Hoppa till innehåll

Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

När allt rasar samman...

30 svar i tråden

#1

Skickat 13 mars 2012 - 15:50

Ledsen att jag behöver belasta er med det här, men jag har inga kamrater längre.

Nu ser det ut som min hustru kommer att lämna mig efter att vi varit tillsammans i 19 år, hon har lidit av en depression än längre tid och har gått i samtalsstöd. Där har hon nu kommit till insyn efter att hennes kurator tagit upp vad hennes mål i livet var, att det är nog är jag som är problemet.


Jag håller henne tillbaka i allt anser hon mer eller mindre, hon undrar var hon varit i dag om jag inte träffat henne. När vi träffades tänkte hon arbeta utomlands som aupair eller i kibbutz eller liknande. Hon anser att alla steg vi tar i livet är långa vi flyttade ihop efter typ 2år (hon hade då mer eller mindre bott hos mig hela tiden), förlovade oss 2 år senare och gifte oss ytterligare 3 år senare.
Barnen lät vänta på sig i 4 år och då hade vi gått igenom olika utredningar och vi började ställa in oss på adoption om det inte skulle fungera. Då kom knottarna till slut och vi skaffade hus.


Vi har diskuterat våra situationer tidigare ett flertal gånger och problemet är väl att vi är för olika anser hon. Jag är en ganska "slarvig" (stökig) person, har svårt att se när det är stökigt och har svårt att slutföra projekt. Dessutom anser hon mig som en slösare medan hon själv är snål samt en person som vill ha ordning och reda samt skriver listor på vilka saker som ska göras. Hennes problem är också att hon känner som att hon aldrig blir nöjd med något hon gör utan måste hela tiden fråga är det bra, fint eller liknande. Hustrun kallar mig 80%, vilket nog stämmer ganska ofta.

Efter detta har det varit ett sjukt drama, där en kille ville vara hennes "vän", men i själva verket var ute efter att en fling. Han ville vara en vän som hon kunde prata om sin sjukdom med, han är sambo och har barn. När hon berättade om deras vänskap i början efter att de träffats och fikat så kände jag svartsjukan (är rädd för otrohet, då det hände i ett föregående förhållande) bubbla inom mig, men jag lät det bero då jag märkte att hon mådde bättre.

Sedan tog det ett tag, det kändes som om hon höll något inom sig. Jag mådde sämre psykiskt, då jag är en person som tar sakerna inom mig och inte blir aggresiv eller våldsam. Till slut en dag när hon gått iväg för att prata i tellefon över en timme när vi andra väntade på att äta, kunde jag inte hålla mig utan frågade rakt ut vad som händer.

Då var det killens sambo som hade ringt och han hade kommit hem berusad mitt på dagen och släpat hem en drös alkisar, i samband med detta framkom det att hustrun sagt upp bekantskapen med killen för att han gjort närmanden, hustrun säger att hon inte varit otrogen och jag måste tro på henne.

Efter den dagen känner jag en klump i min mage allt som oftast och det finns nog inte en dag som jag inte tänkt på att ta mitt liv.
Det som håller mig ifrån det är mitt hopp på familjen, men det håller på att suddas ut nu.

Så igår så var det dags för att "diskutera" eller små gräla som man kan säga. Och då drog hon upp att jag aldrig gjorde klart något, att vi haft de här diskussionerna tidigare och att hon tyckte att jag inte gjorde allt som vi tidigare diskuterat ett flertal gånger. Hon säger att hon inte lyssnar på mig när jag pratar längre för det är bara prat och inget händer. Hon anser sig vara "chefen" som får allt att hända och att jag inte gör direkt något. Hon säger att hon inte orkar med det längre utan vill att det ska finnas någon annan som tar den biten, funderar på hur det skulle vara om hon hade någon som sa till henne att så här gör vi. Nu vet jag att hon inte skulle klara v det då hon mer eller mindre blir vansinnig när man säger åt henne att gör någon sak på ett annat sätt en hennes eget.

Hon har tidigare velat lämna mig av samma orsaker, men jag försöker faktiskt nu och det är inte lätt att sköta ett hem själv och samtidigt försöka få ork att fixa klart huset. Vi hade bestämt tidigare i höstas att inga nya projekt skulle dras igång förrens de påbörjade var klara.


