[ALDA]

Chris Lymme Aug 23 2008, 13:38 skrev:

Jag vet mycket väl att Jon Krakauer valde att avsiktligen bortse från alla tecken på att Chris McCandless hade allvarliga psykiska problem när han skrev boken. Det var hans eget val och berodde på att han delvis identifierade sig själv när han var ung med McCandless. Eftersom Krakauer inte var sjuk så kunde ju inte McCandless vara det heller?

Exempelvis har man uteslutit stora delar av McCandless virriga och svamlande resonemang som fanns i hans dagbok och man har slätat över hans grymma likgiltighet inför många av de människor som han träffade, t.ex. den gamle mannen med läderbältena.

Jag vet att McCandless familj medverkade och gav sitt tillstånd till filmen men det är själva beviset på att de inte var så onda som de utmålas som. Om de verkligen hade haft något att dölja så hade de naturligtvis sagt nej och stämt skiten ur både Krakauer och Penn eftersom man inte får skildra levande personer utan deras tillstånd i USA. Snarare tycker jag att både Krakauer och Penn missbrukar och utnyttjar de skuldkänslor som familjen uppenbarligen har för att utmåla dem som den enkla orsaken till McCandless besynnerliga beteende.

Syftet med både boken och filmen var att romatisera McCandless liv och skapa en ikon som aldrig hade existerat.

Det som är lite otäckt är att romantiseringen i boken och filmen riktar sig just mot unga personer i samma ålder som McCandless, som inte har tillräckligt mycket livserfarenhet för att inse att det som McCandless gjorde varken var rätt eller cool utan bara vårdslöst och extremt grymt mot hans familj.

Jag vet inte om du läste mitt sista inlägg, du köper i varje fall inte min analys - det är helt tydligt.

Måste vara jobbigt att se filmen och sitta och leta efter felaktigheter i faktaframställningen i stället för att njuta av hantverket och inse att historien som målas upp på vita duken ÄR EN MÖJLIG OCH TROLIG FÖRKLARING PÅ VEM McCANDLESS VAR OCH VARFÖR HAN GJORDE SOM HAN GJORDE. Allt är ju tolkningsfrågor och vi kommer aldrig få veta sanningen, vem som har rätt och fel.

I ditt första inlägg sa du att man inte fick en ordentlig analys om varför han drar iväg som han gör. Det är precis det man gör ju - genom Krakauers/Penns ögon.

Se filmen en gång till da, eller läs det jag skriver en gång till så kanske du förstår vad författare och regissör vill få fram.

Sen håller jag verkligen inte med dig om ett par saker:

Citat

Syftet med både boken och filmen var att romatisera McCandless liv och skapa en ikon som aldrig hade existerat.

Fick inte alls det intrycket, och är övertygad om att det inte varit något syfte från författare och regissör heller. Inse att det handlar om att skildra ett människoöde, det är betraktaren som väljer att uppfatta huvudpersonen som ikon och inte skaparna av filmen.

Citat

Det som är lite otäckt är att romantiseringen i boken och filmen riktar sig just mot unga personer i samma ålder som McCandless, som inte har tillräckligt mycket livserfarenhet för att inse att det som McCandless gjorde varken var rätt eller cool utan bara vårdslöst och extremt grymt mot hans familj.

Det finns ingenting i den här filmen som riktar sig mot någon speciell åldersgrupp överhuvudtaget!
Att beskylla filmen för förvirrade personers val att göra detsamma som McCandless är en förolämpning mot skaparna av detta mästerverk.

[avregistrerad036]

Det är inget mästerverk. Det är en intressant film. Sedan blir man förbannad när man upptäcker att de har förvrängt sanningen för att skapa en romantisk film om ett meningslöst bortkastat liv.

Jag märkte ju medan jag såg filmen att de inte berättade sanningen om McCandless och sedan när jag läste på i efterhand blev det alldeles uppenbart att en betydande del av filmen är en lögn.

De flesta tycks vara svaga för en enkel hjältesga men jag tror att det hade varit nyttigare för de allra flesta att få reda på att McCandless var en trasig själ som irrade omkring i två år innan han kastade bort sitt liv i ödemarken helt i onödan.

Det finns ju faktiskt normalt folk som njuter av vildmarksupplevelser på ett helt rationellt sätt. Men det är väl inte lika coolt som om någon tar livet av sig av ren dumhet.

Det här inlägget har ändrats av Chris Lymme 23 augusti 2008 - 16:44

[w3rsting]

Visst är det enkelt att hitta en anledning att han t.ex. var psykiskt sjuk eller liknande. Jag tror han var inne i en väldigt deprimerad period medan han försökte komma på meningen med livet. Han reste bort från allt det materiella ting och gav sig ut på en resa med en massa upplevelser och träffade en mängd olika människor. Han hade hela tiden ett mål i sikte, det var på det sättet han verkligen kom iväg i första hand. Sedan tror jag att det var bara otur att han dog där, att han hade rest tillbaka efter en tid där ute. För så småningom kommer han på att det inte är alltid värt det stora besväret för att komma bort från alla dagens bekymmer. Utan att istället ta vara på tillvaron och uppleva så mycket man kan och njuta av livet som det är.

Men det jag gillar med den här filmen är att den är så personlig och att alla kan tycka olika om den. Men jag njöt iaf varje sekund av den och hade många goda timmars tänkande efter det. Mycket sevärd film!

[ALDA]

Chris Lymme Aug 23 2008, 17:35 skrev:

Det är inget mästerverk. Det är en intressant film. Sedan blir man förbannad när man upptäcker att de har förvrängt sanningen för att skapa en romantisk film om ett meningslöst bortkastat liv.

Jag märkte ju medan jag såg filmen att de inte berättade sanningen om McCandless och sedan när jag läste på i efterhand blev det alldeles uppenbart att en betydande del av filmen är en lögn.

De flesta tycks vara svaga för en enkel hjältesga men jag tror att det hade varit nyttigare för de allra flesta att få reda på att McCandless var en trasig själ som irrade omkring i två år innan han kastade bort sitt liv i ödemarken helt i onödan.

Det finns ju faktiskt normalt folk som njuter av vildmarksupplevelser på ett helt rationellt sätt. Men det är väl inte lika coolt som om någon tar livet av sig av ren dumhet.

