av Blade II, en sektion som varvar intervjuer med intressant fakta och bilder bakom kulisserna. Det finns även ett antal dokumentärer att finna i denna sektion och de berör allt ifrån anteckningar av regissören del Toro till arbetet med CG-effekterna. Sektionen Deleted & Alternate Scenes innehåller precis vad titeln avslöjar nämligen borttagna scener som man även kan få kommentarer till från regissören samt producenten. Den sista sektionen är den minst intressanta med sina trailers, reklam för TV-spelet Blade II samt en musikvideo.

del Toro lyckas verkligen att föra storyn om Blade framåt genom att ge denna uppföljare en klar identitet, en som består av en mer fysisk framtoning vad gäller såväl våldet som inslagen av skräck. Vår regissör har lyckats förvånansvärt väl med tanke på hur lövtunt manuset signerat David S Goyer var denna gång och detta skall del Toro ha all heder för. Alla fans av Blade kommer icke att bli besvikna över denna uppföljare även om jag personligen rankar den första filmen ett snäpp högre men det är en annan historia. Lägger man till en DVD-produktion som nära nog tangerar referensmaterial kryddat med en intressant sektion extramaterial får man ett givet köp.