Hon säger att hon älskar mig men vill inte leva i det här livet i 20 år till, förra veckan fick jag SMS om att hon sakna mig samt att hon älskade mig.
Lägg till detta att under gårdagens morgon innan dessa diskussioner om att gå skilda vägar, bestämde vi att köpa ny bil. Banken klar, kontrakt med nya bilen fixad, kul att lösa det problemet.

Efter att hon träffat sin läkare idag och fått sin sjukskrivning förlängd, tog vi en gemensam lunch. hon berättade att hon tänkte byta kurator eftersom hon inte känner sig bättre efter nästan ett kvartals samtal.
Vi pratade om allt möjligt men höll oss ifrån gårdagens ämnen, tills hon frågade när vi skulle fortsätta gårdagens samtal. Just nu känns det som om jag inte vet varken ut eller in, när vi kom hem gick vi en sväng i trädgården och hon konstaterade att vi måste sköta gräsmattan bättre då den nu blivit full av mossa.

Jag tror och hoppas att hon fortfarande vill ha mig kvar, men en lösning på mina problem med ordning, göra saker till 100% (inbegriper viktminskning, träning, byggnation och allt annat man inte gör klart) samt ekonomi är ett måste för att vårt förhållande ska få en sista chans.

Jag behöver alltså hjälp med mina fel och brister, men vet inte var jag ska vända mig. Jag vet att sjukvården kan man glömma direkt, där finns ingen hjälp att få om jag inte försöker ta livet av mig.

Nu behöver jag hjälp.

#2

Skickat 13 mars 2012 - 19:10

Först och främst ber jag om ursäkt att jag svarar då jag ännu inte blivit 30+, utan får vänta ett par månader till... Jag blir dock illa berörd när jag läser ditt inlägg. Jag är inte heller psykolog eller något liknande så detta är bara mina egna tankar och funderingar...

Att påstå att det är du som håller hustru tillbaka låter oerhört naivt (såvida du inte håller henne inspärrad och som slav typ). Det är såklart lätt att skylla sina misslyckanden och mående på någon annan, men ytterst har man faktiskt ansvar för sitt eget liv. Därför tycker jag det känns grymt orättvist av henne att enbart lasta dig. "It takes two to tango" så att säga.

Just fenomenet att vara olika i ett förhållande tror jag många känner igen, det gäller ju att kompromissa så gott det går. Däremot tycker jag det låter "farlig" att du ska rätta dina fel, ska hon göra några förbättringar själv eller är det bara du som ska ändras?

Att ni ska fixa hus, köpa bil mm tycker jag personligen inte är relevant för er situation, det är inte de materiella tingen som ska hålla ihop ert förhållande. Eller vad tycker du själv?

Vad gäller situationen med den andra gifta mannen så är det inte konstigt att du känner dig sviken. Hon var ju förvisso ärlig mot dig och naiv när hon trodde att han enbart ville hjälpa... Tjejer och killar pratar olika språk så det som är uppenbart för oss män är inte uppenbart för kvinnor (och vise versa såklart).

Har hon gett några antydningar till vad hon vill? Det känns som om mycket av den här situationen beror på hennes val tyvärr.

Det är svårt att sätta sig in i alla detaljer i ett sånthär problem utifrån ett stycke text, men hur skulle en ideal lösning se ut för dig? Hur gamla är ni?

Avslutningsvis kan jag bara försöka pusha och säga att kämpa på! Lasta inte dig själv för hela situationen, hon borde ha tagit tag i detta för fler år sedan (speciellt som hon ser sig själv som den "driftiga chefen") om det är ett så stort problem!

#3

Skickat 13 mars 2012 - 22:52

Håller med föregående talare och vill också tillägga att hon bör byta kurator/psykolog då jag misstänker att hon blir förd bakom ljuset av sin nuvarande.
Det finns tyvärr psykologer som inte bör pyssla med sånt då dom manipulerar sina patienter efter egna brister/begär.
Sånt kan man faktiskt anmäla har jag för mig.

