Assassin's Creed: Brotherhood

1. Genre: Sandbox Action-Äventyr
2. Release: 2010-11-19
3. Utvecklare: Ubisoft Montreal
4. Utgivare: Ubisoft
5. Plattform: Xbox 360, PC, PS3

Brödraskapet växer i en härlig expansion.

Det steg som Ubisoft tog efter sitt nyskapande projekt, Assassin’s Creed, var markant. Efteträdaren banade vägen för en oerhört spännande och konspirationskittlande fortsättning på sagan mellan de två ”världsmakterna”, tempelriddarna och lönnmördarsällskapet. AC-serien blev därmed ett av de bättre jag spelat och jag väntade som ett barn på julafton efter fortsättningen som nu då är Brotherhood, en fortsättning på Ezios tillkortakommanden i tvåan.

I Brotherhood har Desmond och sällskapet flytt från Abstergo, och de tvingas hålla sig gömda i Ezios f.d. familjevilla i Monteriggioni. En ödesdiger händelse skall ske om ett par månader och tiden är knapp för gänget att finna Äpplet från Eden, en mytologisk skapelse som har kraften att manipulera människor, och den enda som har svaret är Desmonds förfader, Ezio Auditore. Ezio i sin tur måste ta Äpplet från Cesare Borgias, den nya antagonisten, döda, kalla händer. För att lyckas är han tvungen att bygga upp en försvagad lönnmördarorder och få tillbaka Roms tilltro.

Det Ezio pysslar med i Rom, som för övrigt är tre gånger så stort som Florens (och därmed den största staden i AC-serien), är att lönnmörda viktiga människor, utföra uppdrag, springa på hustak och dylikt, ta reda på ”Sanningen” gömt i Roms landmärken av Subjekt 16, beblanda sig med folket och bygga upp en förfallen och depraverad stad under Vatikanens korrumperade styre. Det mesta känns alltså igen. Det som är nytt däremot är tre saker: stridssystemet, Borgia-inflytandet och upplärningen av andra lönnmördare.

Borgiafamiljen har som sagt ett handfast grepp runt Roms sköra, romerska hals. Vatikanen är kontrollerad av Alexander VI (Rodrigo) och hans mest prominenta söner, Cesare och Juan, styr påvens armé och finanser. För att bevisa sin makt och kontroll över folket har Cesare upprättat tolv s.k. Borgia-torn, befästningar vars närvaro gör att folket slår igen sina butiker och förvägrar lönnmördarrekryter att visa sig öppet på gatorna för Ezio. De måste därmed bort, vilket är en kul utmaning och ett nytt syfte för att bygga upp sitt lönnmördarnätverk.

Det för oss till lönnmördarrekryterna, som säkert gör många våta nära mellangärdet. Brotherhood åsyftar det sällskap som Ezio samlar på sig genom spelet; hans personliga förband med assassinos. I takt med Borgia-tornens fall samlar Ezio på sig sina lärjungar, och han kan använda dem till att ingripa i en strid, ta ut folk i det tysta, och skicka ut dem på uppdrag runtom i Europa för att på så sätt expa upp dem och göra dem starkare och bättre utrustade.

Det är en mycket simpel och – faktiskt – rolig micromanagement, men den känns något begränsad. Det är för lätt, eftersom varje uppdrag fyller Ezios pengapung samt ger lärjungarna sjukt mycket exp. Uppdragen visas i procentenheter, ju högre desto större chans för lärjungen att lyckas. Det skulle varit mer av ett riskspel och därmed lite roligare om procentenheterna inte alltid hade varit till rekryternas favör, vilket de är.

Framförallt så hade jag velat besöka de ställen som de kan skickas ut till, typ London, Konstantinopel, Moskva, Barcelona och liknande. Nu får jag ruttna i Rom och, vid ytterst sällsynta tillfällen, Florens (igen) och Neapel.

Sist men inte minst av de stora förändringarna är stridssystemet, som har blivit ordentligt raffinerat sen sist. Den stora missen i föregående titlar var Ezios/Altaïrs överlägsenhet, eftersom fienden bara stod och tittade på, attackerade en och en, och blev övermannade av ett kontringsslag. Nu är striderna mer rörliga, fienden är taktisk, hoppar undan, slår till med två samtidigt stundtals och är generellt mycket svårare än tidigare. I föregående titlar kunde man bara ställa sig i en ring och döda allting, nu är det inte ett så smart drag längre. Dessutom kan man använda pistolen som avslutningsmanöver, och det är belönande att anfalla först och frekvent. Mycket allsidigt och roligare att slåss - nu kan man ju till och med dö. Dessutom är några nya animationer sexigt välgjorda.