I mycket av det du säger verkar det som du verkligen har synat denna film i sömmarna med förstoringsglas. Därför häpnar man när man ser att du så totalt missar budskapet med filmen. Och hur kan du vara så säker på vad som är sanningen om McCandless resa(den sanningen tog ju huvudpersonen själv med sig i graven), och varför är det så viktigt att den absoluta sanningen kommer fram? Det är ju trots allt en dramadokumentär det är snack om och ingen renodlad dokumentär - har du missat det eller??

Nåja, en bra film är det(men kanske inget mästerverk som jag skrev tidigare) och när det handlar om ett livsöde från verkligheten så engagerar det extra mycket och det är väl naturligt att det debatteras om huvudpersonens val i livet. Alla har rätt till sin tolkning såklart, men jag tycker Sean Penn gjort ett kanonjobb med den här filmen(och Emile Hirsch en mycket stark insats i huvudrollen) och hans historia om McCandless får i alla fall mig att fundera en stund på vad som egentligen betyder något i livet...

[avregistrerad036]

Som jag sa var jag fascinerad av filmen medan jag tittade men jag lade naturligtvis märke till de enorma logiska luckorna när det gällde McCandless motiv. I efterhand läste jag på om den verkliga storyn och fick då stöd för min egen uppfattning att McCandless måste ha haft psykiska problem för att göra som han gjorde.

Jag låter mig aldrig påverkas av det budskap som en filmskapare försöker servera mig. Jag är min egen person med mitt eget intellekt. Om min egen analys säger mig att någon har gjort en tabbe så kommer jag att tala om det.

Into the Wild presenteras som en biografi, vilket är rent fusk eftersom den utesluter de viktigaste komponenterna i den verkliga storyn. Om man inte vill hålla sig till sanningen i en biografi så får man ändra namn, miljöer och händelser så att det blir ett renodlat skönllitterärt verk.

Det här inlägget har ändrats av Chris Lymme 23 augusti 2008 - 23:08

[ALDA]

Köp DVDn och kolla in extramaterialet.

I intervjuerna med författare, regissör och skådespelare får du svar på alla dina frågor. Nä förresten, skit i det. Du kommer aldrig att köpa "storyn" anyway pga alla logiska luckor. För om huvudpersonen verkligen VAR fullt frisk skulle ju det som hände aldrig ha hänt - eller???


Du låter dig aldrig påverkas av det budskap en filmskapare försöker servera dig? Varför ser du då på film?

[avregistrerad036]

Hmmm... måste jag vekrligen förtydliga mig mer? Jag är inte intresserad av vad de säger i extramaterialet eftersom jag tycker att filmen är fel och att boken som filmen bygger på är fel.

Felet som Into the Wild gjorde var att den plockade bort ledtrådarna som visade att McCandless hade problem. Istället blev där stora tomma hål i karaktärsbeskrivningen, som inte var särskilt svåra att upptäcka.

När det gäller din fråga om budskap så gillar jag överhuvudtaget inte om filmer som försöker leverera ett övertydligt budskap. En skönlitterär film eller en biopic ska inte leverera ett färdigtuggat budskap. Det är bara propagandafilmer som levererar budskap och om man låter sig påverkas av sådana så är man illa ute.

Bra film är som bra litteratur, den ställer frågorna, serverar ledtrådarna och låter sedan tittaren/läsaren lösa gåtan själv. Tyvärr är det inte många som klarar av att se den typen av film längre eftersom de är så vana vid att bli serverade färdiga budskap av underhållningsindustrin.

Det är bra film utan övertydliga budskap som brukar får inlägg med rubriken "Worst Film Ever" av sjuttonåringarna på IMdB.

Dålig film med övertydliga budskap brukar däremot får inlägg med rubriken "OMG Amazing!" av sjuttonåringarna på IMdB.

Försök gissa vilken kategori Into the Wild tillhör.

Min gissning om orsaken till att du debatterar så hårt är att du helst skulle vilja hålla fast vid den romantiserade bild som filmen gav av McCandless och att det är mindre tilltalande att tänka sig att han egentligen var en ångestdriven person istället för en lycklig luffare.

Det här inlägget har ändrats av Chris Lymme 23 augusti 2008 - 23:53

[-Anton-]

din stackare Chris, att du måste analysera sönder en film så här mycket.
Varför inte bara uppskatta en bra film?
Om den sedan är baserad på en bok, ett rykte eller något annat tycker jag är helt ointressant.

[avregistrerad036]

Det är inte synd om mig. Däremot är det ganska synd om folk som inte tänker själva utan låter skallen fyllas av färdigförpackat nonsens.

Enligt min erfarenhet är det knappt 2 personer av 10 som har en analytisk läggning. Resten följer bara utstakande tankebanor. Det tycker jag är verkligt synd.

Om man ska tolka filmens officiella budskap så är det väl att man inte ska följa strömmen utan gå sin egen väg. Då blir det ju alldeles särskilt ironiskt att flera av er tycker att jag inte får göra min egen tolkning, som för övrigt bygger på sanningen, utan måste följa det som filmen säger åt mig att jag ska tycka.

Det här inlägget har ändrats av Chris Lymme 24 augusti 2008 - 15:16

[Mange_L]

Tagga ner ditt ego lite! De som är nyfikna på den verkliga historien kan utan problem läsa på om den. Jag tror inte ens att en av filmen vilseledd 15-åring som älskade filmen avstår från att ta reda på lite mer om McCandless verkliga motiv och psykiska status. Filmen är bra och man kan såklart tolka den på andra sätt än att det är en färdigförpackad förvrängning av den verkliga historien. Filmen väcker onekligen frågor så därför tycker jag att det är direkt fel att säga att man får en färdigförpackad solskenshstoria om en lycklig luffare.

Det här inlägget har ändrats av Mange_L 24 augusti 2008 - 15:53

[avregistrerad036]

Ska jag tagga ner när jag blir kallad "stackare" av någon som inte vill veta hur det ligger till?

[Plywood]

Jag tycker filmen är ganska tydlig i att den visar hur huvudkaraktären upplevde sin tillvaro, alltså filmen är en beskrivning av vad huvudkaraktären kände. Det är absolut ingen propaganda film som försöker pådyvla tittaren någon sanning. Och precis som Moviezine skriver, så är det en mycket konstnärlig film i den att den skildrar ett skeende huvudsakligen i ens persons ögon. Och visst, den är väldigt ensidig i sin framställning. Tex så skildras ju inte föräldrarna på ett så trevligt sätt, utan som huvudkaraktären upplevde dom.