Sedan får du tillfälligt om inte annat börja ta tag i saker så att dem blir gjorda, dels för att saker man påbörjar får man avsluta,
dels för att stilla henne och lätta på hennes psykiska börda.

Hon verkar ha det jobbigt just nu, du med givetvis, men du tycks va mer stabil så tills hon blir bättre/bra så får du bära mer av bördan, sedan när hon är bättre kan du börja ställa krav och försöka på ändring.
Ställer du för mycket krav på henne nu så kommer det nog att gå åt H-vete...

Btw, när hon väl bytt terapeut så bör du efter ett tag säga att du vill va med på några sessioner eller träffa samme terapeut själv, detta för att denne terapeut ska förstå din sida av saken och bättre kunna lösa er situation.

Lycka till och självmord är inte rätt väg att gå när du har barn eller annars heller..

Det här inlägget har ändrats av HuxFlux 13 mars 2012 - 22:58


#4

Skickat 14 mars 2012 - 10:02

Mitt problem är väl att jag notoriskt har påbörjat saker tidigare och inte avslutat dem. Nu försöker jag avsluta våra påbörjade projekt, men problemet är bristen på tid. Hon har dessutom flaggat för att hon vill flytta ut på landet i förra veckan i stället för villan inne i staden, jag blir inte riktigt klok på något längre.

Nu är det väl så att hon också ser det som att hon gett mig tillräckligt många chanser och att jag inte "förändras", även om jag gör det och att hon inte märker det själv.

Allting känns konstigt nu, vi ska dessutom åka på semesterresa tillsammans med mina föräldrar och min brors familj då min mor bjuder oss på sin 70års dag till kanarieöarna.
Man läser dessutom in alla konstiga saker i allt, hon tycker vi har för mycket saker hemma typ kläder och matriella ting som vi aldrig använder och dyl. Varför? för att man lättare ska kunna flytta ? Hon har dessutom en del arbetskollegor som mer eller mindre precis skiljer sig och då ser hon väl det också som om hon borde göra det.

Jag känner nästan som om det hon vill är att fly från allt och alla inkl. hennnes problem.

Hon anser att barnen far illa med att jag inte gör klart alla saker, att de får ett beteende som visar att det är ok.

När vi hade senaste diskussionerna om detta kom vi överrens om att vi skulle hjälpas åt att göra i ordning saker och ting, så blev det tyvärr inte utan det är jag som fortfarande får pula på där hemma.

Nu har jag sagt att jag ska göra iordning garderoben i hallen innan vi åker på semestern, det hade jag tänkt innan hon drog upp allt i förrgår. Så nu är det nog bära eller brista, fixar jag inte detta då är det kört tror jag.

Jag vet att ta livet inte är rätt väg att gå, men när allt är mörker ser det ut som den bästa lösningen.

När det gäller hennes terapeut eller vad hon nu är har jag också en känsla över att det inte stämmer med hennes påståenden. Själv tycker hustrun att hon inte får någon hjälp av henne utan villl byta själv. Hon känner att hon behöver något verktyg för att lösa sina problem.

#5

Skickat 14 mars 2012 - 10:08

Hon är sjukskriven och du jobbar?

Jag har varit i samma ungefär samma situation, och inte för att klaga så låg faktiskt det mesta hos frun.
Hon bytte sedan terapeut som fick henne att inse att man är två om ett förhållande.

Sen är det ju grejen med att kvinnor vill att man ska göra saker (tjatar), men själv blir jag som ett litet barn när det kommer till tjat, jag blir obstinat helt enkelt. Ju mer dom tjatar desto mindre gör man, iaf jag. Det har däremot frun lärt sig nu :).

Det här inlägget har ändrats av Linus82 14 mars 2012 - 10:13


#6

Skickat 14 mars 2012 - 10:12

Visa inläggCoolg8 14 mars 2012 - 10:02 skrev:

Jag vet att ta livet inte är rätt väg att gå, men när allt är mörker ser det ut som den bästa lösningen.

Men herregud ryck upp dig! Livet är upp och ner för de allra flesta. Det finns perioder i livet då det känns tungt (relationer som brister, människor går bort i sjukdomar mm), så är det för alla.

Du är inte ensam om att ha det tungt och ha en relationsom eventuellt spricker, det verkar nästan som du tror det.

