[andreassofus]

ja nu har det ofattbara hänt. natten till måndag dog mamma.
hon har kämpat med sin cancer i 3,5 år och nu klarade hon inte mer. under dom åren har hon blivit behandlad på ett eller annat sätt.

när dom har behandlat och fått bukt på en grej så dyker det upp nya saker och så har det hållt på.
hon har varit inlagd då och då när hon varit väldigt sjuk och hemma när hon varit bättre, men sen påsk nångång har hon legat inne konstant, mest på intensivvårdsavdelningen.

i lördags kom beskedet, då sa läkarna att dom inte trodde att mamma kommer klara sig och i söndags morse ringde dom och sa att det nog snart var dags och då åkte vi ner allihopa.
vi satt hos henne i 21 timmar innan hon tog sitt sista andetag. hon blev 50 år.


anledningen till att jag gör denna tråden är INTE för att få uppmärksamhet eller att folk ska tycka synd om mig utan för att få råd om hur man går vidare i livet.
allt känns jävligt tufft nu och det gör fruktansvärt ont.

så är det någon som förlorat någon och varit i samma sits får ni gärna dela med er av era erfarenheter.

[SC-Zap]

Oj, så tråkigt. Har inte varit med om samma, men tror det är viktigt att ni framöver har bra kontakt i familjen.

[Auxvoice]

Tråkigt att höra.
- Var med familjen
- Var med kompisar
- Var inte ensam för mycket utan gör saker hela tiden, hobby, film, serier, träna,
- Skaffa dig en flickvän eller liknande! (pojkvän)


- Hur konstigt det än låter, tänk inte på det mer än nödvändigt till att börja med (det kommer bli mycket i början då mycket ska ordnas) men sedan, funkar nog inte för alla ska nog tilläggas, detta genom att hela tiden vara sysselsatt, hela tiden. Många är precis tvärt om att dem vill prata mycket mm.
- Prata med kompisarna om dem har gått igenom samma sak, fråga hur dem gjorde och säg det du känner osv..
- Har du inte många kompisar skaffa dig! Den där gången han/hon fårga om jag skulle med, men jag sa nej? Säg att du vill med, just do it!
- Kurator, psykolog eller liknande.
- Sjukskriv dig en vecka men helst inte mycket längre!
- Skaffa dig en fotokompis om du inte har det och fota med din 600D! Ta några dagar där ni gör olika saker, t.ex. en dag fotar ni bara i centrum.
- Hitta på betydligt mer saker än vad du gjorde förr, stäng av datorn.



Edit: lagt till fler

Det här inlägget har ändrats av Auxvoice 03 juli 2012 - 18:57

[Birkanoff]

Beklagar sorgen,

Som nämnts innan så tror jag det viktigaste är att umgås med sina nära och kära. Att isolera sig blir aldrig bra.
Sysselsätt dig med diverse aktiviteter.

[masse70]

Har pmat dig, men som alla andra beklagar jag verkligen sorgen och vet verkligen hur din sits känns då jag varit i den själv.

Får för en gångs skull hålla med Auxvoice i det han skriver då det ligger mycket "matnyttiga" tips i det och håller med.

[laddie15]

andreassofus 03 juli 2012 - 16:22 skrev:

ja nu har det ofattbara hänt. natten till måndag dog mamma.
hon har kämpat med sin cancer i 3,5 år och nu klarade hon inte mer. under dom åren har hon blivit behandlad på ett eller annat sätt.

när dom har behandlat och fått bukt på en grej så dyker det upp nya saker och så har det hållt på.
hon har varit inlagd då och då när hon varit väldigt sjuk och hemma när hon varit bättre, men sen påsk nångång har hon legat inne konstant, mest på intensivvårdsavdelningen.

i lördags kom beskedet, då sa läkarna att dom inte trodde att mamma kommer klara sig och i söndags morse ringde dom och sa att det nog snart var dags och då åkte vi ner allihopa.
vi satt hos henne i 21 timmar innan hon tog sitt sista andetag. hon blev 50 år.


anledningen till att jag gör denna tråden är INTE för att få uppmärksamhet eller att folk ska tycka synd om mig utan för att få råd om hur man går vidare i livet.
allt känns jävligt tufft nu och det gör fruktansvärt ont.

så är det någon som förlorat någon och varit i samma sits får ni gärna dela med er av era erfarenheter.

Tråkigt att höra. Fick samma besked om min mor nyligen. Ser mörkt ut , men än så länge verkar hon pigg. Får ta väl vara på den sista tiden. När det oundvikliga sedan inträffar finns inga goda råd. Man får försöka låta eländet komma ut när helst det behövs helt enkelt. Men det går över. Försök tänka på det goda ni hade. Då lipar man förstås ännu mer, men det västa lägger sig lite fortare då tycker jag.

[Alban]

Beklagar sorgen! Tuft!
Jag var med om samma sak för 5 år sedan. Min mamma dog och i cancer efter några månaders kamp.
Det är en tuff tid och en tuff tid framför dig. Som nämnts tidigare i tråden, gör saker. Själv kan jag ha en förmåga att grotta ner mig när det blir tufft och en flykt från verkligheten är kanske det man minst behöver.
Viktigt är också att faktiskt känna. Gå in i din kropp och känn vad som sker där. Även om känslan värker, så var i den och möt den - i varje fall i korta stunder. Prata om den och låt den få sin röst hörd. Ett bra sätt är att gå några gånger till nån terapeft. Om de är bra har de ofta många kloka vinklar och tips för att göra det lite lättare. Det brukar vara väldigt välinvesterade slantar.

[masse70]

laddie15 03 juli 2012 - 18:26 skrev:

Tråkigt att höra. Fick samma besked om min mor nyligen. Ser mörkt ut , men än så länge verkar hon pigg. Får ta väl vara på den sista tiden. När det oundvikliga sedan inträffar finns inga goda råd.

Det absolut viktigaste och bästa tipset man kan ge i ett sånt läge är att se till att man inte låter saker vara osagda eller ogjorda. Dvs om man nu har chansen att hinna göra nånting åt det.