Chris, du verkar tro att allt handlar om rätt eller fel i livet.. Livet består av upplevelser och vår egen högst personliga tolking av vår omvärld. Återigen är det viktiga att respektera andra människor upplevelse, ty vad som är rätt eller fel beror ofta på vilket perspektiv man har, även om man hade föredrat att det fanns en absolut sanning i allt, men det gör det inte. Jämför bara med hifivärlden, och alla dess olika ljudideal.

Sen huruvida huvudpersonen var sinnesjuk eller inte, tycker jag är egalt. Problemställningen är allmängiltig och varje enskild människa måste handskas med den på sitt eget individuella sätt. Tycker filmen beskriver mycket tydligt hur viktigt det är att bli vän med sin barndom och sina rötter, och hur viktig relationer är till sina föräldrar och syskon. Sen att huvudkaraktären inte lyckas lösa dessa problem utgör ju själva tragedin i historien.

Som sagt, jag tycker det är en bra och intressant film.. precis som du tycker, den behöver inte pratas sönder.


Mvh

[avregistrerad036]

Det finns alltid många fel men bara ett rätt.

När man tar sig an en biografisk historia om ett livsöde som McCandless så har man ett enormt ansvar att göra det rätt. Om man inte vill hålla sig till sanningen så ska man inte göra en biografi utan då får man göra en skönlitterärt verk där man lånar inspiration från verkligheten men ändrar allt för att sudda ut parallellerna.

Det som förbryllar mig är att så många av er tycker att det känns bättre att bli serverad en romantisk historia som vi vet är falsk men som känns bra än att bli upplyst om verklighetens komplexitet.

[Plywood]

Jag tycker faktiskt inte den är så romantisk. Däremot så skildrar den ju faktiskt den livsglädje, kreativitet äventyrslusta och beundran för naturen som McCandless faktiskt kände. McCandless fick ju verkligen sin frihet till slut, men fick betala ett oerhört högt pris för det. Jag tror Sean Penn gjorde denna filmen, för att den handlar om saker som många unga människor måste hantera för att kunna bli vuxen. Det är en tragisk film genom att Penn visar just hans slutliga misslyckande. Genom att göra denna film så berör Penn ett mycket viktigt kapitel i våra liv och skildar det på ett mycket ömsint vis iaf, gentemot McCandless. En sån här film tror jag faktiskt är mycket bra att se för tonåringar och unga människor, för ju tidigare man blir medveten om betydelsen om dessa saker, desto lättare är det hantera dom. Och där fungerar ju verkligen McCandless öde som ett höjt varningsfinger, som jag tror är nyttigt för ungdomar att se. Jag tycker det var väldigt modigt och fint att hans föräldrar gav sin tillåtelse till denna filmen. Det tyder på stor ödmjukhet och klokhet.

Mvh

Det här inlägget har ändrats av Plywood 24 augusti 2008 - 21:23

[avregistrerad036]

Om det hade varit så - men reaktionen från den unga publiken visar ju att de inte uppfattar den på det sättet.

Det som du beskriver är den mogna personens sätt att se filmen.

Det är ju ungdomarna som har vallfärdat till bussen ända sedan den romantiserande boken kom ut för 10 år sedan.

[Plywood]

Chris Lymme Aug 24 2008, 20:45 skrev:

Om det hade varit så - men reaktionen från den unga publiken visar ju att de inte uppfattar den på det sättet.

Det som du beskriver är den mogna personens sätt att se filmen.

Det är ju ungdomarna som har vallfärdat till bussen ända sedan den romantiserande boken kom ut för 10 år sedan.

Ja, det är ju verkligen oroväckande, men det kanske är en risk man får ta när man ändå gör en så här stark o viktig film som jag tycker att det är..

Det finns ju tyvärr alltid gott om nutcases..

Ha de bra Chris, du sätter verkligen färg på det lite avsomnade filmforumet sen Fredrik försvann..

Mvh

[avregistrerad036]

Öööö ... vart tog Fredrik vägen?

[Plywood]

den forne rescencenten som jobbade på prisjakt innan. Han var väldigt duktig på film med många intressanta diskussioner som följd.. slutade väl för ett par år sen eller så..

[ganja]

Chris Lymme Aug 24 2008, 00:28 skrev:

Felet som Into the Wild gjorde var att den plockade bort ledtrådarna som visade att McCandless hade problem. Istället blev där stora tomma hål i karaktärsbeskrivningen, som inte var särskilt svåra att upptäcka.

Det håller inte jag med om, att en människa bara sticker iväg och lämnar allt bakom sig är en ganska tydlig ledtråd enligt mig. Killen lämnar ju genom hela filmen människor som älskar honom bakom sig, vad driver honom till det om inte ångest? Som jag ser det så är det relationerna som är hans stora problem, även om han själv (iallafall i filmen) skyller på materialismen. Tycker inte heller att föräldrarna målas ut som filmens stora skurkar, hade han avskytt dem så mycket så skulle han aldrig ha lämnat sin syster som han uppenbarligen tyckte mycket om. Filmens möjligtvis övertydliga budskap tycker jag är när den döende McCandless inser att han hade fel hela tiden, ensam är inte stark.

Självklart är filmen dramatiserad och romantiserad, men att totalsåga den tycker jag är hårt. Sann eller ej så bjöd den mig på en riktigt fin filmupplevelse med en hänförande berättelse i underbart vackra miljöer.

[monster]

Plywood Aug 24 2008, 20:32 skrev:

Jag tycker faktiskt inte den är så romantisk. Däremot så skildrar den ju faktiskt den livsglädje, kreativitet äventyrslusta och beundran för naturen som Candlemass faktiskt kände. Candlemass fick ju verkligen sin frihet till slut, men fick betala ett oerhört högt pris för det. Jag tror Sean Penn gjorde denna filmen, för att den handlar om saker som många unga människor måste hantera för att kunna bli vuxen. Det är en tragisk film genom att Penn visar just hans slutliga misslyckande. Genom att göra denna film så berör Penn ett mycket viktigt kapitel i våra liv och skildar det på ett mycket ömsint vis iaf, gentemot Candlemass. En sån här film tror jag faktiskt är mycket bra att se för tonåringar och unga människor, för ju tidigare man blir medveten om betydelsen om dessa saker, desto lättare är det hantera dom. Och där fungerar ju verkligen Candlemass öde som ett höjt varningsfinger, som jag tror är nyttigt för ungdomar att se. Jag tycker det var väldigt modigt och fint att hans föräldrar gav sin tillåtelse till denna filmen. Det tyder på stor ödmjukhet och klokhet.