/Fredrik

#7

Skickat 14 mars 2012 - 10:36

Om allt känns svart kan det vara så att man har en depression. Mot depressioner finns behandlingar som ofta ger bra effekt. Boka en tid på vårdcentralen så distriktsläkaren kan göra en bedömning avseende detta. Det är en något de gör ofta så det borde går bra.
Lycka till.

#8

Skickat 14 mars 2012 - 11:01

Jag tycker ni ska gå i familje-, parterapi och skaffa förståelse för varandra. Ni får iaf en bra chans att förklara för varandra hur ni känner för det är vanligt att man inte kan kommunicera på rätt sätt. Är ni beredda att ge er en chans, välja att få hjälp tillsammans.
De flesta har varit deprimerade och tänkt på att ta sig liv, en del vill inte få det bättre. Tanken är vanlig men att du valt att berätta om din situation tyder på att du önskar annat än en deprimerad vardag. Du verkar vara medveten om dina brister och det är faktiskt få som kan erkänna sina fel. Kan man lära sig det kan man även förbättra sig.

Kan du tala om för din fru att du inte känt dig bra under en längre tid samt att du har förståelse för hur hon känner sig och att du är beredd att skaffa hjälp kan ni förmodligen lösa situationen. Ni kommer iaf till insikt och kan gå vidare, var för sig eller tillsammans vet jag inte men ni tar er framåt. Lycka till, det mesta handlar om vilja, förståelse och insikt.

#9

Skickat 14 mars 2012 - 11:36

  • E1M1
  • Användare

  • 112 inlägg
Det är lätt att bli irriterad på andra när man är deprimerad. Ha tålamod med detta och övertyga dig om att även om man alltid kan göra mer behöver det inte vara ens fel genom att man gjort för lite.

Familjeterapi kan nog vara en idé, om inte annat så försök kommunicera mer om förväntningar ni har på varandra och mål för framtiden.

#10

Skickat 14 mars 2012 - 12:00

Mål för framtiden är nog ett av problemen också, eftersom hon inte tror på mig längre. Hon tror bara att jag bygger ett nytt luftslott.

Det känns jobbigt nu när jag försöker själv att ta tag i sakerna som ekonomi, dagliga rutiner (mat, städning, tvätt och liknande), träning och inte får någon feedback på det utan hon ser det som ett nytt försök som håller ett par veckor eller månader. Och så vill inte hon ha det längre.

Visst man gör inte många knop vissa dagar, och man blir sittande framför datorn eller TV och bara slösurfar eller tittar. Men jag känner mig så trött och orkeslös med jämna mellanrum.

Finns det någon typ av behandling för det här med stökigheten och 80% färdigställandet?

#11

Skickat 14 mars 2012 - 12:56

Mycket låter för mig som en del i din hustrus sjukdomsbild som deprimerad där det ibland kan kännas som att fly från allt är enda lösningen, blir hon inte bättre i depressionen borde ju hennes läkare anpassa behandlingen kan man tycka, då hon är sjukskriven borde det ju finnas en behandlingsplan.

För din del så låter det som du behöver bli lite mer strukturerad för att det ska underlätta för din relation, där finns det ju en mängd tips på nätet, kurser av alla dess slag och litteratur från självhjälpfolk att ta del av. Hon kanske skulle få mer förtroende för att du vill jobba på det problemet och förändra det om du deltar i något sådant. Att tex bara göra en enkel taskboard med lappar för det som ska göras för att få överblick låter som något du skulle ha nytta av i jonglerandet av alla vardagsbestyr, husfixande etc.

Du låter ändå som en rätt stabil kille, "skuldbelägg" inte dig själv för mycket och kämpa med det du kan. Det är perioder som dessa som dom kallar "for worse" och familjeterapi är kanske heller inte en dum idé. Lycka till som sagt.

#12

Skickat 14 mars 2012 - 12:58

  • Falcy
  • ☆ ☆ ☆ ☆ ☆

  • 2 746 inlägg
Frågan är ju om du verkligen är stökig eller om det är hon som hittar och letar fel?
Om din beskrivning stämmer att du sköter ekonomin samt dagliga rutiner som matlagning, städning, tvätt etc så anser ju jag att hon inte har ett jävla skit att klaga på! Och återigen, om beskrivningen stämmer, så färdigställer du ju faktiskt viktiga saker till 100%, inte 80%. Vardagliga sysslor som handla, matlagning, tvätt och städning ska man inte underskatta!
Men mår människan dåligt så hittar den fel i allt. Inget är eller blir bra.

