Singularity

1. Genre: FPS
2. Release: 2010-06-29
3. Utvecklare: Raven Software
4. Utgivare: Activision
5. Plattform: Xbox 360, PS3, PC

Raven Software mixtrar friskt med tidsparadoxer i det nya Singularity, deras andra försök baserad på Unreal Engine-motorn. Resultatet är ett välpolerat FPS med glimten i ögat.

Efter andra världskriget och de allierades seger cementerar atombomben sin maktposition som de ledande nationernas favoritvapen. Dock skapas osämja väst och öst emellan och det kalla kriget inleds. Stalin, ledare för Sovjet, vill ha ett avgörande vapen i kriget mot väst, och sätter 1950 in alla möjliga resurser, under diskretion givetvis, på att utvinna den nyfunna mineralen E-99 på en öde ö utanför Rysslands kust, som man döper till KATORGA-12. KATORGA-12 och E-99 försvinner från Sovjets arkiv efter en ödesdiger olycka på ön, men dyker upp 60 år senare då en amerikansk satellit slås ut av en mystisk elektronisk puls. Nate Renko, spelets protagonist, skickas omedelbart för att utreda den hemlighetsfulla forskningsön – men konvojen dit blir nedskjuten av en till pulsattack som gör att Nate inleder en resa som involverar tidsresor, hemska missöden och ett mixtrande med Stalins förlorade vapen, TMD (Time Manipulation Device). TMD:ns kraft innebär att man kan manipulera tid och rum, vilket leder till oanade konsekvenser för öns överlevnad.

Bakgrunden till spelet är mäkta intressant och Singularity i allmänhet är välgjort. Man kastas efter en tveksam start in i hetluften, då man får möta Spetznatz (Rysslands militära elit), människor vanställda av den ödesdigra olyckan, och öns djur- och växtrike som muterat till vidrigheter som följd av katastrofen. För att rätta till öns hemska historia tvingas man resa mellan 1950 och 2010 med sin TMD i ena handen och ett troget gevär i den andra. Raven erbjuder Half-Life-doftande gameplay, pussel och sci-fi-action i ett och samma spel. Mångsidigheten är absolut spelets styrka, eftersom man i stort sett aldrig gör samma sak. Förutom att skjuta sig igenom besatta skolor, infesterade forskningslabb, tidsmanipulerade lastfartyg och monsterfyllda tåg, men det hör väl till normen?

Mitt i detta finns ett uppgraderingssystem – TMD:n kan förbättras, likaså kan dina vapen. Personligen tycker jag att det blev för enkelt, men det är upp till spelaren om man vill spela med otroliga fördelar. Ravens beslut att ha ett livssystem och inte en regenerativ sköld likt Halo var också onödigt, eftersom man i princip var odödlig ändå.

Singularity lider tyvärr av att det är gory och till största delen utspelas i mörker. Blodbad, skräck och svinigheter har jag inte något emot, men ett mörklagt landskap gör sig så mycket bättre i ljus, även om grafiken inte är dålig på något sätt. Vattnet/regnet är mysigt (menybilden är vacker), gränssnittet och det klassiskt angloryska temat är det inget fel på – hyllningar samt avbildningar av Stalins, Lenins och Sovjets uppgång och fall duggar tätt. Vissa mellansekvenser var tunga, som när Renko satte samman ett sextioårigt, fallfärdigt fartyg och reste det ur vattnet, medan han höll armarna utsträckta á la Darth Vader.

Ljudbilden är i linje med det ryska temat – ingrodda ryssar snackar knackig engelska medan monstren, soldaterna och Renkos allierade vrålar. Röstinspelningar finns lite överallt på ön, vilket jag rekommenderar att man lyssnar på då det både är välgjort och intressant ur ett berättarperspektiv. Jag bör varna för en av dessa röstinspelningar där Raven gör en fuling – det kommer fram en snabb skräckbild medan innehållet skvallrar om incest – inte så kul eller givande för den delen. Musiken är subtil men vapnen står för symfonierna, då de är behagligt tunga.

Kontrollen gör sig bra och är aldrig målet för några som helst klagomål eller illa valda svordomar. TMD:n är enkel att manövrera och det är roligt att slänga runt exploderande tunnor med hjälp av telekinesis, föråldra/föryngra människor till en hög med aska och omfamna en grupp med fiender i en glob där tiden står illa, varpå man springer in, skjuter några väl valda salvor och upphäver tidsfängelset – resultatet är omedelbar död för alla involverade. Friheten är stor och man har flera lösningar på samma problem; säg att du måste nå fram till något i slutet av ett rum – du sprintar framåt, ser flertalet ryssar med spott flygande från munnen attackera dig, stannar upp och kastar en behållare med flytande kväve. Alla omsluts i en hinna av is och du befriar dem genom att skjuta sönder dem till små molekyler. I samma ögonblick hoppar ett monster på dig bakifrån, du skickar ut en tidskontrollerad puls, tar upp en gasbehållare och ser monstret brinna upp i helveteslågor. Sedan traskar du lugnt ut bland is och brinnande kroppar som om inget hänt. Man blir mäktig på ett bra sätt, och speciellt jag gillar den hybris som man får efter en sådan demonstration.

Singularity är ett av sommarens utropstecken och Ravens tvååriga barn är något att hålla ögonen på. Gillar du science fiction, tidsresor, tung action med inslag av skräck och ryska teman så är det här ett måste för dig. En positiv överraskning såhär i VM-tider.

+ Hybrisframkallande
+ Involverande berättelse samt bakgrund
+ Varierande
+ Innehållsrikt

- Möjlig brist på utmaning
- Inte så omfattande grafik
- För kort

9/10 – Fantastiskt