Mvh

Candlemass är ett doom metal-band, personen du pratar om heter McCandless

Det här inlägget har ändrats av monster 24 augusti 2008 - 20:54

[Plywood]

OOPS.. skall redigera genast så att inga missförstånd uppstår hehe..

[avregistrerad036]

ganja Aug 24 2008, 21:25 skrev:

Filmens möjligtvis övertydliga budskap tycker jag är när den döende McCandless inser att han hade fel hela tiden, ensam är inte stark.

Vad han - i filmen - skrev om att den sanna lyckan är delad lycka är ett fabrikat, uppenbarligen för att tona ner romantiseringen av hans öde och för att unvika kritik för att man lockar ungdomar till självmord.

McCandless lämnade nämligen lappen där han tackade för ett gott liv på riktigt, en lapp som egentligen bara kan tolkas som ett självmordsbrev. Om han hade varit inställd på att leva vidare hade han aldrig skrivit den lappen.

[monster]

Chris Lymme Aug 25 2008, 00:37 skrev:

McCandless lämnade nämligen lappen där han tackade för ett gott liv på riktigt, en lapp som egentligen bara kan tolkas som ett självmordsbrev. Om han hade varit inställd på att leva vidare hade han aldrig skrivit den lappen.

Är egentligen inte så sugen på att ge mig in i diskussionen, men det här argumentet är ju helt taget ur luften. Det finns mängder av exempel på folk som insett att de kommer att dö, och därefter skrivit ett brev eller ett meddelande, utan att döendet i sig för den sakens skull bör betraktas som självmord. Min gissning är att han var så pass svag vid den tidpunkten att han var helt oförmögen att rädda sig själv, och insåg det också. Nu kan man ju såklart argumentera för att det var ett visst mått av McCandless egen idioti som ledde till hans död, men det är ju inte självmord i ordets rätta bemärkelse, för att det ska vara det måste det väl krävas ett uppsåt. Det är ju dock fullt möjligt att det faktiskt var ett självmord och att han hade planerat det så, men det vet vi ju ingenting om, och det verkar ju inte heller särskilt troligt.

Det här inlägget har ändrats av monster 25 augusti 2008 - 04:29

[Mange_L]

Även jag uppfattade filmen som en väldigt subjektiv beskrivning av hur McCandless upplevde resan han gjorde. Även utan att läsa på om hans verkliga öde så tyckte jag att det rätt väl framgick att han hade svåra problem. Det där med att ungdomar missar det och blir så påverkade att de vill åka ut i vildmarken, äta giftiga bär och dö tror jag inte riktigt på. Det är samma gamla vanliga moralpanik..

[avregistrerad036]

Nja, de har ju tydligen redan haft problem uppe i Alaska med att folk vallfärdar dit och beter sig dumt i vildmarken efter att ha läst boken. Filmer brukar ha ännu större genomslagskraft.

Även om alla ansvarar för sina egna handlingar tror jag att man måste vara mycket försiktig med glorifieringar och hjälteförklaringar av tveksamma händelser och personer.

Även om du och jag tyckte att det var lätt att inse att killen hade psykiska problem så är det nog många som helst vill tro att han inte hade det. Eftersom det elementet är bortplockat både från filmen och boken är det således fritt fram för vem som helst med dåligt omdöme att glorifiera.

Penn borde ha tagit ett större ansvar för detta, delvis på bekostnad av sin "vackra" film.

[ZoomAir]

Visst att historien kanske är glorifierad men inte skall man hänga ut Into the Wild som en samhällsfara för ungdomar

Finns väl tusentals filmer med budskap som kan anses vara "farliga" för ungdomar och den diskussionen kan ju tas hur långt som helst, finns säkert personer som klätt ut sig till Batman eller Joker och hittat på hyss o.s.v.

Into the Wild är en tolkning av vad som hände, kanske inte hela sanningen, kanske t.o.m. förvrängt (jag har inte läst in mig på exakt vad som hände) men trots det en tolkning som vad jag har förstått fått godkännande av hans familj etc.

Personen som skrev boken kanske såg nått "vackert" i historien och Penn valde att basera filmen på den skildringen, och IMO även om Mcandless hade problem så finns det element i historien som får en att tänka till om ett och annat. Det finns även klara element i filmen som påvisar att Mcandless har svårt för att känna empati för andra och att han är lite vilse bl.a. när han "iskallt" lämnar den gamla gubben med läderbältena i bilen, sin syster etc

Det är en skildring på en bok som i sin tur är en skildring av Mcandless liv, jag ser inget fel i det som Penn har gjort, han kanske ville lyfta fram det "vackra" i historien och vad är det som är fel med det?

Det är trots allt en spelfilm och ingen dokumentär, den är "inspired by/based on..." som många andra filmer där hälften inte är sanning.

Vad man tar med sig från en film som är en slags konstform är helt upp till betraktaren, vissa kanske tycker allt som Mcandless gjorde var grymt bra och vill göra exakt som han och andra som Chris kanske är skeptiska och läser på mer om vad som egentligen hände.

Detta var "Penns" version och om han hade baktankar om att göra en vacker film som skall bli kritikerrosad och således utelämnade dystra bitar vet jag inget om.

Men jag lägger inget ansvar på Penn att skildra historien exakt som den var (vem vet egentligen exakt vad som hände och hur Mcandless mådde) då det är en spelfilm som är "inspired/based on..." som en rad med andra filmer.

Jag ser heller ingen relativ fara med att ungdomar halsar i sig allt som visas och gör exakt som Mcandless, skall man gå i dom banorna så finns det betydligt värre inflytande än Into the Wild.

Det här inlägget har ändrats av ZoomAir 26 augusti 2008 - 00:58

[ALDA]

ZoomAir Aug 26 2008, 01:50 skrev:

Visst att historien kanske är glorifierad men inte skall man hänga ut Into the Wild som en samhällsfara för ungdomar

Finns väl tusentals filmer med budskap som kan anses vara "farliga" för ungdomar och den diskussionen kan ju tas hur långt som helst, finns säkert personer som klätt ut sig till Batman eller Joker och hittat på hyss o.s.v.

Into the Wild är en tolkning av vad som hände, kanske inte hela sanningen, kanske t.o.m. förvrängt (jag har inte läst in mig på exakt vad som hände) men trots det en tolkning som vad jag har förstått fått godkännande av hans familj etc.