Det som gäller för er är parterapi! Finns ingen annan utväg. Detta kommer ni inte klara av på egen hand, vill inte vara negativ mot dig men det är fakta.
En utomstående, kunnig på psykologi, måste hjälpa er bena ut de faktiska problemet / problemen. Och problemet är inte du, min vän.

Bilen som är tänkt att köpas med banklån råder jag dig att avbryta. Saker och ting hjälper ICKE i dessa situationer.

#13

Skickat 15 mars 2012 - 00:03

En verkligt relevant fråga är, Älskar du henne? Eller bygger allt på att du vill ha det som det alltid varit?
Satt själv i ett sånt förhållande där exet ställde orimliga krav på mig trots att jag skulle sköta arbetet som innebar oregelbundna tider uppåt 200 timmar i månaden, plus att jag hade min son varannan vecka. Utöver det så skulle jag laga mat, städa och göra henne till lags. Visserligen var vi inte tillsammans i 19 år, men det slutade med att jag kasta ut henne en vecka innan julafton för tre år sen.

Min poäng är att vill du ha henne kvar i ditt liv så ska du givetvis kämpa för det, men om du rannsakar dig själv och kommer fram till att ni skulle må bättre på var sitt håll så är det kanske bättre dels för eran skull men framförallt för barnens skull. Barnen ska inte hamna i kläm för att ni bråkar. Finns det bara ett uns tvivel om din kärlek till henne så är en separation ett klart sundare alternativ. Men det är min högst personliga åsikt, något som jag erfarit efter att känslomässigt engagerat mig i förhållanden som varit dödsdömda från scratch!

#14

Skickat 15 mars 2012 - 00:58

Har själv varit i din situation, så jag känner väl igen mig i dig! Man kan känna sig rätt värdelös och önska att allt bara får ett slut,men frågan är om inte mycket av denna otillräcklighet du känner är skapad av din bättre/sämre hälft!

Man känner pressen av allt som läggs på en och det byggs på succesivt, och att få höra att man inte duger får en ju inte att "prestera" bättre! Tro mig jag vet!

Tycker att du får många bra råd från dina forumvänner här, som du bör beakta och du är värd ett bättre öde än detta!

#15

Skickat 17 mars 2012 - 00:19

Skuld och skam! Låter som hon skuldbelägger och projicerar sina egna tillkortakommanden på dig. Ett förhållande bör i mina ögon bygga på ömsesidig respekt och förståelse för varandra och det är mycket viktigt att låta ens partner vara sig själv. Att den ena hela tiden ställer krav på att den andre ska ändra på sig eller göra än det ena, än det andra för att förhållandet ska kunna fortgå tär så in i h-e, slutar med att man tappar fotfästet...

Är det du som drar igång "alla projekt" eller är det hon? Om du egentligen inte vill göra "dessa projekt" utan sätter igång dom medvetet/omedvetet "för din hustrus skull" i tron att då blir det bättre eller på direkta önskemål/order av henne för att hon måste få en förändring för att bli nöjd, sluta genast med det. Och varför hjälper inte hon till? Om du gör 80%, kan hon göra 20%! Ni är två om ansvaret, även byggprojekt! Annars, lej hantverkare....

Vissa människor är aldrig nöjda, finns alltid ytterligare en sak som måste rättas till fast problemet egentligen sitter hos dom själva. Man kan aldrig hänga upp sin tillvaro och lycka helt på någon annan, det är upp till var och en att ta ansvar för sitt eget liv. Lever man i ett förhållande är det inte bara partnern som ska roa en, man har en förbannad skyldighet att själv göra det bästa av situationen också, ha egna såväl som gemensamma intressen. Båda måste tillåtas ha ungefär lika stort utrymme i förhållandet.