Har man sagt allt man vill säga och gjort allt man ville göra är tiden efter långt mer "enkel" än vid motsatsen.

[Chrissofsweden]

När jag förlorade en av mina bröder i cancer så startades det en sluten facebookgrupp. Där kunde alla skriva av sig, ladda upp gamla bilder och dela sina tankar/minnen. Det låter kanske patetiskt men det har nu gått ett år och det är faktiskt skönt att gå in och läsa bland minnen och bilder.

I övrigt har jag inga tips... mer än att minnas ofta

/G

[laddie15]

masse70 03 juli 2012 - 18:30 skrev:

Det absolut viktigaste och bästa tipset man kan ge i ett sånt läge är att se till att man inte låter saker vara osagda eller ogjorda. Dvs om man nu har chansen att hinna göra nånting åt det.

Har man sagt allt man vill säga och gjort allt man ville göra är tiden efter långt mer "enkel" än vid motsatsen.

Du anar inte hur rätt du har min vän.

[andreassofus]

tack för alla era ord, tar till mig allt ni säger. jag ska försöka att göra saker och umgås med folk även om det känns jobbigt nu.

just nu känns det bara fel att göra vanliga och roliga saker, känner liksom skam då. men jag vet ju att mamma inte vill att jag ska tänka så.

jobb kan ju också va skönt kanske men jag sjukskrev mig faktiskt denna veckan pga att jag inte orkar och att det är en del praktiskt som ska fixas och jag bor 15 mil ifrån släkt och familj.

sen har jag 5 veckor semester men det ska faktiskt också bli skönt.

angående facebook så har jag funderat på om jag ska skriva "nyheten" där eller inte. på ett sätt vill jag absolut inte skriva så personliga saker där men å andra sidan så vore det lättare om alla visste om det istället för att jag måste berätta det face to face liksom, då kommer jag bryta ihop.

[Birkanoff]

andreassofus 03 juli 2012 - 18:41 skrev:

angående facebook så har jag funderat på om jag ska skriva "nyheten" där eller inte. på ett sätt vill jag absolut inte skriva så personliga saker där men å andra sidan så vore det lättare om alla visste om det istället för att jag måste berätta det face to face liksom, då kommer jag bryta ihop.

Jag personligen tycker inte det. Isåfall en privat konversation, men då kan det lika gärna göras via telefon/sms.
Var inte rädd för att bryta ihop. Släpp ut känslorna det är det viktiga.

[andreassofus]

Birkanoff 03 juli 2012 - 18:48 skrev:

Jag personligen tycker inte det. Isåfall en privat konversation, men då kan det lika gärna göras via telefon/sms.
Var inte rädd för att bryta ihop. Släpp ut känslorna det är det viktiga.

ja det får bli så.. har sedan sms:at ett par av mina närmsta vänner och sagt till dom att det inte gör nåt att dom säger det till andra.
sen bor jag i ett litet samhälle med typ 1000 personer så det kommer väl ut förr eller senare ändå antar jag.

[soulie]

min pappa gick också bort i cancer och jag gjorde nog tvärtemot allt man ska göra, jag tog ledigt några dagar från jobbet, umgicks inte med några förutom fru/min son och bara lät allt vara en stund.

få sörja ifred och slippa tänka på andra och att veta att inte andra tänker på en(om du förstår) hjälpte det mycket och jag fick min egna tid att sörja, väl att tillägga är att min pappa bodde 120mil ifrån oss så vi hade inte daglig kontakt.

låt nu din mamma leva kvar inom er, hon är trygg där och har det bra det tror jag!

[Rumpnisse]

Beklagar sorgen!

min pappa dog när jag va 20 år han körde ihjäl sej på skoter när han va 39 år gammal...

och jag va knäckt under en väldigt lång tid...

ibland va det så man tyckte man såg han på stan eller på affären och va nästan på väg att gå fram till personen i fråga fast det inte va han och man kom på sig själv...

och för mig va det enda som hjälpte att prata om det jag ältade det konstant kanske blev jobbigt för min omgivning men dom hade väl tålamod och förståelse...

men min bror vart helt tvärtom han inneslöt sej totalt och vägrade prata och han vart förbannad tex om man spelade en låt som han associerade med pappa och man fick stänga av....

är inte lätt att komma på nåt som gör det lättare tids nog så blir det bättre

alla som går igenom det här gör det på olika sätt vet inte vad som är rätt eller fel

[Chrissofsweden]

Notera det jag skrev om sluten grupp på facebook. Den är bara till för anhöriga och nära vänner. Det har kommit fram massor av gott ur den.

[andreassofus]

Chrissofsweden 03 juli 2012 - 19:38 skrev:

Notera det jag skrev om sluten grupp på facebook. Den är bara till för anhöriga och nära vänner. Det har kommit fram massor av gott ur den.

Ska fundera på det.

[masse70]

laddie15 03 juli 2012 - 18:33 skrev:

Du anar inte hur rätt du har min vän.

Tro mig, jag vet allt om just det....

[masse70]

Rumpnisse 03 juli 2012 - 18:57 skrev:

alla som går igenom det här gör det på olika sätt vet inte vad som är rätt eller fel

Kunde inte sagt det bättre själv!

Finns helt enkelt inget rätt eller fel, bara att låta ens känslor få ha sin gång och hoppas att ens omgiving accepterar och respekterar det.

Om inte brukar detta sorgligt nog vara en punkt när man vet vilka som är ens RIKTIGA vänner och vilka som inte är det.

[andreassofus]

masse70 03 juli 2012 - 20:40 skrev:

Kunde inte sagt det bättre själv!

Finns helt enkelt inget rätt eller fel, bara att låta ens känslor få ha sin gång och hoppas att ens omgiving accepterar och respekterar det.

