StarCraft II: Wings of Liberty

• Genre:RTS
• Släppdatum: 2010-07-27
• Utvecklare: Blizzard
• Utgivare: Blizzard
• Plattform: PC

Efter över tio års väntan är första delen av uppföljaren till det legendariska StarCraft äntligen här. Har Blizzard lyckats leva upp till de skyhöga förväntningarna?

Vare sig man är StarCraftfan eller nykomling till spelserien kan inte svaret bli annat än ja. Detta säger jag eftersom jag själv varit mycket skeptisk till spelet då jag är en stor fan av StarCraft och fortfarande spelar det aktivt. Efter att ha spenderat många timmar med uppföljaren är det dock omöjligt att hitta större problem eller fel med StarCraft II, hur mycket man än letar.

Jag tror att många spelare kommer att börja med kampanjen det första de gör efter att ha installerat Starcraft II. Men jag tror också att många ignorerar den och går direkt till multiplayer, för normalt sett brukar inte kampanjen vara särskilt utarbetad i ett RTS, utan mer något som bara är där för att det måste. Efter att ha spelat multiplayerbetan ett bra tag bestämde jag mig dock för att börja med kampanjen, och oj vad överraskad man blev! Kampanjen i StarCraft och Brood War var riktigt spännande och välgjord, men StarCraft II tar upplevelsen flera steg längre. Ja, jag skulle gå så långt och säga att den är revolutionerande – inget tidigare RTS har haft en så välgjord singleplayer-upplevelse.

Själva storyn utspelar sig fyra år efter Brood War, då Zerg med sin ledare Kerrigan, är ensam vinnare i kriget mot Terran och Protoss. Istället för att helt utplåna Terran och Protoss retirerade dock Kerrigan till sin hemplanet kallad Char, och sedan dess har ingen hört av henne eller överhuvudtaget sett Zerg. I kampanjen är du Jim Raynor, en man som tidigare gjort uppror mot sitt eget folk och som nu målas som en terrorist av Arcturus Mengsk, kejsaren över Terran Dominion. Det hela börjar i en bar där Raynor super sig full som han brukar göra, men det tar inte lång tid förrän han bestämmer sig för att ta sig an Mengsk en gång för alla.

Eftersom StarCraft II är en trilogi, så fokuserar Wings of Liberty endast på Terran. Det betyder att det blir en hel del Terran eftersom kampanjen är ganska lång med sina 26 uppdrag. Repetitivt kan man tro, men icke. Varje uppdrag bjuder nämligen på en unik upplevelse och är otroligt varierande. Jag upplevde aldrig att jag gjorde samma sak om och om igen, och det är något som aldrig förr hänt mig i ett RTS. Till exempel går ett uppdrag ut på att samla mineraler samtidigt som man håller koll på lavanivån då den kan bränna upp alla dina arbetare om du inte är försiktig. Ett annat utspelas på en planet där elden från en stjärna sakta men säkert tränger sig framåt och du ständigt måste förflytta din bas.

Uppdragen är långt ifrån det enda kampanjen innehåller dock. Mellan uppdragen får du nämligen chansen att utforska din bas (Raynors egna Battlecruiser), där du kan göra alltifrån att prata med din besättning till att spela ett arkadliknande shoot’em-up. Detta är också vad som bidrar mycket till variationen, då karaktärerna som följer med dig på din resa är mycket intressanta och alltid har något nytt att säga efter varje uppdrag. Det blir som ett litet extra-RPG. Här kan du också uppgradera dina enheter eller forska nya tekniker som förstärker din armé. I början har du inte tillgång till mycket, men efter varje uppdrag låser du upp en ny enhet samt tjänar kredit. Till min stora förtjusning fick jag snart tillgång till gamla klassiker från vanliga StarCraft, många som man inte ens kan spela med i multiplayer. Det tillsammans med att uppgraderingarna som finns att köpa också de inte bara är stulna från multiplayer, utan faktiskt ofta är exklusiva förmågor som du bara har tillgång till i kampanjen, övertygar i alla fall mig om att Blizzard har lagt ner otroligt mycket kraft på kampanjen.

Till sist vill jag nämna att de förrenderade klippen Blizzard är så kända för har, till antalet, bantats ner ordentligt. De som finns där är som vanligt något av det bästa du kan hitta, men jag skulle önska att det kanske fanns ett par till i alla fall. Istället får man se mellansekvenser renderade i spelmotorn, något som är förståeligt med tanke på hur många uppdrag det finns. Har man alla grafikinställningar på max spelar det dock ingen större roll, då grafiken fortfarande är otroligt bra, speciellt karaktärerna ser mycket trovärdiga ut. Men de som spelar med de lägsta inställningarna får inte alls samma upplevelse, vilket är väldigt synd. Annars är den lite tecknade och väldigt färgfyllda grafiken vid vanligt spelande läcker att se på utan att direkt imponera, dessutom är spelet snällt mot datorn och körs bra även på äldre datorer.