Inget går under för att man skiljer sig. Livet är för kort för att man ska leva år ut och år in i ett dåligt förhållande. Och för barnens skull tror jag det är bättre att ha 2 föräldrar på skilda håll där åtminstone den ene mår bra än att att ha 2 som mår skit i ett uselt förhållande, det föder bara bitterhet och leder inte till något gott alls, ni lär bara dom ett destruktivt beteende. Ett sunt förhållande låter båda ha ett liv vid sidan om med egna vänner och egna intressen samtidigt som man naturligtvis även har gemensamma vänner och intressen. Ge och ta utan att inkräkta på den andres integritet och personlighet, var generös och ha förstående för varandras egenheter. Sedan ska man förstås också ställa krav på varandra men dom ska vara rimliga, inte förödande, det handlar fortfarande om att ge och ta! Man måste kunna sätta upp mål som båda ställer upp på ungefår lika mycket eller åtminstone som man kan gå med på utan att göra våld på sig själv. Funkar inte det, blås av innan ni skadat varandra och barnen för mycket!

Det här inlägget har ändrats av Spiritwalker 17 mars 2012 - 06:19


#16

Skickat 23 mars 2012 - 08:02

Det är svårt att spekulera, men jag tror också att hon kan lägga endel saker som gått fel i hennes liv på dig. jag är som du, men troligtvis önnu slarvigare och mina projekt avstannar ofta långa perioder av tidsbrist. vill jag ha något så brinner jag dock för det rejält ett tag, är du likadan?

Jag kan få lite bilden av att ni är en kombination som är lite udda. om hon verkligen känner att hon vill ha någon med mer ordning så är det svårt att ändra på det. ditt beteende är även det svårt att ändra då du haft det länge. å andra sidan ska du völ inte behöva ändra hela dig för att vara någon annan till lags.

Har hon problem med relationer i övrigt? Vänner och liknande (förutom sambon där)? Hon kanske känner meningslöshet då hennes kontaktnät är begränsat och lägger den begränsningen på dig av olika anledningar.

Det finns mycket parterapi att få och om du inte vill berätta saker här så finns det ju även pm. men ska ni göra något själva så är en parterapi eller något i den stilen ganska bra att börja med då mycket tankar kan komma upp som man inte trodde den andra haft. vissa saker kan också vara missförstånd och att räta ut dessa kan skapa förståelse för den andra parten och dess beteende.

#17

Skickat 29 juni 2012 - 19:57

När allt rasar samman Tar man sig i kragen och startar på något helt nytt och bättre!! Simpel as shit!!!

#18

Skickat 29 juni 2012 - 20:19

Visa inläggganescha 29 juni 2012 - 19:57 skrev:

När allt rasar samman Tar man sig i kragen och startar på något helt nytt och bättre!! Simpel as shit!!!
Precis vad någon i kris behöver få höra....

Och nej, det ÄR inte "simpLE as shit".

Tycker du själv detta trångsynta inlägg hjälpte TS på något sätt eller?

Det här inlägget har ändrats av masse70 29 juni 2012 - 20:23


#19

Skickat 29 juni 2012 - 20:26

Visa inläggganescha 29 juni 2012 - 19:57 skrev:

När allt rasar samman Tar man sig i kragen och startar på något helt nytt och bättre!! Simpel as shit!!!
Lägg ner...

#20

Skickat 29 juni 2012 - 23:34

För nästan exakt ett år sedan satt jag i liknande situation som TS, hade nån kläckt ut sig nåt sånt här till mig hade jag blivit både ledsen o arg kan jag lova!!! Så håller med ovanstående masse70 och squiz. LÄGG NED!!! Såna inlägg som ditt är inte uppbyggande alls.

Det här inlägget har ändrats av film-fanatiker 29 juni 2012 - 23:34


#21

Skickat 01 juli 2012 - 15:48

Gått igenom liknande sakner, fast ändå inte.. se bara till att ta lösa saker och ting, undvik att fastna i en spiral..


Hoppas allt löser sig i slutändan till vad som för er är bäst!

#22

Skickat 29 juli 2012 - 19:19

  • Toby
  • Beroende

  • 1 091 inlägg
Tjena Coolg8!

Tänkte höra hur läget är, bättre eller sämre än tidigare? Hoppas att ni löser det till det bättre!