Om inte brukar detta sorgligt nog vara en punkt när man vet vilka som är ens RIKTIGA vänner och vilka som inte är det.

har också hört det, verkar vara vanligt att ens kompisar och bekanta drar sig undan istället för att stötta när man verkligen behöver det.

har i alla fall en kompis som jag ska träffa i morgon så det är ju skönt

[nippe]

Jag var med om samma sak för ett år sedan då min pappa dog väldigt oväntat. han vaknade inte en morgon.
Hur man går vidare?
Ja, i början var det väldigt tungt, alla känslor kom på en gång. Jag var väldigt nere i en vecka.
Jag fick väldigt bra stöd av min fru och mina barn. När man har barn så blir det också så att man måste prata om allt, då de undrar om allt. Det hjälpte mig väldigt mycket faktiskt. Att förklara för dem vad som har hänt och varför (även om jag inte vet varför)
Tiden efter så var vi tvungna att ta hand om det praktiska, det var väldigt jobbigt. Städa ur hans lägenhet, säga upp försäkringar, abonnemang m.m. Men även det gav en tid att bearbeta.
Det som var det jobbigaste för mig var begravningen ca 2 mån efter dödsfallet. Att vara där med min familj, mina barn. Det vart så definitivt.
Efter begravningen var det som en lättnad. Nu var det över på något sätt.
Känslorna och tankarna kommer tillbaka men inte hela tiden och inte lika ofta. Livet går vidare och tiden läker sår även om tiden kanske inte läker dem totalt.
Mitt råd är att bearbeta dina känslor, prata med nära och kära. låt känslorna komma ut när de kommer på dig. Håll dem inte inne.

En viktig sak för mig var att berätta för mina arbetskollegor om vad som hade hänt och att jag inte ville bli störd. Jag skulle ta kontakt med dem när jag var redo. Det respekterade dem och det var en otrolig lättnad.

[Takeo]

masse70 03 juli 2012 - 20:40 skrev:

Kunde inte sagt det bättre själv!

Finns helt enkelt inget rätt eller fel, bara att låta ens känslor få ha sin gång och hoppas att ens omgiving accepterar och respekterar det.

Om inte brukar detta sorgligt nog vara en punkt när man vet vilka som är ens RIKTIGA vänner och vilka som inte är det.

Jo, tyvärr finns det fel sätt. Låt bli spriten!

En nära bekant blev hastigt av med sin far för 4-5 år sedan och för typ 1 år sedan gick hans mor bort, han är ensamt barn. Hans sätt att hantera sorgen var via flaskan och tyvärr har vi helt tappat kontakten.

För egen del gick min morbror bort på tok för tidigt pga sin epilepsi (drunkningsolycka). Det var otroligt jobbigt för han var väldigt nära familjen. Det jobbigaste var att jag en månad tidigare hade fått låna pengar till min första bil och inte tagit mig tid att tacka honom ordentligt...

De tips jag tänkt ge finns redan i tråden, men jag vill på nytt lyfta ett finger för att låta bli alkoholen.

[Robban70]

Beklagar verkligen sorgen!

Du verkar ju redan börja göra det rätta genom att inte hålla det inom dej, som tidigare inlägg redan nämnt så finns väl inget rätt eller fel i just sorgearbete, men att dela sorg gör ofta bördan lättare enligt min efarenhet.
Förlorade själv en son för snart sex år sen.

Man får verkligen reda på vilka människor runt omkring sej som är verkliga vänner, det är dem som orkar lyssna.

I såna här lägen är ju en bra kontakt med övriga i familjen viktigt, man har ju ändå delat många gemensamma stunder och minnen med dem.

Hoppas du fortsätter att bearbeta allt och till slut går stärkt ur det här.

[Auxvoice]

masse70 03 juli 2012 - 20:40 skrev:

Om inte brukar detta sorgligt nog vara en punkt när man vet vilka som är ens RIKTIGA vänner och vilka som inte är det.

Klockrent!

[Chrissofsweden]

masse70 03 juli 2012 - 20:40 skrev:

Om inte brukar detta sorgligt nog vara en punkt när man vet vilka som är ens RIKTIGA vänner och vilka som inte är det.

Fast här vill jag ändå kliva in och skriva av mig. Det är ibland väldigt svårt att vara vän till någon som förlorat en anhörig. Jag har ofta upplevt dom som att bli väldigt arroganta och känslan av att "jag är lite bättre" infinner sig. Jag har haft väldiga problem med mina vänner tyvärr. Och då ser jag mig ändå som en väldigt förstående vän och lyssnande vän.

Så att gå in med inställningen att "man ser vilka ens riktiga vänner är" tycker jag är fel. För egen del har vänskapen många gånger skadats av att den drabbade. Detta helt enkelt för att de fått för sig något. Och nu pratar jag barndomsvänner från spädbarnsålder. Jag har fortfarande en orkidé ståendes med ett kort i fönstret till en vän som förlorade sin mor.

Sen är faktiskt vissa rädda för att störa. Man vet helt enkelt inte bättre. Det kan bero på rädsla och/eller oerfarenhet av liknande situationer. Att bjuda in andra och visa att man är mottaglig för en pratstund, fråga eller om man bara vill tänka på något annat är toppen. Som vanligt löser en dialog otroligt mycket. Man får som drabbad helt enkelt bjuda till lite själv för att andra ska våga. Jag tror man dessutom mår ganska bra av detta.


Så gjorde jag, det blev bra och det kanske inte alls funkar för dig. Men snälla, gå inte in med inställningen att rannsaka vilka som är dina sanna vänner. Det förlorar du bara på. Rent logiskt, ALLA kan inte vara den där supervännen som du kan luta ditt huvud mot och gråta ut hos. Alla har olika sorters vänner. Försök ta vara på var och ens egenskap.

Vad gäller minnen så har jag några få jag håller extra hårt om. Om min bror finns det en speciellt låt samt en låt jag associerar med honom (den spelades på begravningen Pink Floyd - Wish you where here) samt ett sms där han skriver att vi ska ha skitkul på midsommar och att han på måndagen följande vecka skulle få åka hem. Det blev ingen midsommar det året Ändock är det ett fint minne, han var så glad då!

/G

[Plingen]

Min storasyster fick för exakt 15 år sedan en son, nu är lillebror på väg! Syster gifte om sig för tre år sedan med min svåger från Kamerun, han kommer från en tämligen välbärgad familj, men flyttade till Europa pga den höga dödligheten och korruptionen. När syrran blev gravid, blev han stolt som en tupp men kort efter första ultraljudet får han ett cancerbesked (lymfom) och ligger inne för cellgifter (prognos oklar).

