Recension: UFC Undisputed 2010

1. Genre: Sport/Fighting
2. Release: 2010-05-28
3. Utvecklare: Yuke’s
4. Utgivare: THQ
5. Plattform: PS3, Xbox 360, PSP

Yuke’s återvänder för 2010 års upplaga av UFC: Undisputed. Var redo att mucka gräl i en så reformerad uppföljare att ansvarige spelutvecklaren Dravinski inte ens känner igen sambandet mellan föregångaren och uppföljaren.

Vad som är nytt eller inte låter jag vara osagt, då jag tyvärr bara har haft ett flyktigt intresse i MMA och alla liknande extremsporter och organisationer. Dock är idén med att slåss i en liten bur utan några kritiska regler eller begränsningar rolig, både ur ett spel- såväl som verklighetsperspektiv. För personer icke introducerade till genren så ställs två personer mot varandra i varierande viktklasser och slåss nästan in till döden. Karate, taekwondo, boxning, wrestling, muay thai och mycket mer blandas i UFC och skapar en mångsidig fightingerfarenhet.

Yuke’s har sedan tidigare legat bakom wrestlingserien WWE vs. RAW vilket gjorde mig lite förskräckt med tanke på hur stel nämnda titel tenderar att bli. Det är dock inget som märks av i UFC Undisputed. Snabba såväl som tunga släggor svingas, sparkar viner i luften och submissions och clinches är dynamiska fastän jag hatar dem. Man har alltså stora möjligheter till att desarmera sin motståndare och segra i tre till fem ronder, beroende på smak och tävlingsregler förstås.

Grafiskt imponerar UFC Undisputed. Allt från menyn till ansiktsporträtt, arenaavbildning, atmosfär, skador och animationer. Något som man kunde klaga på visserligen är slag och handgemäng som inte verkar ha någon oerhört stor inverkan på dem man slår på då blodet ser ganska fult ut (när man slår till, dvs.) och blämmor endast uppstår med något enstaka sår, en oskyldig liten bula eller svullnad som bestående men. Jag är väl inte helt ute när jag hävdar att man bör blöda ganska rejält och vara hårt tilltagen när man har mött en grabb som pucklat på en i tre ronder.

Editingmöjligheter finns också – det var lite knapphänt med resurser; tyvärr verkade det mesta vara förinställt. Efter att ha lekt runt lite med en påbörjad karaktär kunde jag konstantera att man inte kan påverka så mycket, förutom trivialiteter, typ magmusklerna. Va?

Längtar du tillbaka till Rocky och 80-talets era med fightingmontage i bakgrunden? Då är UFC helt rätt. Menyn domineras av kämparmusik och är väldigt homogen i sin utformning. Det stöttas upp av röstskådespelet och andra komponenter i ljudbilden som är ruggigt välgjorda. Rösterna låter riktigt fina, den dialog som väl finns är helt okej och jag tror att det är första gången i mitt liv som jag spelar något sportspel med verklighetstrogna och mångsidiga kommentatorer. De räknar in meriter, vad spelaren har för stil, vad som händer och är väldigt engagerande. Några gånger hamnar de fel i sina kommentarer vilket kan förlåtas då det i övrigt är högklassigt. Publiken är relativt opersonlig – jag kan dock se mellan fingrarna på den punkten.

Fightingspel har hos mig förmågan att bli urtråkiga ursnabbt, något som visat sig vara fallet flera gånger tidigare inom sportgenren. Det krävs en utmaning, men det finns något ostimulerande med ett tradigt karriärläge med minutiösa förberedelser inför en match som inte känns så prestigefull. Det lider UFC också av, även om de har fläskat på ordentligt och gjort det så mångsidigt som möjligt. Man kan träna upp sina färdigheter, slåss såklart, vara med i events, skapa sin publika image och till slut bli den bäste slagskämpen i UFC. Ett ganska tråkigt upplägg med andra ord, om än lite mer mustigt och innehållsrikt. En väldigt irriterande egenskap är att ens färdigheter stagnerar drastiskt om man låter bli att träna, och tränar man för mycket kan man bli ”skadad” (eller bara helt värdelös) och det var lite frustrerande. Jag vill gärna ha en karriärsim, men inte en för realistisk sådan.