När du känner dig redo för multiplayer får du givetvis chansen att välja mellan alla tre raser: Terran, Zerg eller Protoss. Multiplayer är givetvis huvuddelen i StarCraft II, då Blizzard till och med började skapa multiplayer innan de ens rörde kampanjen. Även om raserna är helt distinkta och har sina egna fördelar och nackdelar så är spelet ändå väldigt balanserat, mycket tack vare betan som varit tillgänglig under en lång tid. En av de magiska egenskaperna från StarCraft, att man ständigt vill skifta ras, återfinns även här. För även om man snabbt hittar sin favorit finns det alltid något med de andra raserna som lockar en till att välja dem nästa gång. Jag är dock lite besviken på Zerg; designmässigt ser enheterna tråkiga ut och ljudmässigt hörs de inget vidare heller.

Terran har sitt otroligt starka infanteri (som nu kan helas av flygande transportplan) som man tror övervinner allt och alla, tills man stöter på Protoss skyhöga Colossus eller High Templar, båda vilka kan utplåna stora grupper av infanterister på några sekunder. Snart upptäcker du dock att Colossus är så hög att den kan skadas av flygfarkoster utan att skjuta tillbaka, och att du kan uttömma all energi hos en High Templar med Ghosts så att de blir helt harmlösa. De klassiska Siege Tanks tar lätt ut stora bjässar som Ultralisks, men står ingen chans mot de billigaste och minsta enheterna i spelet: Zerglings.

En av själva tjusningarna med spelet är att just lära sig att använda rätt kombinationer av enheter i alla möjliga situationer, vilket är lättare sagt än gjort då snabba beslut är ett måste. Striderna i StarCraft II är över ruskigt snabbt, då man nu kan ha hur många enheter som helst i en enda kontrollgrupp (alla klumpas då ihop till en väldigt kompakt boll). Tyvärr är det nog det jag ogillar mest med spelet; det är ofta omöjligt att säga vem som har den största armén på grund av att allt är ihopklumpat, dessutom kan man piska ut en otrolig mängd skada utan att ta upp mycket plats alls. Till exempel tar det bara några sekunder att transportera över en 20 Marauders bakom en huvudbyggnad och ta ut den, för att sedan snabbt sticka därifrån.

Mycket klagomål har Blizzard också fått stå ut med gällande det nya Battle.net 2.0. Inget stöd för LAN, inga chattrum, endast spel mot personer inom sin egen världsregion och Facebook-trams är de primära klagomålen. Personligen har jag inget emot något av dem, men jag kan förstå att det kan innebära problem för de som LAN:ar ofta, eftersom man måste förlita sig på att Battle.net fungerar som det ska. Man måste alltid vara uppkopplad mot Battle.net, så det gäller även om man vill spela single-player. Vännerlistan som är ny på Battle.net 2.0 fungerar utmärkt istället för chattrum, och att man bara spelar mot Européer gör att man slipper lagg helt och hållet (förutom när Battle.net krånglar). Sedan är allt riktigt bra upplagt på själva menyerna och att hitta saker går mycket smidigt.

StarCraft II är dock trots allt ett extremt välgjort spel. Själva spelmekaniken är inte revolutionerande på något sätt, utan går tillbaka till rötterna av RTS och helt enkelt moderniserar spelupplägget. Ett mycket bra val i min mening, för det finns folk som fortfarande föredrar de klassiska RTS-spelen gentemot de lite mer otraditionella som Dawn of War eller Company of Heroes (därför att de helt enkelt är för långsamma), och tyvärr är det väldigt tunnt på just den fronten. Kampanjen i StarCraft II håller riktigt länge och det är stor skillnad mellan svårighetsgraderna, man kan spela co-op mot AI:n som är riktigt imponerande, spela träningsuppdrag, utmaningar plus då upp till åtta spelare i multiplayer. Dessutom finns det en hel drös med achievements som tillför än mer till spellängden. Grafiken, röstskådespeleriet, enheternas ljud och musiken håller alla toppklass.

Till sist till den stora frågan: är StarCraft II bättre än originalet? I min mening är det en värdig uppföljare, men inte ett bättre spel. Att Brood War är så perfekt balanserat som det är beror konstigt nog på att många enheter kan utgöra extremt mycket mer skada än vad som ska vara möjligt i rätta händer - även om man förlorar många stora strider kan man ändå komma tillbaka i matchen genom dessa enheter. I StarCraft II har Blizzard varit noga med att balansera spelet redan från början så att alla enheter är lika bra, därmed är det mycket svårt att komma tillbaka in i matchen igen när man ligger under. Jag har aldrig spelat en lång match utan nästan alla slutar efter den första stora striden. Det krävs mindre skicklighet att vinna, i och med de många nya spelmekanismer som underlättar spelandet rejält. Mycket av spänningen från originalet har helt enkelt förlorats.

Dock så är detta bara början av spelets livslängd och jag har ingen tvekan om att StarCraft II kommer att få en ljus framtid i och med Blizzards support och de två kommande expansionerna. Det är redan ett riktigt bra spel och mycket lär förbättras med tiden. Dessutom är det redan det nya stora spelet inom e-Sports, vilket givetvis är en stor framgång för PC och spel i allmänhet. En sak är säker: det kommer att bli riktigt intressant att följa utvecklingen av StarCraft II.

+ Extraordinär SP-kampanj
+ Episka uppdrag
+ Bra musik och röstskådespel
+ Grym grafik
+ Högt produktionsvärde
+ Achievements

- Nästan enbart Terran i kampanjen

10/10 – Världsklass

Skribent: Freezard