Vissa har svårt att prata om svåra saker, vissa inte! Min far kan inte prata om sånt, när han fick en infarkt viftades det bort ganska fort...min syster däremot kan ventilera ut allt - att inte vara rädd för att släppa ut tårarna är nog nyttigt...

Oavsett vilka förvecklingar livet tar sig, så ska man inte gräva ner sig...det löser sig ALLTID på ett eller annat vis - och som en tidigare skrev så brukar det visa sig vilka vänner man har (och inte har)..

Men givetvis är olika från person till person, och inget är egentligen rätt eller fel!

Det här inlägget har ändrats av Plingen 03 juli 2012 - 23:58

[Birkanoff]

Chrissofsweden 03 juli 2012 - 23:19 skrev:

Fast här vill jag ändå kliva in och skriva av mig. Det är ibland väldigt svårt att vara vän till någon som förlorat en anhörig. Jag har ofta upplevt dom som att bli väldigt arroganta och känslan av att "jag är lite bättre" infinner sig. Jag har haft väldiga problem med mina vänner tyvärr. Och då ser jag mig ändå som en väldigt förstående vän och lyssnande vän.

Så att gå in med inställningen att "man ser vilka ens riktiga vänner är" tycker jag är fel. För egen del har vänskapen många gånger skadats av att den drabbade. Detta helt enkelt för att de fått för sig något. Och nu pratar jag barndomsvänner från spädbarnsålder. Jag har fortfarande en orkidé ståendes med ett kort i fönstret till en vän som förlorade sin mor.

Sen är faktiskt vissa rädda för att störa. Man vet helt enkelt inte bättre. Det kan bero på rädsla och/eller oerfarenhet av liknande situationer. Att bjuda in andra och visa att man är mottaglig för en pratstund, fråga eller om man bara vill tänka på något annat är toppen. Som vanligt löser en dialog otroligt mycket. Man får som drabbad helt enkelt bjuda till lite själv för att andra ska våga. Jag tror man dessutom mår ganska bra av detta.


Så gjorde jag, det blev bra och det kanske inte alls funkar för dig. Men snälla, gå inte in med inställningen att rannsaka vilka som är dina sanna vänner. Det förlorar du bara på. Rent logiskt, ALLA kan inte vara den där supervännen som du kan luta ditt huvud mot och gråta ut hos. Alla har olika sorters vänner. Försök ta vara på var och ens egenskap.


/G

Mycket bra skrivet. Håller med fullständigt. Jag kan nog sälla mig till de som är dåliga på att verkligen visa att man stödjer någon. Men detta betyder inte att jag inte gör det och jag ser fortfarande mig som en vän i dessa fall.
Jag ser vänskap som något större.
Men detta är ju såklart upp till var och en.

[kajoh]

Beklagar sorgen! Var inte rädd för att gråta och visa dina känslor!

[Falcy]

Det här var den mest känslosamma tråden jag har läst på väldigt länge, vilka otroligt fina människor det finns, även här på MHB!
Beklagar sorgen Andreas.

Min farsa dog när jag var 20, han blev 50. Han söp ihjäl sig. Mor / far var skilda, jag bodde med morsan i Skåne och farsan bodde i Göteborg. Jag åkte tåget upp till Göteborg ett par gånger i månaden under perioden när jag var 12-18 år. Fick liksom ingen direkt pappakontakt med han(honom?), denna kontakt kommer jag vara ytterst noga med att se till att mina två barn kommer att få! Han var en fin människa och även om inte "pappakontakten" infann sig så gjorde vi sjukt roliga saker och jag har en enorm mängd minnen. Trots denna relativt dåliga kontakten så saknas han än idag 13 år senare. Det är riktigt jävla jobbigt, men låt tårarna komma bara. Klyschor som att riktiga män inte ska gråta är bara att vifta bort, det är riktiga män som kan gråta!

I övrigt håller jag väl med Auxvoice, Masse och Chris i många stycken.

Det här inlägget har ändrats av Falcy 04 juli 2012 - 09:58

[pewi78]

Beklagar djupt sorgen.

Mitt tips till dig är att samla familjen och prata igenom det som hänt, låt det ta sin tid och var inte rädd att ställa frågor det är fullt naturligt att undra...

Så har vi i familjen i alla fall gjort när någon gått bort, det har gjort att vi har kunnat gå vidare lite snabbare och sorgearbetet blivit mycket lättare.

Senast var i höstas när farmor gick bort, vi stöttade varandra direkt efter o det pågick i hela processen enda fram till begravningen... Nu menar jag inte att begravningen var kul men den blev väldigt behaglig, med fina minnen och betydligt mindre djup sorg.

Hoppas att du tar dig vidare.


//Peter

[andreassofus]

Tack allihop för att ni skriver, det hjälper verkligen.
Även om jag inte skriver eller svarar så mycket så läser jag allt och tar till mig allt.

[masse70]

Chrissofsweden 03 juli 2012 - 23:19 skrev:

Fast här vill jag ändå kliva in och skriva av mig. Det är ibland väldigt svårt att vara vän till någon som förlorat en anhörig.

Jag håller med dig Chris i det du skriver.

Det enda jag menade var att även om det finns de omständigheter du skriver om så finns det också vissa som helt enkelt inte orkar vara med eller ta tag i någon som har det jobbigt. Dvs dom flyr och/eller undviker en helt för att det blir för jobbigt för dom själva.

Sen att dom har alla möjliga skäl till att göra det är en sak, men effekten blir ju tyvärr densamma.

Det finns folk av alla sorter helt enkelt.

[andreassofus]

Igår kom min bästa kompis hit och lagade mat åt mig. Sen kollade vi på film och åkte och handlade glass. Det kändes bra tyckte jag.

Hon varken frågade eller sa någonting om det som hänt utan va precis som vanligt, jag tyckte nästan fet var skönt så jag kunde tänka på annat även om man alltid tänker på det i bakhuvudet.

Det hag har svårast för att jag får så fruktansvärt dåligt samvete så fort.jag skrattar eller skämtar eller gör nåt kul.

