Såg Tobe Hoopers originalversion för första gången igår sedan jag såg den under början av 80-talet (under den beryktade Studio S-tiden).
Jag blev mycket imponerad. Det är faschinerande hur mycket man ändå kommer ihåg av filmen efter drygt 20 år. Den måste ha gjort ett djupt intryck på mig som tonåring.
Det här måste vara en av de första dogmafilmerna. Visste inte att den var inspelad på 16mm-film, men det bidrar onekligen till den realistiska och dokumentäraktiga känslan. Denna film borde vara ett obligatoriskt ämne att studera på filmskolor. Den är ett bevis på att man med mycket få medel och med antydningar, samt med entusiaster både framför och bakom kameran, kan få ett resultat som vida överträffar vad man i hollywood ens kan komma i närheten av. Intensiteten i vissa scener är så påtaglig att man nästan kan känna värmen, svetten och stanken i sitt biorum. Skådespeleriet är fenomenalt bra och äkta. Man ser nästan inget blod alls i filmen (förutom på Leatherfaces förkläde). Den enda man får se är när Leatherface kör motorsågen i sitt eget ben och när han skär flickan i fingret lite grann med en kniv. Det är allt. Knappast värt namnet gore. Vad man som tittare erbjuds är början på en tankebana som man får avsluta själv, vilket gör det så mycket otäckare. Ett sannt mästerverk.
Jag har sett nyinspelningen också för ett år sedan, och även om den var bra och otäck i hollywood-sammanhang så kommer den inte i närheten av den äkta känsla som finns i Hoopers version. Där ser man vad fackföreingar (har svårt att tro att man idag hade tillåtit någon göra en film i hoolywood som ens påminner om de vidriga förhållanden som var typiskt för Toopers filminspelning) och pengar (skådespelarna fick ingen lön under inspelningen av originalet) kan göra för att hämma kreativiteten.
Tobe Hoopers film är ett bevis för att man med små medel i budget och idealister/entusiaster kan överträffa dyra filmproduktioner bara det finns en klar och kreativ vision bakom.
Bara några ord om Atlantics 2-disc-utgåva: Filmen finns i två utförande, en i 4:3 Letterbox och en i 16:9 Anamorfisk Widescreen. Bilderna är generellt sett ganska o.k. med tanke på att de är mastrade från en gammal 16mm-film. 4:3 versionen dras dock med irriterande och grova interlace-liknande artefakter i vissa konturer (det kommer djupa hack i form av linjer som är oberoende av deinterlacern i DVD-spelaren). Tittar man på projektor är 16:9-versionen det självklara alternativet. Denna version dras dock med att underkanten på filmen är något beskuren (overscan). Bilden är också lite suddig. I övrigt känns bilden ganska ren men har en lätt antydan av pixelation. Färgerna är bra med tanke på originalfilmen. Extramaterial finns det en del men det mest intressanta är den drygt 1-timmes långa dokumentären. Denna är mycket välgjord och intressant. Man erbjuds mycket och öppenhjärtat intervjumaterial uteslutande med "familjen", dvs. Grandpa, The Hichhiker, The Cook och Leatherface. Tyvärr slutar dokumentären abrupt mitt i en intervju. Typiskt Atlantic....
Redigerat av Videofilur, 26 December 2005 - 11:02.
Prisjakt
Sökningen pågår
Avancerad sökning
6 bilder
63 filmer
Minhembio - Senaste nyheterna
nimman 
Fler
Vilka bilder visas här?