Personen som skrev boken kanske såg nått "vackert" i historien och Penn valde att basera filmen på den skildringen, och IMO även om Mcandless hade problem så finns det element i historien som får en att tänka till om ett och annat. Det finns även klara element i filmen som påvisar att Mcandless har svårt för att känna empati för andra och att han är lite vilse bl.a. när han "iskallt" lämnar den gamla gubben med läderbältena i bilen, sin syster etc

Det är en skildring på en bok som i sin tur är en skildring av Mcandless liv, jag ser inget fel i det som Penn har gjort, han kanske ville lyfta fram det "vackra" i historien och vad är det som är fel med det?

Det är trots allt en spelfilm och ingen dokumentär, den är "inspired by/based on..." som många andra filmer där hälften inte är sanning.

Vad man tar med sig från en film som är en slags konstform är helt upp till betraktaren, vissa kanske tycker allt som Mcandless gjorde var grymt bra och vill göra exakt som han och andra som Chris kanske är skeptiska och läser på mer om vad som egentligen hände.

Detta var "Penns" version och om han hade baktankar om att göra en vacker film som skall bli kritikerrosad och således utelämnade dystra bitar vet jag inget om.

Men jag lägger inget ansvar på Penn att skildra historien exakt som den var (vem vet egentligen exakt vad som hände och hur Mcandless mådde) då det är en spelfilm som är "inspired/based on..." som en rad med andra filmer.

Jag ser heller ingen relativ fara med att ungdomar halsar i sig allt som visas och gör exakt som Mcandless, skall man gå i dom banorna så finns det betydligt värre inflytande än Into the Wild.

Mycket bra sagt ZoomAir, du sammanfattar egentligen mitt budskap i mina tidigare inlägg i den här tråden. Men du som jag kommer nog få svaret från Chris att "du har fel" - för enligt honom finns det bara en sanning(som tydligen någon hemlig skribent som följt McCandless på vägen på hans resa skrivit ned).

Men kan inte släppa kommentaren från Chris: "jag låter mig aldrig påverkas av det budskap som en filmskapare försöker servera mig".

Då kan man ju lyssna på radio i stället da.

[avregistrerad036]

Det finns inget i filmen som säger att den bara är inspirerad av verkliga händelser. Så som slutet är utformat så ger den istället en klar signal om raka motsatsen, att filmen skulle vara närmast dokumentär.

Att detta sätt att göra filmen är förföriskt behöver man bara läsa inläggen i tråden för att inse. Att det inte finns något större utrymme för kritik eller alternativa sätt att uppfatta filmen märker man på er ihärdiga kritik av mig när jag bara försöker skilja sanning från lögn.

Det som gör mig förbannad är att Sean Penn tror att han kan lura mig. Er har han lurat. Men inte mig.

[masse70]

Chris Lymme Aug 24 2008, 19:59 skrev:

Det finns alltid många fel men bara ett rätt.

När man tar sig an en biografisk historia om ett livsöde som McCandless så har man ett enormt ansvar att göra det rätt. Om man inte vill hålla sig till sanningen så ska man inte göra en biografi utan då får man göra en skönlitterärt verk där man lånar inspiration från verkligheten men ändrar allt för att sudda ut parallellerna.

Det som förbryllar mig är att så många av er tycker att det känns bättre att bli serverad en romantisk historia som vi vet är falsk men som känns bra än att bli upplyst om verklighetens komplexitet.

Det kanske inte är så konstigt att många inklusive mig själv ser på film av just den anledningen att den ger en upplevelse, en verklighetsflykt osv. Om man är ledsen kanske en blödig film ger rätt utlopp för tillfället eller att en actionrulle utan handling passar ett annat tillfälle och fyller ett tomrum på rätt sätt för den som tittar.

Att den sen är "rätt", är "logisk" eller måhända inte är 100% trovärdig eller ens realistisk har enligt mig inte ens med saken att göra. Alla tittar vi på film av olika skäl och vill ha olika upplevelser av det.

Jag kan förstå att man kan rent teoretiskt framföra kritik mot en film som marknadsförs som nån form av dokumentär eller biografi osv. Det är ju ofta rätt enkelt att kontrollera om det överensstämmer med verkligheten.

Men att säga att alla som gillar en film trots att den "dumifierar" publiken, kanske inte stämmer helt med källan och helt enkelt sågar folk som kan gilla nåt sånt som en skock får utan egen tankekraft och ifrågasättande tycker jag säger mer om den som hävdar det än dom som gillar filmen.

Det är ju lika illa som att säga att nån som gillar en viss musikstil är på ena eller andra sättet.

Sen säger jag INTE att man visst kan få kritisera filmer och kanske tom tycka dom är rent nonsens och intelligensbefriade.

Men att hävda att nån som faktiskt råkar gilla en sån film är detsamma och enligt dig tom lurad är inte bara trångsynt utan visar på en släng av hybris.

Jag är inte lurad, jag råkar bara gilla den, rätt eller fel. Att du sen gärna vill hävda det trots allt får stå för dig.

Om du frågar mig verkar din verklighet rätt kall, trist och grå och fylld med empirisk sanning utan en uns av drömmar, fantasier och liknande som faktiskt kan förgylla livet

Man kan ju inte låta bli att undra om det ens finns en film som gjorts som faktiskt duger enligt dig?

Det här inlägget har ändrats av masse70 26 augusti 2008 - 18:13

[avregistrerad036]

Det finns många bra filmer och jag har naturligtvis inget emot filmer som förvränger verkligheten om det är tydligt att det är det man gör.

En film som vränger både sanningen och verkligheten är ju exempelvis Fear and Loathing in Las Vegas som är hur skön som helst eftersom Terry Gilliam inte försöker lura i oss att det är en dokumentär. (Förmodligen är den dock mer sann än de flesta vågar tro.)

Terry Gilliam tycker jag är en av vår tids största filmskapare just för att han är så fantasifull. Jag har gillat honom ända sedan han gjorde Baron Münchausens Äventyr, som ju är en film om världens största mytoman.

Jag försöker recensera filmen medan du verkar försöka recensera mig.

[masse70]

Chris Lymme Aug 26 2008, 19:22 skrev:

Jag försöker recensera filmen medan du verkar försöka recensera mig.