[BrittBastard]

andreassofus 05 juli 2012 - 09:08 skrev:

Det hag har svårast för att jag får så fruktansvärt dåligt samvete så fort.jag skrattar eller skämtar eller gör nåt kul.

Det tycker jag verkligen inte du ska ha Soffan! Din mamma hade nog tyckt att det bara var bra!

Det här inlägget har ändrats av BrittBastard 05 juli 2012 - 09:47

[pewi78]

andreassofus 05 juli 2012 - 09:08 skrev:

Det hag har svårast för att jag får så fruktansvärt dåligt samvete så fort.jag skrattar eller skämtar eller gör nåt kul.

Precis, skratta och har roligt, så gott det går... det är ju det som gör så att du kan gå vidare.

//Peter

[Auxvoice]

andreassofus 05 juli 2012 - 09:08 skrev:

Igår kom min bästa kompis hit och lagade mat åt mig. Sen kollade vi på film och åkte och handlade glass. Det kändes bra tyckte jag.

Hon varken frågade eller sa någonting om det som hänt utan va precis som vanligt, jag tyckte nästan fet var skönt så jag kunde tänka på annat även om man alltid tänker på det i bakhuvudet.

Det hag har svårast för att jag får så fruktansvärt dåligt samvete så fort.jag skrattar eller skämtar eller gör nåt kul.

Tänk såhär:
Om du hade dött, hade inte du velat att din mamma skulle kunna fortsätta leva precis som normalt o ha kul.

[andreassofus]

Auxvoice 05 juli 2012 - 11:03 skrev:

Tänk såhär:
Om du hade dött, hade inte du velat att din mamma skulle kunna fortsätta leva precis som normalt o ha kul.

jo det skulle jag och jag vet att hon vill att jag ska ha kul också, hon brydde sig alltid om alla så himla mycket.

jag ska allt försöka ha roligt.

lite dålig timing kanske men jag åker också till kreta själv i en vecka 3 dagar efter begravningen, antigen blir det skit eller så är det precis det jag behöver. hoppas det blir bra i alla fall

[Tarotikum]

Far iväg, det betyder inte på något sätt att du lämnar dina tankar och minnen bakom dig, dom kommer du att ta med dig ändå, så far. Festa, skratta, gör saker för din skull, det skulle göra henne stolt och glad.

andreassofus 05 juli 2012 - 11:24 skrev:

jo det skulle jag och jag vet att hon vill att jag ska ha kul också, hon brydde sig alltid om alla så himla mycket.

jag ska allt försöka ha roligt.

lite dålig timing kanske men jag åker också till kreta själv i en vecka 3 dagar efter begravningen, antigen blir det skit eller så är det precis det jag behöver. hoppas det blir bra i alla fall

[Sgart]

Känn Ingen skam. Jag har inte varit med om det du nu går igenom men jag minns när min farfar gick bort i cancer och jag grät inte förrän på begravningen. Skämdes som tusan för det, att jag inte av någon konstig anledning kunde visa varken mig själv eller andra den sorgen jag ändå kände.

Men folk hanterar sorg på olika vis. Jag stänger den inne, tills det brister.

Men man ska också förstå att det inte är fel att göra på vilket sätt det än är. Den döde bryr sig inte utan det är de kvarlevande man ska ta hand om i framtiden, dvs sig själv och sina anhöriga.
Mina kondoleanser!

[andreassofus]

Tarotikum 05 juli 2012 - 11:53 skrev:

Far iväg, det betyder inte på något sätt att du lämnar dina tankar och minnen bakom dig, dom kommer du att ta med dig ändå, så far. Festa, skratta, gör saker för din skull, det skulle göra henne stolt och glad.

jo det får nog bli så. begravningen kommer bli jäkligt tuff så då kan det va skönt att ha något att göra.

Sgart 05 juli 2012 - 11:53 skrev:

Känn Ingen skam. Jag har inte varit med om det du nu går igenom men jag minns när min farfar gick bort i cancer och jag grät inte förrän på begravningen. Skämdes som tusan för det, att jag inte av någon konstig anledning kunde visa varken mig själv eller andra den sorgen jag ändå kände.

Men folk hanterar sorg på olika vis. Jag stänger den inne, tills det brister.

Men man ska också förstå att det inte är fel att göra på vilket sätt det än är. Den döde bryr sig inte utan det är de kvarlevande man ska ta hand om i framtiden, dvs sig själv och sina anhöriga.
Mina kondoleanser!

jo alla hanterar sorgen på sitt eget vis precis som du säger. för mig går det i perioder, börjar jag tänka på mamma och sjukhuset och allt sånt så brister det för mig. när jag är ensam så släpper jag ut det men är jag ute eller med någon så håller jag det inom mig.

jag hoppas och tror att den biten blir bättre med tiden att man klarar tänka på det utan att bryta ihop.

[MdaG]

andreassofus 03 juli 2012 - 16:22 skrev:

ja nu har det ofattbara hänt. natten till måndag dog mamma.
hon har kämpat med sin cancer i 3,5 år och nu klarade hon inte mer. under dom åren har hon blivit behandlad på ett eller annat sätt.

när dom har behandlat och fått bukt på en grej så dyker det upp nya saker och så har det hållt på.
hon har varit inlagd då och då när hon varit väldigt sjuk och hemma när hon varit bättre, men sen påsk nångång har hon legat inne konstant, mest på intensivvårdsavdelningen.

i lördags kom beskedet, då sa läkarna att dom inte trodde att mamma kommer klara sig och i söndags morse ringde dom och sa att det nog snart var dags och då åkte vi ner allihopa.
vi satt hos henne i 21 timmar innan hon tog sitt sista andetag. hon blev 50 år.


anledningen till att jag gör denna tråden är INTE för att få uppmärksamhet eller att folk ska tycka synd om mig utan för att få råd om hur man går vidare i livet.
allt känns jävligt tufft nu och det gör fruktansvärt ont.

så är det någon som förlorat någon och varit i samma sits får ni gärna dela med er av era erfarenheter.

