Alpha Protocol

1. Genre: Action/RPG
2. Release: 2010-05-28
3. Utvecklare: Obsidian Entertainment
4. Utgivare: SEGA
5. Plattform: Xbox 360, PS3, PC

Gänget bakom bl.a. KOTOR II och Neverwinter Nights-serien, Obsidian Entertainment, tar sig an agentvärlden i Alpha Protocol. Lek spion i ett slipat men opolerat äventyr.

Alpha Protocol följer antagligen den allmänna mallen för espionagefilmer och –spel. Mängder med gadgets – check. Heta, intelligenta brudar (nåja) – check. Världsomspännande incidenter med hemliga organisationer som vill ta kål på dig – check. Lägg till ett enormt persongalleri med en dubiös huvudperson i huvudrollen och du har den typiska spionrullen.

Den paranoida värld som vi känner till står på helspänn och det politiska klimatet väst och öst är i bästa fall ansträngt. Oron kring mellanöstern är ännu inte ett minne blott och den amerikanska befolkningen skakas återigen av en ny terroristhandling – ett amerikanskt passagerarflygplan blir nedskjutet av en missil någonstans i Saudiarabien, vilket skapar masshysteri. Frågorna hopar sig – var det verkligen en terroristaktion, eller hade USA:s regering ett finger med i spelet? Medan människor lever i ovisshet vaknar Michael Thorton upp i gråboxen, en avdelning för nyrekryterade infiltratörer. Thorton får snabbt veta att han numera tillhör en topphemlig organisation, Alpha Protocol, som genom åren har arbetat för att uträtta internationella operationer och städa undan alla spår som skulle kunna härleda till USA:s ledande politiker. Michael, med ett dunkelt förflutet, kastas direkt in i hetluften och landar i Saudiarabien, fast besluten att ta reda på sanningen.

Vägen fram till sanningen är lång och krokig, men alltjämt intressant och uppseendeväckande. Alpha Protocols budget är enorm och deras utsträckning global, vilket är en anledning till att exotiska resmål som Moskva, kinesiska Taipei och Rom får besökas efter att den inledande vändan till Saudiarabien är avklarad. Man tar sig vidare med ett föråldrat checkpointsystem i ryggen (ingen sparning vid en specifik plats, utan du startar om från början av checkpointen om du laddar om).

När agentaction och RPG-element gifter sig resulterar det i en lyckad blandning av strategi, variation och innovation. Eftersom de gjort NWN-serien sedan tidigare förutsätter man att de kan det där med RPG – jag kan intyga – men de visar också en fallenhet för att leverera ett (sett till gameplay) stadigt FPS med Splinter Cell-doftande influenser. Mike Thorton är till en början helt olärd och man ombeds inrikta sig på en ”klass”, exempelvis tekniker, stealth, soldat, eller det värsta möjliga, rekryt. Alla kommer med förinställda erfarenhetspoäng i konventionella kategorier såsom Stealth, Toughness, Technical Aptitude och dylikt – mycket likt ett skill tree alltså. Förutom rekryten som börjar utan någon erfarenhet i någonting, vilket gör den till något som inte rekommenderas till nybörjare. Till det finns perks som agerar likt extra erfarenhetspoäng som ansamlas under spelets gång, i form utav beslut som man gör.

Det är något som bör applåderas, Obsidians känsla för att involvera spelaren i dess story. AP är i grund och botten en interaktiv story (som har mycket gemensamt med Mass Effect 2) där Mikes relationer till andra samt beslut har stor inverkan på hur det kommer utspela sig när spelets klimax presenteras. Just dialogssystemet har tilldelats stor omtanke, och för att göra det mer involverande med valfrihet under samtal med AI:n så har Obsidian utformat svaren efter ett system som de kallar ”the three J.B:s”. Mikes tre potentiella personligheter har avbildats efter de största personligheterna inom agentvärlden, nämligen James Bond, Jason Bourne och Jack Bauer, alla kända från TV. Alltså är det lite spelarens beslut om han vill vara en charmant smilfink (Bond), en professionell, yrkestrogen hårding (Bourne) eller en rabiat galning (Bauer) genom spelets gång. Alla människor reagerar olika till olika responser, som sig bör, vilket gör att en person kan bli rädd för din aggressiva framtoning, medan en annan skrattar dig i ansiktet. Därför uppmuntras man att samla in information på alla karaktärer och organisationer i spelet i form utav en portfolio, så man lättare kan kartlägga sina fiender respektive kamrater.

