Det är bäst att förklara skillnaderna först:
Alla projektorer och monitorer/TV-apparater måste omvandla färgsignalen till RGB (rött, grönt, blått) innan den projiceras på avsedd yta. Antingen denna yta sitter främst på en monitor eller utgörs av en filmduk några meter ifrån så är det i stort sett alltid RGB som används för att "blanda" färgerna.
Då kanske du undrar; "Jamen, med rött, grönt och blått så kan man ju inte blanda till t.ex. vitt!?"
Nä, inte om du sitter med en låda akrylfärg el. dyl., men om du blandar med färgat ljus, vilket detta ju handlar om då går det faktiskt att få fram i stprt sett alla färger som vi kan uppfatta. Våra ögon arbetar nämligen delvis enligt RGB-principen, så det är ett helt naturligt sätt för oss människor att uppfatta färg.
Om du har en röd, en grön och en blå kraftig lampa och vet att alla har samma ljusstyrka och sedan riktar dem alla mot exakt samma punkt på en vägg - så kommer du att projicera en vit fläck!
Sådär fungerar egentligen både CRT-projektorer och LCD-projektorer - med en viktig skillnad:
CRT belyser duken med direkt ljus som kastas ifrån ett elektronbeskjutet fosforskikt innanför linserna. En CRT-projektor har alltid tre stora linser som sitter ytterst på varsitt bildrör. Du kanske har hört uttrycket trerörsprojektor? Det är CRT man talar om då. Dessa tre rör måste vinklas exakt rätt mot duken, på ungefär samma sätt som du hade varit tvungen att göra för att få den där vita fläcken i exemplet ovan.

En CRT kan projicera 0% ljus på en del av bilden samtidigt som den kan projicera väldigt mkt ljus på en annan del. Detta gör att man väldigt enkelt kan få till det så att de mörkaste delarna i bilden upplevs som "svarta".
LCD bleyser dock duken med ett ljus som har vandrat igenom (oftast) tre stycken LCD-paneler som är till för att "maska" bort de områden som skall ha svagare ljusstyrka. Eftersom det inte går att maska bort en bildpunkt till 100% med LCD-tekniken (hela panelen måste ju kunna släppa igenom ljus om det krävs), så kan man inte få en perfekt "svart" i en LCD-projektion. Många har dock experimenterat med grå duk för att få bättre svärta med LCD.
För att kunna projicera R, G och B samtidigt på duken så använder man ett system med speglar och linser för att "föra samman" de tre delfärgerna innan de skjuts ut genom linsen.
En LCD har oftast mkt större absolut ljusstyrka än en CRT, alltså mätt över hela bilden. Om man mäter relativt, alltså hur ljusstark en punkt på bilden kan vara så är faktiskt CRT:er ofta lika ljusstarka som många av dagens hembio-LCD.
Det är nämligen inte bara av godo med hög ljusstyrka. Eftersom en projektor måste kunna projicera så "mörkt som möjligt" i vissa delar av bilden så kan en hög generell ljusstyrka försvåra detta ganska rejält. Speciellt i fallet LCD.
Den stora likheten mellan CRT och LCD är alltså att de projicerar R, G och B samtidigt, eller
parallellt på duken.
DLP däremot, projicerar färgerna i sekvens, eller
seriellt. Det betyder att den visar rött, se'n grönt, se'n blått, se'n rött, se'n grönt etc. etc.
DLP-tekniken kan åstadkomma enormt omfångsrika bilder med riktigt bra svärta och bra färger. För att göra det så använder man ett stooort antal små, små speglar som arbetar i en extremt hög hastighet för att reflektera ljuset mot ett förghjul som innehåller R,G och B. Detta hjul snurrar med olika hastighet i olika DLP:er. De "snabbaste" idag har 5x hastigheten. De första som kom hade såklart 1x hastigheten.
Regnbågseffekten uppstår då ens hjärna hinner registrera skiftningarna mellan R, G och B. Grundorsaken till att man kan göra det är såklart att färgerna just visas i sekvens.
De lärde debatterar om varför effekten är större på vissa DLP-projjar och mindre på andra, men klart är ändå:
Vissa personer ser aldrig effekten.
Vissa ser den, men bryr sig inte.
Vissa ser den och tycker att det förstör upplevelsen.
Vissa ser den och mår fysiskt illa efter en stund.
Hoppas det gick att hänga med i förklaringarna!