Beklagar sorgen. Min far har cancer och min sambos mor gick bort i cancer för några år sedan. Min sambo fortsatte som vanligt och sörjde i omgångar när smärtan gjorde sig påmind. För varje gång gjorde det mindre ont. Idag är hennes mamma ett fint minne som hon gärna delar med sig av.

[andreassofus]

MdaG 08 juli 2012 - 21:58 skrev:

Beklagar sorgen. Min far har cancer och min sambos mor gick bort i cancer för några år sedan. Min sambo fortsatte som vanligt och sörjde i omgångar när smärtan gjorde sig påmind. För varje gång gjorde det mindre ont. Idag är hennes mamma ett fint minne som hon gärna delar med sig av.

tack så mycket. beklagar själv,, mycket tråkigt att höra.


idag har det varit en riktigt tung dag. vi var på begravning idag och det kändes ska jag lova. men ändå lättare än att se mamma timmarna innan som somnade in och direkt efter.

hur som helst så var det väldigt fint. det blev borglig begravning och minneslund efter hennes egna önskemål.
det jobbigaste var nästan att se mormor och morfar och pappa. det måste vara fruktansvärt för dom.

nu ska jag i alla fall försöka leva på som vanligt så gott det går och låta sorgen ha sin gång.

[Rexa]

Beklagar sorgen.
Enda rådet jag kan ge är att inte börja kröka och gör det du känner för ett tag framåt en dag i taget.

[genstruktur]

Beklagar Andreassofus.

Är i ungefär samma sits men lite längre fram i tiden, min mamma dog för 3 månader sedan. Hon var lite äldre än din Andreassofus, 70 år blev hon. Hon hade dock haft en form av Parkinsons sjukdom i 6år innan hon dog. Speciellt sista året har varit väldigt jobbigt, att se henne tyna bort allt mer och mer. Tillslut var det bara ett skal kvar av henne, hon kunde inte prata, röra sig, äta eller någonting. Hon bara låg där instängd i sin egen kropp. Det kändes väldigt jobbigt för hon var helt klar i huvudet in i det sista tror jag.

Hon har legat inne på sjukhus under perioder men nu i våras fick hon lunginflammation i början på året. Läkarna trodde inte hon skulle överleva den gången och vi i familjen satt också och vakade en hel natt, men hon kämpade på och blev frisk från lunginflammationen och kom hem igen. Sen i April alldeles efter hennes födelsedag fick hon lunginflammation igen och fick åka in på sjukhus. Där låg hon i 4 veckor innan hon dog. Jag skulle precis gå och lägga mig när de ringde från sjukhuset och sa att hon hade dött under natten(det här var kl 03.45).

Själv tyckte jag det var en form av befrielse faktiskt, jag tyckte delvis att det var skönt att hon dog. Jag var redan inställd på att hon skulle dö förra gången hon låg på sjukhus och kände mig tillfreds med det redan då. Sen är det inte sagt att jag blev väldigt ledsen ändå. Men jag hade redan börjat sörja min mammas bortgång förra året, för det fanns inte så mycket kvar av min mamma sista året. Det var någon gång i höstas som jag erkände för mig själv att jag ville att hon skulle dö, det kändes väldigt lumpet att önskas livet av sin mamma men jag orkade inte längre. Det var så hemskt att se henne så sjuk, det hemskast av allt var att jag inte längre kunde prata med henne och höra vad hon hade att säga.
Sen hade jag ständigt dåligt samvete. Om jag inte hälsade på henne hade jag dåligt samvete över det, åkte jag dit blev jag ledsen av att se henne sjuk och då fick jag dåligt samvete över att jag inte var glad att se min mamma och ville bara åka därifrån. När jag åkte därifrån fick jag dåligt samvete över att jag inte stannade längre. Och precis som du kunde jag få dåligt samvete när jag gjorde något roligt eller var ute och rörde på mig, för det kunde hon inte göra. Så när hon dog kände jag äntligen att jag blev fri från mitt dåliga samvete och det var skönt.

Det enda som jag inte hade tänkt på var allt man skulle göra efter någon dog. Det var mycket att stå i med begravningen, mer än jag någonsin tänkt. Så det kan väl vara ett tips, om du kan få hjälp med att planera den.

Efter begravningen tog jag och min sambo en resa till Grekland, det var skönt att komma bort en stund och min mamma gillade själv att resa så jag kände att det unnade hon mig säkert. Kom hem förra måndagen och sedan dess har jag och familjen hållit på med att rensa i hennes lägenhet, också en hel del jobb.

Ser fram emot när lägenheten är tömd och all tidspress är borta. Sista åren har min mamma tyvärr varit en källa till väldigt mycket sorg, ångest och dåligt samvete. Så när allt det praktiska är över ser jag fram emot att börja minnas de roliga sakerna med min mamma, de minnen jag har innan hon blev sjuk. De har faktiskt redan börjat komma, nu när tankarna inte längre upptas lika mycket av sorg, och det känns kul. Hela våren har varit en enorm psykisk och fysisk press för mig(och min familj). Den ständiga oron för att min mamma varit sjuk, legat på sjukus, åka efter jobb till sjukhus titt som tätt för att hälsa på, nattliga samtal från sjukhuset, begravning, tömma lägenhet, ordna alla papper och räkningar har satt sina spår. Jag skulle behöva att inte göra någonting i ett par månader känner jag, för att vila upp mig ordentligt.

Vi är alla olika. När jag själv inte mår bra vill jag bara glida runt och göra roliga saker som jag själv bestämmer. Vill inte ha massa krav på mig från arbete, skola och dylikt. Jag vill vakna när jag vill och göra vad jag vill. Jag tror att du helt enkelt får känna efter vad just DU mår bäst av, det är svårt att säga till en annan människa vad den mår bra av, speciellt när man inte känner personen. Vänner och familj är såklart en tillgång och kan hjälpa en på många vis. Jag själv tyckte nog ändå att det första 2-3 veckorna så kände jag mig ganska ensam ändå, trots att jag har det och en sambo som ställde upp. Jag anser att det inte går att "bära" någons sorg, utan det får man bära själv, personer i ens omgivning kan iofs göra den enklare att bära . Att gråta en skvätt när man känner för det är bara bra och släpper på trycket, så gör det så ofta du kan, det föll några tårar när jag skrev det här faktiskt.

