[Unregistered9a1f280a]

• 0

Som rubriken lyder, när anser ni att man blivit beroende av att spela?

Det beror ju helt o hållet på hur livet i sig självt är.

Att sitta o spela medans småbarnen är vakna och inte umgås med dem istället. Om den sociala biten blir lidande. Det bör väl klassas som beroende?

Att säga, "bara en match till". Och sen sitta uppe i två timmar till.

Kanske en svår fråga i detta forum, då nästintill 100% tycker det är roligt att spela.
Och kanske svårt att erkänna för sig själv.
Men skulle vara intresserant att få läsa era tankar.

Och ni som har fru, flickvän, sambo. Hur reagerar dom när ni ska sätta er o spela?

Nu spelar jag inte så värst, tycker jag själv. Kanske 2-3 kvällar i veckan.
Och det har uppstått lite diskussion över det.

Så skulle som sagt vara intresserant o höra hur mkt ni spelar o så.

[Unregisteredf6ea3cff]

• 0

Svår fråga. Om det inte går ut över någon och aktiviteten anses karaktärsbyggande/produktiv så brukar man kalla utövaren för hängiven. Så jag antar att det är beroende när ens sociala umgänge försämras, omgivningen tar illa upp och man ständigt spelar fast man känner att man har andra saker som man borde ta tag i.

Jag har alltid vänt mig mot att recensenter använder ord som "beroendeframkallande" för att förmedla hur positivt de upplevder ett spel.

[jayreso]

• 0

Jag lever det glada singellivet för tillfället, och ska väl erkänna att det är lätt att fastna i träsket emellanåt, speciellt med spel man verkligen kan bränna timmar i. Spelar dock ej multiplayer, så behöver ej anpassa mig efter andra. Så visst kan det väl bli sena nätter ibland. Men mitt motto är att man ska aldrig välja bort socialt umgänge för gaming och det får heller inte gå ut över jobb och andra, viktiga sysslor man kan tänkas ha, som att ta hand om barn, hus och hem, träning etc. Klarar man det så tycker jag det känns ok iaf. Så jag håller med Alltidxx där!

Men visst är det ett "farligt" intresse.

Redigerat av jayreso, 05 januari 2015 - 10:45.

[Unregistereddc471864]

• 0

Som rubriken lyder, när anser ni att man blivit beroende av att spela?

Det beror ju helt o hållet på hur livet i sig självt är.

Att sitta o spela medans småbarnen är vakna och inte umgås med dem istället. Om den sociala biten blir lidande. Det bör väl klassas som beroende?

Att säga, "bara en match till". Och sen sitta uppe i två timmar till.

Kanske en svår fråga i detta forum, då nästintill 100% tycker det är roligt att spela.
Och kanske svårt att erkänna för sig själv.
Men skulle vara intresserant att få läsa era tankar.

Och ni som har fru, flickvän, sambo. Hur reagerar dom när ni ska sätta er o spela?

Nu spelar jag inte så värst, tycker jag själv. Kanske 2-3 kvällar i veckan.
Och det har uppstått lite diskussion över det.

Så skulle som sagt vara intresserant o höra hur mkt ni spelar o så.

Har spelat kanske 2-3 timmar i månaden sen jag "skaffade" flickvän. Har helt enkelt inte tid till det längre. Har iofs inte spelat så mycket överhuvudtaget senaste åren. Intresset har svalnat rejält skulle man kunna säga.

Beroende är man när man försakar massa annat viktigt. Har man mycket fritid så ser jag inga problem med att lägga den tiden på att spela.

Redigerat av Unregistereddc471864, 05 januari 2015 - 10:38.

[Unregistered6fb5a100]

• 0

Med allt som kan bli en last här i livet oavsett om det är spel, tvserier eller annat. Brukar jag tänka "gör jag detta för att det är kul och uppfyllande eller för att undvika en negativ känsla".

Med negativ känsla menar jag saker som stress över jobb, ensamhet eller något så enkelt som att man har tråkigt. Det är ett lite mer personligt perspektiv. Håller dock även med vad övriga skrivit om att ha ett vettigt och välbalanserat socialt liv bredvid sina hobbies.

EDIT: När det gäller relationer får nog sambo, flickvän eller whatever acceptera att man spelar. De måste ha förstått redan när förhållandet inleddes att det är en hobby man har. Varför skulle den försvinna när man flyttar ihop?

Redigerat av Unregistered6fb5a100, 05 januari 2015 - 12:28.

[oqvist]

• 0

Tydligaste är väl kanske om man får klara abstinensbesvär när man inte får sin fix.

[Unregistered5deb0b1d]

• 0

När andra saker blir som är viktiga blir lidande. Jag har vänner till mig som varit spelberoende, Everquest 2 vad det i det fallet. När vi fick bryta oss i hans lägenhet för han inte varit på jobbet på två veckor fick han erkänna att han hade problem.

När man är i ett förhållande är det viktigt med balans. Min flickvän tycker det är skoj att titta på när jag spelar ibland och tycker det är skönt att vi kan göra olika saker men ändå var i samma lägenhet att man inte måste hänga på varandra hela tiden. Samma sak med barnen, de spelar ganska mycket och vi spelar mycket tillsammans olika spel. De gillar också att titta på när jag spelar och kommentera det blir nästa en social grej.

[basselito]

• 0

Och ni som har fru, flickvän, sambo. Hur reagerar dom när ni ska sätta er o spela?