Nja nu tycker jag du vrider på sanningen lite. Det är inte jag som kallat alla här som råkar gillar Into The Wild som lättlurade, utan egen fri vilja och utan tankeverksamhet.

Så du kan och får "recensera" andra som gillar filmen men de andra får inte "recensera" dig tillbaka?

Lite märkligt, många jag känner skulle symbolisera det med att kasta en viss sten i ett visst glashus....

Så självklart var det ju du som var fokus för min "recension" som du gärna vill kalla det. Det var min enda tanke och anledning med det jag skrev för jag tycker inte det du har skrivit är ok om du frågar mig.

Att det du måhända kan tycka i ditt eget stilla sinne kan ju ingen klaga på men när du går igång på ett offentligt forum och tycker detsamma får du nog räkna med att folk reagerar med all rätt.

Nog om det, vill inte starta nån fight här, bara säga att jag tyckte vissa uttalanden från din sida var lite väl trångsynta och inte minst högfärdiga imo.

Dock får jag väl erkänna motvilligt att jag liksom du gillar Terry Gilliam, trots hans något skruvade hjärna.

Hans filmer kräver en viss aktivitet i hjärnbarken för att inte framstå som helt sinnessjuka.

Men så är man ju också ett gammalt Monthy fan

Det här inlägget har ändrats av masse70 26 augusti 2008 - 18:53

[-Anton-]

Chris Lymme Aug 26 2008, 18:44 skrev:

Det som gör mig förbannad är att Sean Penn tror att han kan lura mig. Er har han lurat. Men inte mig.

Nu är Sean bra besviken när han misslyckades med att lura dig, det var hans enda mål med den här filmen.
Får lite vibbar av Paranoia här...

Jag är glad att jag är "lättlurad", "saknar eget tänkande", "har dåligt omdöme" och att jag "inte har någon tankeverksamhet".
Det gör att det finns så många filmer jag kan gilla.

[masse70]

-Anton- Aug 26 2008, 19:52 skrev:

Nu är Sean bra besviken när han misslyckades med att lura dig, det var hans enda mål med den här filmen.
Får lite vibbar av Paranoia här...

Jag är glad att jag är "lättlurad", "saknar eget tänkande", "har dåligt omdöme" och att jag "inte har någon tankeverksamhet".
Det gör att det finns så många filmer jag kan gilla.

Haha, vad härligt sagt! Visst är det skönt att vara underbart "ointelligent", "lättlurad" och annat liknande och bara njuta av de filmer man gillar? Dock sover jag lite oroligt om nätterna när jag inser att jag kanske är totallurad och ser saker som jag inte borde gilla och som jag blir lurad av, tänk om jag är helt lost??

Det här inlägget har ändrats av masse70 26 augusti 2008 - 18:58

[Plywood]

Chris Lymme Aug 26 2008, 18:44 skrev:

Det finns inget i filmen som säger att den bara är inspirerad av verkliga händelser. Så som slutet är utformat så ger den istället en klar signal om raka motsatsen, att filmen skulle vara närmast dokumentär.

Att detta sätt att göra filmen är förföriskt behöver man bara läsa inläggen i tråden för att inse. Att det inte finns något större utrymme för kritik eller alternativa sätt att uppfatta filmen märker man på er ihärdiga kritik av mig när jag bara försöker skilja sanning från lögn.

Det som gör mig förbannad är att Sean Penn tror att han kan lura mig. Er har han lurat. Men inte mig.

Penn tycker att det är en viktig historia att berätta, för det säger en hel del om hur svårt det kan vara med konflikter med föräldrarna. Finns jättemånga människor som farit illa i livet just pga av trasiga hemförhållande och trasiga relationer till sina föräldrar. Självklart måste Mcandless varit lite galen, men det innebär inte att just hans historia inte är värd att berätta. Uppenbarligen tycker Penn att den är typisk för vad så många unga människor måste gå igenom, och jag håller med honom. Tycker filmen är en hommage till alla dom trasiga människor som på något sätt farit illa i livet för att dom har varit missförstådda, obekräftade eller oälskade av sina föräldrar. Att du inte inser det Chris, gör mig lite besviken, tycker du har blivit lite hård och krass i dina diskussioner den senaste tiden.. Det är inte alls likt dig.

Jag har absolut inget emot att man kan tolka filmer på olika sätt, men diskussioner uppstår pga av att man har olika åsikter.

Mvh

Det här inlägget har ändrats av Plywood 26 augusti 2008 - 19:01

[avregistrerad036]

Vad jag menar är att det är kränkande när en filmskapare medvetet försöker manipulera våra känslor och tankar i en viss riktning. Naturligtvis är det inte riktat mot mig personligen utan det är ett underkännande av genomsnittsmänniskans intellekt.

Uppenbara försök att manipulera gör mig alltid arg. Exempelvis blev jag skitarg på filmen Battle for Haditha eftersom det var en spelfilm som hade filmats som om den var en dokumentär. Filmskaparen hade verkligen ansträngt sig för att få allt att se kantigt och klumpigt ut, som om det bara var verkligheten som spelades upp framför kameran.

Syftet med Battle for Haditha var att man skulle bilda sig en viss uppfattning av den amerikanska armén som svekfull och omänsklig. Jag tror inte att det är så, särskilt om man jämför med andra länder och tidsepoker, men om en filmskapare vill att jag ska dela hans uppfattning så får han göra en dokumentär där han presenterar fakta som stöder hans uppfattning.

Battle for Haditha är också en film som har fått goda omdömen och väldigt lite kritik, trots att det är en manipulativ film som försöker ändra tittarens världsbild genom att presentera en fiktiv bild av verkligheten.

Det här inlägget har ändrats av Chris Lymme 26 augusti 2008 - 19:08

[masse70]

Chris Lymme Aug 26 2008, 20:05 skrev:

Vad jag menar är att det är kränkande när en filmskapare medvetet försöker manipulera våra känslor och tankar i en viss riktning. Naturligtvis är det inte riktat mot mig personligen utan det är ett underkännande av genomsnittsmänniskans intellekt.

Uppenbara försök att manipulera gör mig alltid arg. Exempelvis blev jag skitarg på filmen Battle for Haditha eftersom det var en spelfilm som hade filmats som om den var en dokumentär. Filmskaparen hade verkligen ansträngt sig för att få allt att se kantigt och klumpigt ut, som om det bara var verkligheten som spelades upp framför kameran.