Usch vad långt det här blev....måste gå och lägga mig tror jag. Jag önskar dig i alla fall lycka till och hoppas att allt går bra för dig.


/genis

Det här inlägget har ändrats av genstruktur 17 juli 2012 - 02:05

[andreassofus]

Rexa 17 juli 2012 - 00:22 skrev:

Beklagar sorgen.
Enda rådet jag kan ge är att inte börja kröka och gör det du känner för ett tag framåt en dag i taget.

nej jag börjar inte supa bara för att jag är ledsen, men att dricka öl med kompisarna kommer jag göra och har redan gjort och det funkar bra.
åker till kreta i övermorgon och det ska bli skönt att komma ifrån vardagen lite och tänka på annat.

[andreassofus]

genstruktur 17 juli 2012 - 01:57 skrev:

Beklagar Andreassofus.

Är i ungefär samma sits men lite längre fram i tiden, min mamma dog för 3 månader sedan. Hon var lite äldre än din Andreassofus, 70 år blev hon. Hon hade dock haft en form av Parkinsons sjukdom i 6år innan hon dog. Speciellt sista året har varit väldigt jobbigt, att se henne tyna bort allt mer och mer. Tillslut var det bara ett skal kvar av henne, hon kunde inte prata, röra sig, äta eller någonting. Hon bara låg där instängd i sin egen kropp. Det kändes väldigt jobbigt för hon var helt klar i huvudet in i det sista tror jag.

Hon har legat inne på sjukhus under perioder men nu i våras fick hon lunginflammation i början på året. Läkarna trodde inte hon skulle överleva den gången och vi i familjen satt också och vakade en hel natt, men hon kämpade på och blev frisk från lunginflammationen och kom hem igen. Sen i April alldeles efter hennes födelsedag fick hon lunginflammation igen och fick åka in på sjukhus. Där låg hon i 4 veckor innan hon dog. Jag skulle precis gå och lägga mig när de ringde från sjukhuset och sa att hon hade dött under natten(det här var kl 03.45).

Själv tyckte jag det var en form av befrielse faktiskt, jag tyckte delvis att det var skönt att hon dog. Jag var redan inställd på att hon skulle dö förra gången hon låg på sjukhus och kände mig tillfreds med det redan då. Sen är det inte sagt att jag blev väldigt ledsen ändå. Men jag hade redan börjat sörja min mammas bortgång förra året, för det fanns inte så mycket kvar av min mamma sista året. Det var någon gång i höstas som jag erkände för mig själv att jag ville att hon skulle dö, det kändes väldigt lumpet att önskas livet av sin mamma men jag orkade inte längre. Det var så hemskt att se henne så sjuk, det hemskast av allt var att jag inte längre kunde prata med henne och höra vad hon hade att säga.
Sen hade jag ständigt dåligt samvete. Om jag inte hälsade på henne hade jag dåligt samvete över det, åkte jag dit blev jag ledsen av att se henne sjuk och då fick jag dåligt samvete över att jag inte var glad att se min mamma och ville bara åka därifrån. När jag åkte därifrån fick jag dåligt samvete över att jag inte stannade längre. Och precis som du kunde jag få dåligt samvete när jag gjorde något roligt eller var ute och rörde på mig, för det kunde hon inte göra. Så när hon dog kände jag äntligen att jag blev fri från mitt dåliga samvete och det var skönt.

Det enda som jag inte hade tänkt på var allt man skulle göra efter någon dog. Det var mycket att stå i med begravningen, mer än jag någonsin tänkt. Så det kan väl vara ett tips, om du kan få hjälp med att planera den.

Efter begravningen tog jag och min sambo en resa till Grekland, det var skönt att komma bort en stund och min mamma gillade själv att resa så jag kände att det unnade hon mig säkert. Kom hem förra måndagen och sedan dess har jag och familjen hållit på med att rensa i hennes lägenhet, också en hel del jobb.

Ser fram emot när lägenheten är tömd och all tidspress är borta. Sista åren har min mamma tyvärr varit en källa till väldigt mycket sorg, ångest och dåligt samvete. Så när allt det praktiska är över ser jag fram emot att börja minnas de roliga sakerna med min mamma, de minnen jag har innan hon blev sjuk. De har faktiskt redan börjat komma, nu när tankarna inte längre upptas lika mycket av sorg, och det känns kul. Hela våren har varit en enorm psykisk och fysisk press för mig(och min familj). Den ständiga oron för att min mamma varit sjuk, legat på sjukus, åka efter jobb till sjukhus titt som tätt för att hälsa på, nattliga samtal från sjukhuset, begravning, tömma lägenhet, ordna alla papper och räkningar har satt sina spår. Jag skulle behöva att inte göra någonting i ett par månader känner jag, för att vila upp mig ordentligt.

Vi är alla olika. När jag själv inte mår bra vill jag bara glida runt och göra roliga saker som jag själv bestämmer. Vill inte ha massa krav på mig från arbete, skola och dylikt. Jag vill vakna när jag vill och göra vad jag vill. Jag tror att du helt enkelt får känna efter vad just DU mår bäst av, det är svårt att säga till en annan människa vad den mår bra av, speciellt när man inte känner personen. Vänner och familj är såklart en tillgång och kan hjälpa en på många vis. Jag själv tyckte nog ändå att det första 2-3 veckorna så kände jag mig ganska ensam ändå, trots att jag har det och en sambo som ställde upp. Jag anser att det inte går att "bära" någons sorg, utan det får man bära själv, personer i ens omgivning kan iofs göra den enklare att bära . Att gråta en skvätt när man känner för det är bara bra och släpper på trycket, så gör det så ofta du kan, det föll några tårar när jag skrev det här faktiskt.

Usch vad långt det här blev....måste gå och lägga mig tror jag. Jag önskar dig i alla fall lycka till och hoppas att allt går bra för dig.