I övrigt finns det Event Mode, Title Mode respektive Title Defense Mode samt Tournament Mode, förutom möjligheten att gå online. Event Mode är en möjlighet att spela om historiska matcher från förr med specifika mål, vilket inte var så superskoj eftersom man begränsas en del. I en match skulle man vinna genom submission i tredje ronden, två minuter från slut eller liknande. Min vana trogen så slog jag ner pågen nästan på direkten, varpå jag skickades ur matchen och spelet smetade in ”YOU FAILED” i form av en påkostad mellansekvens. Varför? Jag spöade min baneman två ronder innan någon började kräva något från mig!

Title mode handlar essentiellt om att vinna titeln som mästare i sin viktklass, vilket kan bli tungt om man inte har en favorit i leden. Det var också lite tveksamt att leta sig igenom 50+ karaktärer för att till slut slå ned 8- till 16 stycken motståndare på väg till toppen. Något som däremot var konstruktivt var att skador som åsamkats under matchen överfördes till nästa match, vilket gjorde att man hamnade i ett intressant underläge. Title defense mode handlade om i princip samma sak, förutom att man bara får en chans på sig att försvara titeln – förlorar man en gång kan man inte prova igen, som i title mode.

UFC Undisputed handlar om en sport där arenan inte är en liten sandlåda precis. Man får utkämpa oenigheter i en klaustrofobisk kub med hjälp av i stort sett alla konstens regler, förutom att gå till vulgära angrepp förstås. En spark mot huvudet, ett slag mot magsäcken, en välriktad fot mot smalbenet – inga konstigheter. Att kasta någon med huvudet före och rugbyslänga sig mot en annans privata delar ingår också i maktkampen. En perfekt omgång är njutbar att spela då det är en paranoid väntan om vem som ska göra första misstaget, eftersom varje missad offensiv innebär en kontring för den andre. Jag besegrades flertalet gånger då jag blev för ivrig med sparkarna, och samma visa gällde för min antagonist. Tyvärr händer det dock inte ofta, speciellt inte online; den gyllene regeln är submissions. Submissions var i stort sett det enda som gällde online och det lyckades inte ge mig så mycket förutom inneboende ilska över allas feghet. Ska dock erkännas att jag inte bemästrat brottningskontrollerna, som är värda att klaga på. Oftast buttonmashar jag när jag hamnar i över- respektive underläge. Det är inte så roligt. Men att trycka på jabbknappen, se motståndaren nitas av en rak höger och långsamt segna ner mot marken medan jag besinningslöst spöar skiten ur honom med tunga rallarsvingar är bland det mest ventilerande som finns i spelväg. Glöm CoD och GTA när du kan mura igen din nästa utan att få komplikationer.

För att nämna kort om online som jag är en nybörjare inom i UFC-världen (majoriteten måste ha spenderat dagar med UFC 2009) så var det ett något hackigt system som inte lottade jämna motståndare mot varandra – jag fick möta kisar som hade rackat uppemot 80 vinster eller liknande medan jag låg på patetiska fem förluster och en vinst. Kan inte säga att jag kände mig som en uppstickare i det fallet; jag blev så mörbultad att jag fegade ur mitt under brinnande match. Killen kallade mig för ”fag” efteråt. Jag gick då till tutorialen för att försöka lära mig submissions på allvar men den var på intet sätt pedagogisk.

För att knyta ihop säcken så är UFC Undisputed absolut ett paradis för den intresserade, en klar förbättring från den tidigare upplagan om man får tro utvecklaren och media. Spelet dras med några halvtaskiga, mindre innovativa spelmöjligheter och är kanske lite väl inriktat på submissions (online), men i övrigt är det ett fullgott spel som är värt kosingarna för den fightingintresserade.

+ Strategiskt välfungerande
+ Kommentatorerna
+ Ambitionsnivån
+ Grafiken

- Tråkigt karriärläge
- Submissions
- Orättvis matchmaking
- Ostimulerande emellanåt

7/10 - Bra

Skribent: Filip_M