Mvh
Tobias

#23

Skickat 17 december 2012 - 09:57

Prova att göra saker tillsammans, istället för att var och en ska göra sitt, man kan vara 2 som hjälps åt med disken tex, allt går fortare och är roligare när man är 2!
Att tjata tror jag är det absolut sämsta man kan göra i ett förhållande, ta tag i det tillsammans så går det mycket lättare. Om man tjatar tror jag risken är stor att inget blir gjort.
Sen tror jag det kan vara viktigt att ha en egen tid i ett förhållande, det svåra är väl att tajma den,man kan inte vara tillsammans 24 timmar om dygnet om man ska få förhållandet att blomstra.
Ibland kan det ju vara så att 2 människor inte fungerar att bo ihop tillsammans, då kanske man kan prova något annat typ av förhållande, särbo tex. Jag vet ett par som lever riktigt bra som särbos men som inte fungerar ihop 24 timmar om dygnet.

#24

Skickat 10 januari 2013 - 15:27

Hoppas det löser sig.
Försök att prata och disskutera vad ni har för mål tillsammans.

#25

Skickat 10 januari 2013 - 15:40

Ja, hur gick det för dig coolg8?

#26

Skickat 04 januari 2014 - 23:29

En uppdatering. Har ofta funderat på att skriva vad som hänt. Det har varit ett **** de senaste året då min svärfar gick bort helt plötsligt och vi fick ta allt jobb med hus och liknande, då svågern inte kan ta och göra någonting. Han ser till att dra på saker så någon annan gör det åt honom. så från sommaren 2012 till hösten 2013 när vi lyckades få huset sålt, trots att det på dagen när det skulle skrivas dök upp en vattenläcka som har gjort att badrummet har varit en byggarbetsplats för den nya ägaren. Sedan blev vi chockade när en advokat ringde och ville göra klart med arvsskiftet, svågern hade helt plötsligt kommit på att det var dags. Det blev klart dagarna före nyår. Min hustru har bytt jobb och är inte länge sjukskriven. Igår den 3:e januari händer det värsta i mitt liv hittills min far ringer mig skakad mamma är död, han får inte liv i henne. Jag säger åt honom att ring 112 och att jag kommer direkt, vi bor ca 2 mil från varandra de ute på landet. När vi kommer dit så är ambulanspersonal där och försöker uppliva henne , men hon är borta. Vi firade jul och nyår tillsammans 48 timmar senare är hon borta, min 8 åriga dotter sa på jul till sin farmor jag bor här lika bra som hemma jag älskar dig farmor lika mycket som mamma. Min 9åriga son som älskar farmor mer än allt visste direkt att något var fel med farmor eller farfar. Jag var hos min far hela natten och till eftermiddagen då min bror kom, pappa känner sig helt tom han bara vandrar runt. Han hade alltid trott att han skulle gå bort först, så han känner sig sviken nu typiska skuldkänslor. De hade varit ihop i 54 år, mamma blev 71 år de hade sett fram emot att åka utomlands i januari. Hon fick i alla fall somna in hemma och hade sagt till mig att hon inte ville flytta ifrån huset på landet där de bodde. De vet ännu inte vad hon dog av de kunde inte läkaren säga men han trodde att hjärtat kollapsat. Jag sov dåligt natten innan typ 2-3 timmar i natt 2-3 timmar och hustrun inget alls, Nu har hon somnat framför tvn, jag sitter här och känner en saknad av allt som vi inte kommer att få uppleva med henne. rädslan att min far ska gå ner sig och bara tyna bort. min mamma var som en mor för min hustru och har stöttat henne i hennes sjukdom, att min hustru ska lämna mig och att jag efter att bott i staden i över 20 år inte fått några nya riktiga kamrater. Vi hade ingen vi kunde ringa och be att ta barnen när det hände, så hustrun ringde till en granne som har en dotter i samma klass som vår dotter och sa att det var en krissituation och undrade om de kunde vara där tills någon av oss kom hem. Det gick bra, när vi hörde av oss senare på kvällen så låg de och sov hos dem. Hustrun väntade hemma på dem då vi inte vile rycka upp dem och berätta att farmor var borta, halv sju ringer sonen så hon hämtar dem. Väl hemma berättar hon vad som hänt, Hon hade då innan läst in sig på barn och döden, så i eftermiddag när jag kom hem hade jag en son som förstod att farmor inte kommer tillbaka och en dotter som inte har förstått det ännu. Nu ikväll kom hon ner från sitt rum och frågade om hon kunde ta sin mammas kudde så hon kunde känna doften av henne, nu börjar det krypa in. Så så ser det ut nu, ledsen om det blev långt men just nu känner jag att skriva om det håller mig över vattenytan. Det positiva i all röra är att vi gjort upp en budget som vi ska följa för att kunna resa, bygga klart(med inhyrd hjälp även om jag sätter mig emot det) Få en ordnad ekonomi igen, matlistor, rutiner och ett någorlunda fungerande liv. Jag jobbar dessutom extra en vecka med ca 3-4 föreställningar på den lokala bion, fick till och med min far och mor att se på bio. Nu hoppas jag att det inte blir mer skit det här året. Tyvärr kan jag inte indela det hela i stycken så det blir lite svårläst.

