Spelrecension: DiRT 2

• Genre: Racing

• Release: 2009-09-10
• Utvecklare: Codemasters
• Utgivare: Codemasters
• Plattform: [Xbox 360], PS3, PC, Wii, PSP, DS

DiRT är tillbaka och det är mer lättillgängligt för nybörjare än någonsin, samtidigt som hardcorefansen inte stängts ute. Ken Block, nära vän till den avlidne legendariska skotska rallyföraren Colin McRae och en av dagens stora namn i branchen, har arbetat nära med utvecklarna och skapat DiRT 2, ett spel dedikerat till McRae. Det finns till och med ett event sent i karriärläget tillägnat honom.

Spelet reflekterar också förändring. Rally blir större och större i USA, mycket tack vare stjärnor som Block, Travis Pastrana och Dave Mirra, samt inkluderingen av sporten i X-Games, en årlig multisporttävling som fokuserar på flera olika actionsporter. Resultatet innebär mer bling bling, och mindre rally.

Du startar din karriär som en uppkomling i off-road-racingen och spelar i den avlidne Colin McRaes anda, bland annat blir din första bil en Subaru Impreza som legendaren ägde. En kul detalj är att man får välja namn i en lång lista och att man sedan blir tilltalad med detta namn spelet igenom. När man valt namn, fått sin bil och utrustat den med lämplig tuta är det bara att köra igång.

Din ”bas” slash ”interaktiva meny” består av en husvagn. Allt du gör utgår från denna, alla menyer finns här och utanför trailern. Du väljer nya race från en världskarta på skrivbordet. Ta ett kliv ut och välj bil, starta race, läs nyheter, meka i options osv. Det är bra och smidigt med allt på ett ställe och man kan inte klaga på känslan av att vara där, men personligen blev jag riktigt less på laddningstiderna. Du spenderar 2-3 ggr mer tid i menyerna än du gör körandes eftersom racen oftast bara tar 2-3 minuter. Även om du snabbt bara väljer ett race så ska det laddas, visa tabeller, visa vem som är favorit. När du är klar är det samma visa och din karaktär måste titta tre gånger åt olika håll i 5 sekunder varje gång han kommer tillbaka till sitt näste. Sedan ska kartan blinka när nya race sätts ut så epileptiker får se upp. Det kan låta som mindre blessyrer men laddningstiderna är verkligen enerverande. Jag läste om en som klockade, han hade spelat 3 timmar och bara kört i 50 minuter. 3:1-ratio är alldeles för mycket.

När jag väl får köra mitt första race knockas jag direkt av grafiken. Satan vad snyggt det är. Man får köra på fyra kontinenter, djungler i Malaysia, gruskantade berg i Kroatien, ökenlandskap i Baha och Marocko, även stadsdelar i exempelvis Los Angeles. Och det är galet snyggt var man än kör. Man ser långt i horisonten, finns inga spår av objekt som ploppar upp framför en. Leran sprutar realistiskt upp under däcken, röken yr efter bilen, vatten splashar upp på fönsterrutan inifrån den läckra cockpitkameran i en fantastiskt snygg effekt som sedan torkas bort av vindrutetorkarna och lämnar märken. Varje bana har sin egen fräscha look, man blir rent av förbannad att det inte finns mer av dem. Spelet ser helt enkelt otroligt krispigt och skarpt ut och allt flyter på mjukt som en pudrad barnrumpa. Troligtvis det snyggaste bilspelet i dag. Jag önskar att jag kunde åka ut och titta på miljöerna men varenda gång jag försöker blinkar skärmen till och jag teleporteras till mitt förtret tillbaka in på banan.

De enda skavanker jag kan komma att tänka på grafiskt är att vattnet ser mindre bra ut om man stannar och inspekterar det, samt att det bara stänker ned skärmen om man kör inifrån bilen. Bandeformering som i SEGA Rally och vädereffekter saknas också för en komplett upplevelse. Och.. var är snöbanan?

En annan grafisk detalj som Codemasters blivit experter på numera är skademodelleringen. Precis som i DiRT kan du krasha din bil med spektakulära resultat. Fönster krossas, dörrar hängs av, däck studsar iväg och lampor och annat bråte flyger all världens väg innan den intryckta, kvaddade bilen stoppas och börjar ryka. Miljön är givetvis också den demolerbar. Reprisfunktionen, som automatiskt aktiveras efter en fatal krasch är kul att leka med och lätt att använda. Och används ofta. Dessvärre får krashandet inga konsekvenser i efterhand, man får en ny bil till nästa lopp.