/genis

riktigt tråkig berättelse. beklagar så mycket.
jag känner igen mycket av det du skriver. mamma dog ju inte av sin cancer utan av alla lunginflammationer och massa infektioner som hon fick hela tiden pga av att alla vita blodkroppar försvann och inte bildade nya, läkarna vet fortfarande inte varför.

dessutom la njurarna och levern av. hon tynade också bort innifrån kan man säga, men det var typ dom sista dagarna det blev riktigt illa.
den synen när hon ligger där och kämpar med att andas med vidöppen mun med massa blod i från lungorna samt att det lät som hon drunknade för varje andetag var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. att se sin egen mamma liggandes så går inte att förklara.
det är nåt som ingen människa i världen borde få uppleva.

under det dygnet eller dom två dygnen kunde/orkade hon inte heller prata. allihopa fick sagt det vi ville säga i alla fall och hon hörde oss.
läkarna gav henne både lugnande och smärtstillande hela tiden, och ju närmare det var destå mer fick hon så hon slapp lida.
till slut var hon inte kontaktbar och förhoppningsvis inte vid medvetande.

jag har aldrig känt mig så liten och otillräcklig som när hon låg där.

[genstruktur]

andreassofus 17 juli 2012 - 13:29 skrev:

riktigt tråkig berättelse. beklagar så mycket.
jag känner igen mycket av det du skriver. mamma dog ju inte av sin cancer utan av alla lunginflammationer och massa infektioner som hon fick hela tiden pga av att alla vita blodkroppar försvann och inte bildade nya, läkarna vet fortfarande inte varför.

dessutom la njurarna och levern av. hon tynade också bort innifrån kan man säga, men det var typ dom sista dagarna det blev riktigt illa.
den synen när hon ligger där och kämpar med att andas med vidöppen mun med massa blod i från lungorna samt att det lät som hon drunknade för varje andetag var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. att se sin egen mamma liggandes så går inte att förklara.
det är nåt som ingen människa i världen borde få uppleva.

under det dygnet eller dom två dygnen kunde/orkade hon inte heller prata. allihopa fick sagt det vi ville säga i alla fall och hon hörde oss.
läkarna gav henne både lugnande och smärtstillande hela tiden, och ju närmare det var destå mer fick hon så hon slapp lida.
till slut var hon inte kontaktbar och förhoppningsvis inte vid medvetande.

jag har aldrig känt mig så liten och otillräcklig som när hon låg där.

Ja usch det är inte speciellt roligt att sitta på sjukhuset när det är sådär illa, låter tyvärr bekant på många vis. Jag tror ändå att den synen bleknar med tiden, det är trots allt en liten tidsrymd om man jämför med alla andra minnen, som förhoppningsvis är bättre.

Jag tror det kan vara bra att åka iväg en stund. Du får byta miljö lite och det är förhoppningsvis inte så mycket som påminner om den jobbiga tid du precis gått igenom, hoppas du får en trevlig resa!

Mvh


/Genis

[andreassofus]

Nej precis. Ska jag vara ärlig börjar redan vissa saker försvinna från det dygnet och det är väldigt skönt.
Ska bli kul att resa iväg en vecka nu.
Tror det kommer bli kul

[GAES]

Jag kan bara beklaga andreassofus.

Vill först bara nämna lite kort om att det känns fantastiskt skönt att det finns många här inne på forumet som bryr sig om en medmänniska när han har det tufft. Trots allt finns det viktigare saker i livet än elektroniska apparater.

När det kommer till sorg tror jag det är högst individutuellt hur man bearbetar det tragiska som föranleder sorgen.
När jag gått igenom tuffa tider i livet har det ändå känts skönt att höra från andra om deras egna upplevelser och vad de här människorna gjort för att gå vidare. Att kunna dela med sig av sina tankar har för mig varit ett sätt att bearbeta det hela. Ibland har det känts skönt att bara få prata och ha en person som kan lyssna...

Jag har själv inte varit i din situation andreassofus och kan därför inte sätta mig in i din nuvarande situation. För mig har det handlat om andra saker vilka också varit jobbiga, men inte på samma sätt.

Det har skrivits många enkla och bra beskrivelser hur flertalet personer här inne gått vidare. Vissa kanske fungerar kanon för dig, andra inte. Det viktiga är ändå att folk bryr sig och det tycker jag är stort i sig.
Att tillåta sig att gråta en skvätt eller litervis tror jag är nyttigt. Det måste komma ut någonstans.

Frågan man säkerligen ställer sig är varför? Vilket syfte hade det här?
Dessvärre kommer man kanske aldrig någonsin att får svar på den frågan och det är kanske just det som är ngt av det jobbigaste, bortsett från blotta närvaron av sin mamma.

Att försöka gå vidare är lättare sagt än gjort när det känns som jobbigast. Att tiden läker alla sår stämmer, men det är svårt att ta till sig det begreppet just för stunden när det är som mörkast. Min erfarenhet av jobbiga händelser är ändå att det är först efteråt som man verkligen börjar uppskatta livet. Det kan låta paradoxalt men för mig har det varit så. Sorgearbetetet får ta den tid det tar och det finns som sagt många idéer på hur man ska underlätta för sig själv. För mig har träning varit ett sätt att ta sig ur det hela. För andra kan det vara ngt helt annat.
Efter en period av sorg tror jag du kommer att hitta ngt som tilltalar dig och som gör att du vill fortsätta vidare i livet.
Vad det är eller kommer att bli lämnar jag helt fritt. Men när den stunden kommer tror jag du kommer att uppleva ett stort lugn igen.

Mvh

G

[Kimpost]

För några år sedan förlorade jag min vackra sambo Sonia till cancer. Det och sjukdomsperioden var det svåraste jag någonsin har varit med om. Hon dog i stort sett i mina armar, och en del av mig är inte över det ännu. Sorgen är universell, men hur man förhåller sig till den, och bearbetar den, är höst individuellt. Var inte rädd att luta dig emot dina bästa vänner. Jag är säker på att de vill det, även de som du i stunden tror inte vill det. Det är som Chris säger, svårt att förhålla sig till vänner som har varit med om den svåraste av förluster, olika svårt för olika personer.

Ta hand om dig.