Det smaskigaste är dock multiplayerläget, som jag undanhöll tidigare. Nu är man inte längre ensam med att spela lönnmördare. Ubisoft har nämligen möjliggjort matcher online där man kan slåss om att bli den bästa Animus-användaren i tempelriddarnas led. Multiplayerläget är fördummat (på ett bra sätt) och har de vanligaste onlineformerna, som deathmatch (Efterlyst), team deathmatch (Allians), och en form av kulleken med en dödlig twist (Jakt). Istället för att man dödar varandra hej vilt så har Ubisoft tagit inspiration från temat, och implementerat en slags katt-och-råtta lek. Alla spelare släpps ned på en karta befolkad av NPCs, får en måltavla som de måste jaga och, till sist, annihilera. Man får ingen vägledare, förutom en kompass som mäter avståndet mellan måltavlan och jagaren. Samtidigt måste man hålla ryggen fri från andra som har precis samma agenda, fast mot dig.

Det är riktigt bra matchmaking, vilket gör att matcherna blir jämna och vilar på rättvisa regler och förutsättningar. Det är också nervkittlande att veta att man har sin måltavla i sitt våld samtidigt som någon annan upplever samma sak. Man blir lätt ”hoppig” efter en stund.

Allt eftersom man segrar och dödar sina motståndare i varierande former (ju tystare och mer obemärkt, desto bättre och mer poäng får man) så går man upp i ”nivå”, vilket låser upp färdigheter och fördelar som man kan använda i sin kamp, t.ex. förvandling till någon annan eller en rökbomb som immobiliserar förföljare.

I övrigt finns det lite smågodis. Man kan spela om tidigare uppdrag, förstöra Leonardo Da Vincis krigsmaskiner som han byggt för Cesares arméer, och några nya vapen tillkommer, som armborstet och ett dödligare gift.

Ubisoftgrabbarna har lagt ner så mycket tid åt att förbättra spelmekaniken, att de har glömt av det största problemet: kontrollen. Jag kommer aldrig bli vän med Ezio – han är alldeles för bångstyrig och irrationell. Vare sig det är att klättra upp för en trång och jobbig passage, eller att smidigt göra mig av med intet ont anande vakter från avstånd med mitt armborst så är kontrollen alltid där som en nagel i ögat. Antagligen blir Desmond hjärnskadad från och till efter en stund med Animus.

Grafiken lider jäms med kontrollen – PS3 har visserligen alltid särbehandlats när det kommer till AC, och jag förstår att det kan bli tyngre för spelet när det är tre gånger så stort, men det tar inte bort det faktum att grafiken uppenbarar sig framför ögonen på spelaren. Träd ploppar upp från ingenstans och kala ytor blir till grönskande ängar helt plötsligt. Om man bortser från det så är grafiken lika välgjord som till tvåan, förstås, och animationerna har om möjligt gjorts ännu bättre. Någon konstig grafikbugg här och där förekom också, men inte så det förstörde spelupplevelsen.

Ljudet och översättningen, tja.. ljudet är en smaksak. Skådespeleriet är bra anser jag. Det är bra röster, vill man ha det autentiskt på italienska så går det med svenska undertexter. Jesper Kyd är ett geni precis som vanligt, han lyckas kapsla in lönnmördarkänslan på ett utomordentligt vis. Översättningarna till svenska lämnar dock en hel del att önska; det går stundtals inte. Skämt går förlorade då de låter bärande på engelska men inte på svenska, och pusslen som Subjekt 16 lämnar ifrån sig är nästan olösbara då viktiga språkliga detaljer lämnas utanför – vilket krävs att man vet för att lösa de flesta gåtor.

Tar man spelets status som en slags expansion samt en försmak till vad som kommas skall i beaktning, då förstår man att man har goda saker att vänta. Det finns mycket att göra, AC är lika stabilt som vanligt, och nyheterna integreras på ett fint sätt – samtidigt som storyn fortsätter lika starkt och mystiskt med oknutna trådar som tidigare. Trean har aldrig varit så efterlängtad.

+ Stort
+ Variationen
+ Stridssystemet
+ Berättelsen
+ Multiplayer
+ Lönnmördar-RPG
+ Subjekt 16s pussel

- Kontrollen
- Grafiken
- Abstinens till trean
- Översättningen
- Får hålla sig till Rom

9/10 – Fantastiskt