Syftet med Battle for Haditha var att man skulle bilda sig en viss uppfattning av den amerikanska armén som svekfull och omänsklig. Jag tror inte att det är så, särskilt om man jämför med andra länder och tidsepoker, men om en filmskapare vill att jag ska dela hans uppfattning så får han göra en dokumentär där han presenterar fakta som stöder hans uppfattning.

Battle for Haditha är också en film som har fått goda omdömen och väldigt lite kritik, trots att det är en manipulativ film som ändrar tittarens världsbild genom att presentera en fiktiv bild av verkligheten.

Ok utan att blanda in nåt av de tidigare inläggen i denna tråd som inte alls var i denna ton enligt mig får jag villigt erkänna att du har rätt Chris.

Men kritik hör hemma där den bäst gör nytta. Och min kritik gällde annat som du tidigare nämnt i tråden men dock INTE i ditt senaste inlägg där jag håller med dig till fullo.

Dock måste jag säga att jag kan trots det gillar filmer som ska vara "realistiska" men som inte är det och där man själv inser det men låter det vara bara för att filmen trots allt fyllde sitt syfte och underhåller en på rätt sätt.

Vad jag menar är att man KAN gilla en film trots att man inser och vet att den kanske är fel i historia eller annat bara pga att den gav en upplevelse i sig.

Det här inlägget har ändrats av masse70 26 augusti 2008 - 19:15

[Plywood]

Ok, that's fair..

Ha de!

mvh

Det här inlägget har ändrats av Plywood 26 augusti 2008 - 19:42

[ALDA]

Bara för att slå hål på alla dina argument i den här tråden Chris:

Into the Wild är ingen dokumentär - punkt slut.

[ZoomAir]

Chris Lymme Aug 26 2008, 18:44 skrev:

Det finns inget i filmen som säger att den bara är inspirerad av verkliga händelser. Så som slutet är utformat så ger den istället en klar signal om raka motsatsen, att filmen skulle vara närmast dokumentär.

Att detta sätt att göra filmen är förföriskt behöver man bara läsa inläggen i tråden för att inse. Att det inte finns något större utrymme för kritik eller alternativa sätt att uppfatta filmen märker man på er ihärdiga kritik av mig när jag bara försöker skilja sanning från lögn.

Det står klart och tydligt i början "BASED ON A BOOK by...", vill du jaga nån gå och jaga författaren av boken.

Sean Penn gör inget fel, han har inget ansvar att skildra historien exakt som den var (vem som nu vet exakt vad som hände förutom du då), han fick lov av föräldrar etc och sedan gjorde han sin version av historien.

Detta är inte precis den första Hollywood filmen som är Based on/Inspired by där filmen avviker mycket från verkligheten.

Samt vad är det för fel med att se det "vackra" i historien, du vet även i tragedier så kan man hitta något vackert, Mcandless kanske var helt väck vad vet jag, men många element av historien är tänkvärda, Penn kanske ville framhäva det.

Eller så satt Penn och smed planer på hur han skall kunna lura så många ungdomar som möjligt, vad vet jag, men han har inte gjort något fel, vill du jaga farligt inflytande på ungdomar finns det bra mycket värre saker än Into the Wild.

Penn har gjort en film baserad på en bok vilket klargörs tydligt i början på filmen, vill du ha konspirationstankar om hur han försöker manipulera alla så får du ha det, faktum kvarstår att han inte någon gång hävdar att skildringen är exakt vad som hände, vilket är glasklart i början när det står "Based on a book by...".

Citat

Det som gör mig förbannad är att Sean Penn tror att han kan lura mig. Er har han lurat. Men inte mig.

Haha, ok, du är den enda som förstår dig på filmer

Det här inlägget har ändrats av ZoomAir 26 augusti 2008 - 21:24

[avregistrerad036]

Jag får väl vänta till det kommer någon vuxen som jag kan prata med, då

[ZoomAir]

Chris Lymme Aug 26 2008, 22:31 skrev:

Jag får väl vänta till det kommer någon vuxen som jag kan prata med, då

Eller inse att andra förstår filmen mycket väl men är inte förbannade på Penn då han skildrar en bok likt massa andra där filmen avviker från verkligheten.

Jag såg filmen och tyckte den var bra och hade en del tänkvärda element, men inte tar jag allt som Hollywood matar mig som fakta, hahaha, Chris du är inte den enda som förstått att filmer inte är sanning.

Filmen är en skildring vilket klargörs med "Based on a book...", det är en TOLKNING av Mcandless liv, ingenstans hävdas det att allt är sanning.

Om någon vill veta mer om vad som hände i verkligheten (som du) så får dom väl göra lite efterforskningar, Penn har inget ansvar att återge exakt vad som hände (vem nu som vet det).

Vem har han ansvar mot? han har ju fått klartecken från Mcandless närmaste, han hävdar ingenstans att allt är sanning och det är klart och tydligt att filmen baseras på en bok.

Vill du ha en medalj för att du insåg att allt i historien inte var guld och gröna skogar, ja filmen glorifierar händelsen, ja filmen gör en vridning för att rättfärdiga Mcandless handlingar och detta kanske blir lite fel jämfört med den sanna historien men samtidigt så framhävs något vackert ur tragedin och så länge man inte tar allt som Hollywood matar en med som absolut sanning så kan man uppskatta dessa delar i filmen.

Du kanske har rätt, Penn kanske skulle smälla på följande på DVD/BD omslaget:

Disclaimer: This movie is based on a book by... Please do not try this at home

Du som är så smart borde inse att en Hollywoodproduktion som baseras på en bok inte är en exakt skildring av verkligheten. Att du ens förväntade dig en exakt skildring av verkligheten från en spelfilm som baserats på en bok? Grattis du har avslöjat att Hollywoodfilmer inte behöver vara helt sanna

Det här inlägget har ändrats av ZoomAir 26 augusti 2008 - 22:56

[tomtefiluren]

Den här är helt enorm.
Har aldrig blivit så berörd av en film tror jag.
Direkt efteråt så ville jag veta mer, så gick igenom extramaterialet.
När man får veta att vissa av personerna är dom riktiga som han träffat så gör det saken ännu bättre.
Det enda man tänker på nu det är hur det har sett ut i verkligheten.
Vad som är ändrat för att bli bra film, det är sånt som man aldrig kommer få veta.
Sean Penn är min nya gud.

Musiken är också kanon, nu vill jag se den på blu-ray.
Önskar att jag väntat tills den släppts på br, för er som inte sett den än så skulle jag kunna rekommendera att vänta in den på br för en ännu mer magisk upplevelse.

