Samt jag gillar när man har mycket djup i ljudbilden så vilken mätparameter är viktig då?
Det som kan det där med förstärkarkonstruktioner brukar säga att om allt annat är lika i en anläggning utom förstärkaren och man upplever att vissa förstärkare ger ett bättre upplevt djup, då ska man leta i slutstegsdelen.
Klass A är det överlägset bästa oavsett rör eller transistor, men har inget med dom få uppmätbara distorsionsparametrarna att göra. Nej, skillnaden består i bias-strömmen, som ska vara så hög som möjligt. Måste förstärkaren jobba från andra hållet, dvs bygga upp strömstyrkan, är det svårare att få djup. Tror att de som har förstärkare med Klass A till AB-omkopplare kan hålla med. Förnimmelsen av djup har att göra bl.a med att små ljud inte drunknar i bakgrunden. Ibland är man som lyssnare inte ens riktigt medveten om dessa ljud utan upplever en "atmosfär" eller får en insikt i hur inspelningsrummet såg ut.
Det som påverkar upplevelsen av djup mest är högtalarna. Högtalare som har ett bra "släpp" är också ofta bra på att återge djup enligt min erfarenhet. Med "släpp" menar jag att man upplever att ljudet inte kommer från högtalarna själva utan bakom, mellan, utanför, framför osv. En egenskap hos högtalare som konstigt nog inte har blivt särskilt bättre senaste 30 åren, tvärtom. Elektrostater brukar pekas ut som de som har de bästa förutsättningarna för att återge illusionen av djup. Bl.a för att dessa helt saknar fasdistorsion (inte hela sanningen). Dvs ljudet lämnar ljudmembranet exakt samtidigt för olika frekvenser om ursprungliga ljudsignalen innehåller olika frekvenser i fas. Det klarar inte konventionella högtalare även om Ino inte ligger långt borta..
Jag kan förstå jakten på djup. Har man en gång upplevt det på en riktigt bra anläggning så blir andra bitar mindre relevanta. Att verkligen med öronen "se" t.ex kyrka så man faktiskt får en hissnande närvarokänsla, det är det få som får uppleva tyvärr. Återigen så ansluter jag med till Öhmans strävanden, dvs. man ska bli förflyttad till lokalen.