Prisjakt
Pryl
Sökningen pågår
Visa alla träffar (sökning på Prisjakt)
0
2 bilder
37 filmer
Är det någon mer här som har sett A Torinói ló? Vad tyckte ni? Den verkar inte ha släppts på DVD än, men har visats på flera filmfestivaler och även i Sverige. Senast igår på Cinemateket i Stockholm.
http://www.imdb.com/title/tt1316540/
Enligt mig är detta utan tvekan den bästa filmen från 2011. Med hästlängder till och med. Jag vet dock inte hur trailern funkar på någon som ej är bekant med Béla Tarrs filmer, den kanske inte säger så mycket för en del. Jag är ganska bekant med hans verk, så för mig känns den bara naturlig och ganska lätt att förutspå när det gäller vad den vill säga. Hur som helst, jag tänkte sammanfatta filmen lite och berätta vad den handlar om.
1889 bevittnade Friedrich Nietzsche en häst som blev piskad. Han slängde sina armar runt hästen och kollapsade. Efteråt blev han sjuk och levde tyst i flera år samtidigt som hans systrar och mor tog hand om honom. Detta är en fiktiv historia om hästen och vad som hände med den och människorna närmast den.
Ägaren till hästen är en äldre bonde som bor med sin dotter. Hästen börjar bli gammal, men försöker fortfarande att lyda kommandon. I sex dagar får vi följa dottern och hennes fader när de handskas med deras dagliga liv. De bor på en liten bondgård mitt ute i ödemarken. Ute är det torrt och det blåser konstant. Fadern använder hästen och en vagn som han tar in till staden för att kunna frakta saker och det är ett av sätten som gör att han och hans dotter kan leva.
När filmen börjar introduceras man med en berättarröst. Sedan följer man bonden på väg hem med hästen och vagnen. Stormen verkar inte ha något stopp. Här startar också musiken som sporadiskt återkommer under filmens gång. Självklart är den komponerad av Béla Tarrs följeslagare Mihály Vig, hans musik har fastnat i min hjärna. Bara i början känner man en sorts apokalyptisk känsla. Livet är hårt. Alla som är insatta i Tarrs senare filmer, ni vet nog hur den här ser ut. Svartvitt foto (som är mycket vackert), få tagningar, fantastiska kameraåkningar och långsamt tempo. A Torinói ló har endast 30 tagningar och är 146 minuter lång.
Dialogen är egentligen rätt sparsam, kanske även för att vara Tarr. Dessa två kämpande själar som bor på bondgården pratar inte så mycket med varandra heller. Hästen äter knappt något och de får inte heller speciellt många besök. Men det händer. Under ett visst besök överrumplas man med en filosofisk knytnäve i ansiktet om världen utanför, vad som egentligen händer. Spår av Nietzsche finns det mycket av och flera frågor öppnas upp. Är Gud död? Vem är skyldig till denna destruktivitet av världen? Och så vidare. Man tänker såklart också på stormen, den verkar fungera lite som en högre makt, på samma sätt som Gud.
Hela filmen är existentiell (precis som flera av Tarrs andra filmer) och man får jämt se fadern och dottern kämpa för att överleva stormen och deras repetitiva vardag. Någon sorts glädje existerar inte. Inte ens ett enda uns av hopp. Nej, detta är en totalt kolmörk och deprimerande film, det är som en stor slägga av ett apokalyptiskt mörker. Mörkret verkar också vara slutdestinationen för människorna och hästen. Och jag älskar det. Detta är absolut den mest kompromisslösa och antagligen mest minimalistiska filmen av Béla Tarr, en film om tyngden av människans existens.
Synd att detta är hans sista film, så oerhört tråkigt att se en av dagens äkta mästare lämna oss.
http://www.imdb.com/title/tt1316540/
Enligt mig är detta utan tvekan den bästa filmen från 2011. Med hästlängder till och med. Jag vet dock inte hur trailern funkar på någon som ej är bekant med Béla Tarrs filmer, den kanske inte säger så mycket för en del. Jag är ganska bekant med hans verk, så för mig känns den bara naturlig och ganska lätt att förutspå när det gäller vad den vill säga. Hur som helst, jag tänkte sammanfatta filmen lite och berätta vad den handlar om.
1889 bevittnade Friedrich Nietzsche en häst som blev piskad. Han slängde sina armar runt hästen och kollapsade. Efteråt blev han sjuk och levde tyst i flera år samtidigt som hans systrar och mor tog hand om honom. Detta är en fiktiv historia om hästen och vad som hände med den och människorna närmast den.
Ägaren till hästen är en äldre bonde som bor med sin dotter. Hästen börjar bli gammal, men försöker fortfarande att lyda kommandon. I sex dagar får vi följa dottern och hennes fader när de handskas med deras dagliga liv. De bor på en liten bondgård mitt ute i ödemarken. Ute är det torrt och det blåser konstant. Fadern använder hästen och en vagn som han tar in till staden för att kunna frakta saker och det är ett av sätten som gör att han och hans dotter kan leva.
När filmen börjar introduceras man med en berättarröst. Sedan följer man bonden på väg hem med hästen och vagnen. Stormen verkar inte ha något stopp. Här startar också musiken som sporadiskt återkommer under filmens gång. Självklart är den komponerad av Béla Tarrs följeslagare Mihály Vig, hans musik har fastnat i min hjärna. Bara i början känner man en sorts apokalyptisk känsla. Livet är hårt. Alla som är insatta i Tarrs senare filmer, ni vet nog hur den här ser ut. Svartvitt foto (som är mycket vackert), få tagningar, fantastiska kameraåkningar och långsamt tempo. A Torinói ló har endast 30 tagningar och är 146 minuter lång.
Dialogen är egentligen rätt sparsam, kanske även för att vara Tarr. Dessa två kämpande själar som bor på bondgården pratar inte så mycket med varandra heller. Hästen äter knappt något och de får inte heller speciellt många besök. Men det händer. Under ett visst besök överrumplas man med en filosofisk knytnäve i ansiktet om världen utanför, vad som egentligen händer. Spår av Nietzsche finns det mycket av och flera frågor öppnas upp. Är Gud död? Vem är skyldig till denna destruktivitet av världen? Och så vidare. Man tänker såklart också på stormen, den verkar fungera lite som en högre makt, på samma sätt som Gud.
Hela filmen är existentiell (precis som flera av Tarrs andra filmer) och man får jämt se fadern och dottern kämpa för att överleva stormen och deras repetitiva vardag. Någon sorts glädje existerar inte. Inte ens ett enda uns av hopp. Nej, detta är en totalt kolmörk och deprimerande film, det är som en stor slägga av ett apokalyptiskt mörker. Mörkret verkar också vara slutdestinationen för människorna och hästen. Och jag älskar det. Detta är absolut den mest kompromisslösa och antagligen mest minimalistiska filmen av Béla Tarr, en film om tyngden av människans existens.
Synd att detta är hans sista film, så oerhört tråkigt att se en av dagens äkta mästare lämna oss.
Det här inlägget har ändrats av Stvrmzeit 14 december 2011 - 00:17
Minhembio - Senaste nyheterna
Förändringar av forumstrukturen
MrLelle 
Fler
Vilka bilder visas här?