Såg The Girl next door för ett tag sedan, ser nu att det är Emile Hirsch som spelar huvudrollen i den också.
Den filmen hör helt klart till bland dom sämsta jag sett, svårt att tänka sig att det är samma person som spelar liten fjant där och sen gör en helt enorm prestation i Into the wild.

Just nu så skulle jag utan att tveka offra en arm i utbyte mot att få en br utgåva av Into The Wild.

[Mange_L]

Skriv inte sådär. Nu kommer Chris Lymme ringa polisen för att få dig inspärrad. Chis är nämligen den ende här som är tillräckligt smart för att ha kunnat genomskåda filmens lögner. Vi andra kommer alla att bege oss till Alaska, äta giftiga bär och dö!

[Hoff]

Såg filmen för första ggn för några veckor sedan på HD dvd. hade helt missat filmen om jag inte fått den av några polare som tack för att jag vattnade deras blommor när de var i USA. Klart en av de bättre filmerna jag sett i år.

[avregistrerad036]

Mange_L Sep 2 2008, 16:02 skrev:

Skriv inte sådär. Nu kommer Chris Lymme ringa polisen för att få dig inspärrad. Chis är nämligen den ende här som är tillräckligt smart för att ha kunnat genomskåda filmens lögner. Vi andra kommer alla att bege oss till Alaska, äta giftiga bär och dö!

Äh, du bara lovar

[tomtefiluren]

Hela historien är helt osannolik.
Det är som gjort för att göras en film av, varenda karaktär har nån liten grej att bidra med så att filmen aldrig blir seg.

Och slutet, se till att lagra upp ordentligt med näsdukar, dom kommer behövas.
Tyvärr såg jag den utan surroundljud och det ångrar jag idag, måste ses om sedan med ljudet som det ska vara.

Det ska visst finnas en dokumentär om Mr Supertramp.
Ron Lamothe, The Call of the Wild
Den skulle jag gärna vilja lägga fingrarna på, om någon vet var den går att få tag på så sjung ut.
Jag blir nästan sugen på att läsa boken också, och jag har aldrig läst en bok i mitt liv. Det fastnar verkligen i skallen den här historien.

Där när dom lägger in fotot av den riktige Chris och man jämför med Emile så är dom rätt lika, hade nog varit svårt hitta nån mer passande.
Har ni inte sett extramaterialet så är det nog dags nu. Man får intrycket av att Sean Penn är väldigt ödmjuk och lätt att ha att göra med, inte som alla andra superdivor. Han känns mer som en vanlig människa.

[wickerman]

Såg filmen häromdan och kan inte låta bli att kommentera: Jag tyckte den var skitbra.

Jag håller dock med Chris om den verkliga McCandless psykiska sjukdom. En psykiskt frisk människa som vill ha livet i behåll drar inte rakt ut i Alaska på det sättet utan nödvändig utrustning/erfarenhet och emot råd av kunnande människor i trakten. Antingen bryr han sig inte om sitt livsöde eller så inser han inte faran i det han gör(vilket även det tyder på psykisk ohälsa). Filmen tar ju inte fram den "otäcka sidan" av hans tillstånd och därför blir det inte så uppenbart för alla.

Nu handlar det istället om något som tilltalar väldigt många, att livet är enkelt och okomplext. Att du kan lösa dina problem genom att trasha prylarna och dra till skogs. Filmen är ett vackert äventyr och en sökandes resa medans verkligheten är en dåres tragiska färd mot döden.

Jag tycker man ska kunna hänföras av en film om det är det man vill ha ut av det vilket jag ofta vill. Men när dvdskivan slutat snurra bör det kritiska tänkadet sätta fart. Då kan man spara en resa till Alaska.

Filmen hade varit ännu bättre om hans förmodade psykiska ohälsa hade tagits upp. Mer tragiskt och tankeprovocerande.

[Anathema]

Wickerman (cool avatar)! Jag håller helt med dig om det du skrev. Men för mig drog de skäl du angav ned betyget från en fyra till en trea.

[ALDA]

wickerman Sep 21 2008, 12:24 skrev:

Såg filmen häromdan och kan inte låta bli att kommentera: Jag tyckte den var skitbra.

Jag håller dock med Chris om den verkliga McCandless psykiska sjukdom. En psykiskt frisk människa som vill ha livet i behåll drar inte rakt ut i Alaska på det sättet utan nödvändig utrustning/erfarenhet och emot råd av kunnande människor i trakten. Antingen bryr han sig inte om sitt livsöde eller så inser han inte faran i det han gör(vilket även det tyder på psykisk ohälsa). Filmen tar ju inte fram den "otäcka sidan" av hans tillstånd och därför blir det inte så uppenbart för alla.

Nu handlar det istället om något som tilltalar väldigt många, att livet är enkelt och okomplext. Att du kan lösa dina problem genom att trasha prylarna och dra till skogs. Filmen är ett vackert äventyr och en sökandes resa medans verkligheten är en dåres tragiska färd mot döden.

Jag tycker man ska kunna hänföras av en film om det är det man vill ha ut av det vilket jag ofta vill. Men när dvdskivan slutat snurra bör det kritiska tänkadet sätta fart. Då kan man spara en resa till Alaska.

Filmen hade varit ännu bättre om hans förmodade psykiska ohälsa hade tagits upp. Mer tragiskt och tankeprovocerande.

Man undrar ju om du verkligen sett filmen... Snacka om att missa budskapet.

Varför är det så viktigt att få en "logisk" förklaring på varför han gör som han gör?

[wickerman]

ALDA Sep 27 2008, 00:27 skrev:

Man undrar ju om du verkligen sett filmen... Snacka om att missa budskapet.

Varför är det så viktigt att få en "logisk" förklaring på varför han gör som han gör?

Vad anser du vara budskapet då som verkar ha fångat upp precis allt? Tror du verkligen han var helt frisk? Intressant är att en kille i USA vid namn Evan Tanner(UFC Fighter) hade efter att filmen kom ut en låt ur soundtracket på sin myspace sida. Sen stack han ut på en resa i öknen, han dog också. Inte filmens fel men det visar ju hur förskönande filmen var.

Jag tycker filmen hade blivit bättre om man utforskat hans psykiska hälsa mer vilken förmodligen inte var på topp.

Det här inlägget har ändrats av wickerman 30 september 2008 - 15:31