Hur är körkänslan? Mycket bra faktiskt. I DiRT kunde jag känna att bilarna flög omkring eller gled på is, men här har man fixat det problemet och underlagen känns som de ska göra. Ofta är banorna blandade, du kan köra på grus ena stunden för att köra på asfalt nästa, och det märks vad man kör på. DiRT 2 är en mix av realism och arcaderacing som fungerar bra. Allt för att blidka den stora massan. Fartkänslan är helt klart närvarande, det känns svindlande snabbt i 200 knyck, men man har ändå tight kontroll över sitt fordon. Och skulle man inte ha det så har man inkorporerat rewind-funktionen från GRID som innebär att du kan spola tillbaka tiden och fortsätta från valfritt ställe ifall du skulle krocka med en sten eller köra utför ett stup. Smidigt, men också väldigt casual.

Som nämndes tidigare saknas dock banvariation. Det finns inte någon direkt morot att köra vidare efter ungefär halva spelet, inget mer att låsa upp. Redan innan dess har man dock börjat tröttna på de 15-talet banor som finns och som används i olika former. Ett klart minus i karriärläget.

Apropå karriärläget så är det uppdelat i tre nivåer. Man börjar köra som amatör, når sedan pro och till sist all-star. De högre nivåerna är svårare och varje event utgörs av fler banor (två i pro och tre i all-star är vanligt). Man får erfarenhet och pengar för varje event, mer ju högre man placerar och ju svårare det är. Erfarenhet låser upp fler banor, pengar används till att köpa någon av de 35+ bilar som finns i spelet. Bilarna som för övrigt kan kustomiseras inför varje lopp, dock via ett enkelt system som inte kan mäta sig med Forza eller Gran Turismo.

Varje event är indelat i en viss gren för att variera upplevelsen. Det finns bland annat klassisk Rally där man kör ensam och försöker slå motspelarnas tider, Rallycross som liknar X-Games med åtta bilar på banan, Gate Crusher som går ut på att åka på gula skyltar som placerats på banan och ger tid, samt Domination – ett läge där du kan komma sist men ändå vinna eftersom det gäller att ha snabbast tid i vissa sekvenser av banan.

Min favorit är utan tvekan vanligt rally, du mot banan, som man lade mycket fokus på i de gamla Colin-spelen. Tyvärr har serien blivit mer och mer amerikaniserad och i DiRT 2 satsas det av naturliga skäl på de mer extrema, ”publikfriande” grenarna där många fordon tävlar samtidigt och det lätt kan spåra ut i en prejfest. Jag ogillar riktningen och hoppas man inte överger det klassiska formatet där McRae-spelen gör sig bäst.

Datormotståndarna måste få lite beröm också, de känns inte som automatiserade fordon. De kan göra misstag som att feltajma ett hopp eller köra in i varandra. En gång körde en av dem in i sidan på en annan rakt framför mig och tog ut min värsta konkurrent, en annan gång körde en uppför en lervägg efter att ha fått en knuff av en motståndare. Jag kände inte av någon gummibands-AI heller.

Jag är ingen expert på motorljud men jag tycker det låter bra nog. Inte simulatorbra, men så bra som man blivit van vid i Codemastersspelen. Publiken vrålar, däcken slirar, gruset flyger och vatten stänker upp. Det låter som det ska. Däremot talade min kartläsare på tok för lågt. Det gick inte att höra henne. Hittade ingenting i inställningar som kunde hjälpa mig heller och det blev ett märkbart problem i rally där jag tvingades att köra efter kartan. Nu körde jag på casual så det spelade ingen större roll, men det hade aldrig gått att köra på de högre nivåerna. Diggade också den energiska musiken som spelades i ”menyn” dvs husvagnen.

För att sammanfatta; DiRT 2 är ett tekniskt vidunder. Det kan vara det snyggaste bilspelet genom tiderna, ljudet håller hög kvalitet (förutom kartläsaren), kontroll och spelkänsla sitter och när man är klar med karriärläget kan man gå ut i det robusta onlineläget. Det är en väldigt högkvalitativ upplevelse och ett givet måste för fans av genren, men även enkelt att komma in i för nybörjare med tanke på alla svårighetsgrader som presenteras. Tyvärr lider spelet av för få banor och bilar, för långa laddningstider, ingen splitscreen offline multiplayer – helt enkelt för lite egentligt innehåll, och det drar ned betyget.



+ Smutsigt snyggt
+ Närapå perfekt kontroll

- Var är banvariationen?
- Laddningstiderna tar över spelet

8/10

Text av Zoiler