Det skall finnas runt 40 timmar inspelat material, men man får under en genomspelning endast se runt 20 timmar av detta. Det bäddar för flera genomspelningar, vilket såklart höjer omspelsvärdet med åtskilliga timmar.

Obsidian hade problem med den grafiska delen i KOTOR II, och samma visa gäller för Alpha Protocol. Det läckte till och med ut ett yttrande från en anonym utvecklare på deras kontor om att spelet aldrig skulle ha släppts, vilket man absolut märker när man fokuserar på omgivningar, renderingar, texturer och liknande grafik. Det mesta, om inte allt, ser flera år gammalt ut och skräckexempel på grafmissar som att textureringen tar flera sekunder på sig att ladda var skrattretande, när man ser till hur konkurrenterna sköter det visuella. På första banan lyckades jag stöta på flertalet jaggies, texturmissar, screentearing, brist på anti-aliasing och grafikbuggar (palmblad som skar igenom ett tak..), och infernot bara fortsatte bana efter bana. Det var en plåga för både ögon och själ att spela något så ofärdigt som det här, även om ansiktsporträtten var hyfsade som bäst.

På tal om buggar; de genomsyrar Alpha Protocol. Visst är det förlåtligt med småmissar i kodningen, eller varför inte triviala, roliga missar á la Red Dead Redemption, men AP:s buggar hämmar spelsessionen och –kontinuiteten. Tydligen varierar det från konsol till konsol, men generellt lider spelet av idiotiska fel såsom sparfiler som försvinner, uppgifter mitt i ett uppdrag som aldrig kickar igång, fiender såväl som medhjälpare som försvinner efter omstart, med mera. Själv fick jag erfara medhjälpare/fiende-buggen som gjorde att jag ibland kunde gå rakt igenom en tidigare tung passage (fick väl ladda om två-tre gånger efter utdragna eldstrider), för att i nästa skede stå helt utan stöd när det var utlovat av min allierade NPC-kontakt. AI:n är i vissa fall även stendum, men jag undrar om det är en bugg eller inte. Oftast handlade det om att de förlorade all sans och förnuft, sprang ut i ingemansland och blev nedpepprade.

Kontrollen är oklanderlig och kameran lättnavigerad, även om jag på flera håll har fått höra det motsatta. Mike är en smidig sälle och trots att det är RPG-action så känns aldrig gameplay styltigt, förutom vid vissa moment såsom närstrider, som lätt kan bli stillastående eftersom man blir fastlåst i en animation när man utför en combo. Stealthsystemet är även det relativt överflödigt, eftersom risken att bli upptäckt är överväldigande. Tror inte att jag gick igenom en enda bana utan att bli ertappad, vilket talar antingen för min grovhet som spelare eller spelets misslyckande att implementera ett riktigt stealthsystem. Träffsäkerheten på vapen är bedömt utefter hur bra spelaren är på respektive vapen – har man lagt alla sina erfarenhetspoäng på maskingevär så har man lättare för att träffa. Det är en intressant funktion i sig, men fallerar när man missar för femte gången på nära håll, vilket inte borde vara möjligt. Tärnkastning fungerar inte riktigt i sammanhanget.

Sist men inte minst finns tekniska utmaningar – bryta upp lås, kortsluta elektroniska alarm, hacka in på datorer och dylikt – för att spä på spionkänslan ytterligare. Det kan vara kul en liten stund när man gör det i början, men till slut blir det bara enerverande, eftersom det råder en brist på utmaning efter ett tag. Jag lyckades bryta upp lås som skulle vara omöjliga enligt spelet eftersom jag inte lade några poäng på teknisk kunskap, men i mångt och mycket fick jag upp dem på första eller andra försöket. Antagligen för att uppmuntra människor att fortsätta bryta upp saker så får man exp eller pengar som man senare kan köpa föremål för, men det hade behövts lite mer utmaning i de momenten.

Obsidian kommer undan med hedern i behåll, fastän Alpha Protocol stundtals har stora problem. Dock räddas titeln av högkvalitativ action samt story med ett relativt stort djup som manar till frekventa omspelningar, buggar och spelförstörande moment till trots. Jag ger grabbarna på Obsidian tummen upp – igen.

+ Stadigt gameplay
+ Härlig story
+ Intressant dialogsystem
+ Belönande

- Kontrollen
- Buggar galore
- Ful grafik
- Oslipat

8/10 – Mycket bra