I början så blev det oftast tjafs med min fru när jag satte mig och spelade. Hon tyckte att det alltid var när vi skulle behöva göra något annat, umgås eller dylikt.
Spelande är viktigt för mig. Inte så jag är beroende men det är ett intresse som börjarde i tidig ålder och dessutom är orsaken varför jag jobbat som spelutvecklare i över 15 år.
Hur vi löste det var helt enkelt att jag har två spelkvällar i veckan. Måndagar och Torsdagar kl 21:00 sätter jag mig. Då har jag lagt barnen och frun packat sig ner i vår säng framför tv:n. Det löste allt, hon vet när jag ska spela så hon är inställd på det och jag får ostörd, dedikerad tid till det. Sen sker det idag att jag får tillfällen att spela utanför dessa tider men det är för att spela på en 3DS är tydilgen inte samma sak för henne så det stör henne inte. Tror det beror på att när vi väl har packat oss ner i sängen så ligger hon ändå med sin iPhone och det viktiga för henne är att jag ligger brevid.

[Palter]

• 0

I början så blev det oftast tjafs med min fru när jag satte mig och spelade. Hon tyckte att det alltid var när vi skulle behöva göra något annat, umgås eller dylikt.
Hur vi löste det var helt enkelt att jag har två spelkvällar i veckan. Måndagar och Torsdagar kl 21:00 sätter jag mig. Då har jag lagt barnen och frun packat sig ner i vår säng framför tv:n.Tror det beror på att när vi väl har packat oss ner i sängen så ligger hon ändå med sin iPhone och det viktiga för henne är att jag ligger brevid.

Känner igen mig så väldigt mycket i detta inlägg.

Det var väldigt mycket tjafs hemma till en början. En hel del som en följd av att min sambo tyckte(tycker) att spel var för småbarn. Samtidigt tittar hon på Bachelor ochKardashians... Själv tycker jag att spel är ännu ett medium likt tv och böcker.

Jag tycker nog att jag har hittat en bra balans där jag vissa kvällar spelar framför tv'n och andra sitter jag med den bärbara vid soffan. Vet inte riktigt hur ofta jag spelar men periodvis ganska ofta.

Vad som kan anses som beroende är svårt att säga. När det går ut över ens privatliv och de omkring är ett sätt. När man börjar få skuldkänslor eller mår dåligt över att spela är väl även det en signal på att man kan vara beroende.

Redigerat av Palter, 07 januari 2015 - 06:27.

[stabbe]

• 0

Jag skulle aldrig välja att spela framför att umgås med min familj, men oftast sover både dotter och sambo när klockan är 21 på vardagar så då kan jag klämma ett par timmar.

Kommer ihåg för cirka 10 år sedan när jag inte hade familj och hus, då spelade både jag och alla mina vänner så ögonen blödde (förutom helger som bestod av fest och bakfylla) som mest spelade jag runt 18 timmar varje dag under en kortare tid av arbetslöshet. Varje vaken stund spelades och sova var av ondo som kroppen tvingade till sig.

Under den tiden skulle jag klassa mig som beroende, när jag inte spelade tänkte jag på spel och när jag sov drömde jag om det. Vaknade jag efter 4 timmars sömn så vände jag mig inte om och somnade om utan då satte jag mig vid datorn och spelade istället

[novaland]

• 0

Det finns en hel del beskrivningar av spelberoende ute på nätet. Gemensamt de flesta beskrivningar har är att det inte får gå ut över annat.

Min personliga uppfattning är att om individen blir arg om man ber denne avstå från spelandet, ja då är denne beroende. Den kan inte hantera ett avslut utan att visa ilska.

Får man då aldrig bli arg? Jo, men det får inte förekomma "varje gång". Kanske man kan använda sig av samma diagnos-sätt som många andra; man ska vid två olika skilda tillfällen kunna utfärda testet och båda gångerna får utfallet inte bli detsamma. Det är ok att bli arg någon gång, men andra tillfällen ska individen inte bli arg. Om individen "alltid" blir arg när denne tillfrågas att avsluta, ja då är denne nog kategoriserad som spelberoende.

Men den beskrivningen är det givetvis svårt att diagnosera sig själv. Man kommer ju alldrig bli arg på sig själv när man ber sig själv sluta

[novaland]

• 0

Dessutom så måste ju tillfrågandet ske på ett "bra" sätt. Om man ska be någon sluta spela så får man ju inte "vara gnällig" eller aggresiv i sin begäran, utan den bör ju föregå med en snällare ton. Om man bankar på, sliter av personen hörlurarna och säger "Nu får du fan sluta!", ja då kan man ju räkna med vad man får för svar ...

[Unregisteredf6ea3cff]

• 0

Jag skulle aldrig välja att spela framför att umgås med min familj, men oftast sover både dotter och sambo när klockan är 21 på vardagar så då kan jag klämma ett par timmar.

Kommer ihåg för cirka 10 år sedan när jag inte hade familj och hus, då spelade både jag och alla mina vänner så ögonen blödde (förutom helger som bestod av fest och bakfylla) som mest spelade jag runt 18 timmar varje dag under en kortare tid av arbetslöshet. Varje vaken stund spelades och sova var av ondo som kroppen tvingade till sig.

Under den tiden skulle jag klassa mig som beroende, när jag inte spelade tänkte jag på spel och när jag sov drömde jag om det. Vaknade jag efter 4 timmars sömn så vände jag mig inte om och somnade om utan då satte jag mig vid datorn och spelade istället

HARDCORE!

Närå, grattis till familjen, det låter bra det där

[stabbe]

• 0

HARDCORE!

Närå, grattis till familjen, det låter bra det där

Hehe, jag ser det dock inte tillbaka på den tiden som enbart negativ, hade oändligt många roliga stunder också. När jag sitter med gamla kompisar så kan vi fortfarande nörda ner oss i gamla spelminnen och skratta.