Det här inlägget har ändrats av Coolg8 04 januari 2014 - 23:31


#27

Skickat 09 januari 2014 - 20:23

Det var extremt tråkigt att höra, måste kännas väldigt tungt nu. Svårta att skriva något vettigt, men det låter som att det är på bättringsvägen med din fru - hoppas ni klarar ta er genom sorgen tillsammans.

Det här inlägget har ändrats av maximm 09 januari 2014 - 20:24


#28

Skickat 09 januari 2014 - 21:30

Sorgen är inte det värsta nu. Det är skuldkänslorna. Det är helt otroligt hur man kan känna skuld för allt. Skuld för att man gjort något, skuld för att man inte gjort något. Jag tror att begravningen blir den största prövningen, då kommer allt att brista. En lång väntan till sista helgen i Januari. Min far väntar på månaden maj, jag tror han försöker se framåt att när sommaren kommer med ljus och värme skall han hittat en väg att orka leva utan min mamma som han fick göra i 54 år. Jag har kommit fram att livet är inte rättvist, det är bara att acceptera.

#29

Skickat 09 januari 2014 - 21:55

:wacko:

Det här inlägget har ändrats av holetaker 09 januari 2014 - 21:58


#30

Skickat 09 januari 2014 - 22:12

Kan bara beklaga, oerhört tråkig och jobbig historia, sitter här nära till tårarna. Önskar och ber för dig/er att ni någon gång kommer se ljuset i allt. Skönt iallafall att läsa att din fru verkar vara på bättringsvägen. Fortsätt vara stark!

#31

Skickat 10 januari 2014 - 14:33

Att leva ihop med en person som är sjukskriven och lider av depression är mycket svårt. Min fru har varit sjukskriven i 6 år och varit djupt deprimerad under dessa år, det har varit rent ut sagt ett **** ibland och det är ett under att man orkat så mycket som man gjort. Och när en mår dåligt mår den andra också dåligt. För oss så ledde det hela fram till ett gemensamt beslut under hösten, skilsmässa. Samtidigt kändes det som rätt beslut, båda mår bättre nu och vi har insett att vi två inte är det samspelta par vi en gång i tiden var. Man kan spekulera fram och tillbaka hur mycket sjukdomen spelade in i det hela men det känns faktiskt bra att ha tagit ett beslut och gemensamt sträva åt det hållet. Många skriver om skuld och skam eller att den som är sjuk projicerar saker och ting på sin partner. Jag kan bara säga att om man inte levt ihop med någon som varit psykiskt sjuk kan man inte föreställa sig hur det är. När allt var som mörkast stod min fru på Tranbergsbron och var två steg ifrån att hoppa, då är det svårt att få vardagen och allt att fungera. Jag är glad att hon mår bättre idag, har börjat jobba och är på väg mot en egen lägenhet och ett eget liv, det gör det lättare för mig att kunna leva också utan att behöva oroa sig för någon annan.

Jag förstår dig.




1 användare läser den här tråden

Medlemmar: 0 - Gäster: 1 - Anonyma användare: 0

Prisjakt © 2000 - 2014 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.