Marvel Vs. Capcom 3: Fate of Two Worlds

 

• Genre: Fighting
• Release: 2011-02-18
• Utvecklare: Capcom
• Utgivare: Capcom
• Plattform: Xbox 360, PS3

Tredje gången gillt för slagsmålfyrverkerier.

Tredje gången alltså för Marvel att spöa Capcoms ganska (i jämförelse) andefattiga karaktärsgalleri. Tempot har höjts ytterligare ett snäpp för att garantera en smash-em-up-känsla utöver det vanliga, som börjar likna den som vanligtvis kopplas till Street Fighter-serien.

Denna gången har de två spelvärldarna smält samman och hotas att slukas av Galactus, en kosmisk entitet som kallas ”världsförgöraren”, och de olika karaktärernas öden knyts samman i serietidningsform efter att man varvat single player med en specifik karaktär. Återigen får man beskåda ett fantastist välgjort CG-intro – två bra intron i DCUO och Fate of Two Worlds på kort tid, alltså. Inte dåligt.

36 välkända ikoner från Marvel och Capcom ställer upp i slagsmålsfesten, med två nedladdningsbara fighters i form utav Jill Valentine (som f.ö. har ersatts av Chris Redfield) och Shuma-Gorath. Många aktörer återvänder från tidigare titlar men många nya ansikten gör sitt första framtädande. Personligen tycker jag det är en nedbantning (från tvåans 56) och lite konstiga prioriteringar, men jag antar att Capcom hade vettiga anledningar. Gillar t.ex. inte att man ersatt varenda medlem ur fantastiska fyran med Superskrull som kombinerar alla deras krafter, men nåväl, de har redan börjat släppa förslag på DLCs på Capcoms hemsida. Det erbjuds en dryg handfull banor från båda universumen som är av varierad kvalité.

M vs. C fortsätter med 3D-grafik i 2D-format, och det är traditionell fighting á la Street Fighter som gäller. Capcom fortsätter med 3v3 och power attacks, allt i det taktiska tänkandets namn. Singleplayerutbudet är väldigt skralt då arkadläget och missions med i stort sett bara comboövningar finns att tillgå, med multiplayerläget som enda tillflykt. Fokus ligger med andra ord på att låsa upp hemligheter till spelets galleri.

Gameplay är till största del taktiskt. Är själv expert på organiserad buttonmashing, men fick genast falla tillbaka till pragmatiska och förutbestämda taktiker/combos redan i singleplayerläget; svårighetsgraden är verkligen inte för den lätthjärtade, då jag fick se skammen i vitögat många gånger trots en ganska hyfsad fightingrutin. För att inte tala om att det finns en uppsjö kombinationer per karaktär och att man måste matcha ihop rätt spelare med varandra för maximal utdelning. Att bemästra gameplay kräver tid och mycket övning i traning mode samt matchande online mot olika strategier.

Även om det i högsta grad är ett nästintill fläckfritt gameplay i mitt tycke så har jag två problem som jag måste peta på – farten och smärre obalans bland karaktärerna.

 Farten är faktiskt inte så oerhört hög, även om tempot är högt. Nu är det en hårfin skillnad på de två, då själva tempot i rörelserna och vad som sker på skärmen är underbart högt, men desvärre är inte karaktärerna i sig snabba. Att kontra från avstånd är väldigt svårt om man har valt en close combat-typ, tänk Haggar (från Final Fight) eller liknande. Man rör sig med en snigels hastighet över planen och det hjälper inte med de dashes som finns då de har en liten cooldown, något som förstör momentumet som man samlar på sig i en snabb dash framåt (eller bakåt).

Många har säkert redan gnällt och jag har hört kommentarer om spelare som är ”broken” eller alldeles för ”OP”. Bl.a. Dante skulle jag redan nu vilja säga är löjligt mäktig och Sentinel har potential att, i rätt händer, vara helt omöjlig att ens nå. Capcom har gett vissa naturliga fördelar, såsom att Hulken är starkare och har mer liv än t.ex. Ryu, men långsammare än t.ex. Spindelmannen. Att balansera och skapa ett taktiskt element var säkert baktanken i det, men det är något som jag förbiser i alla fall när jag krossar online med en uppsättning bestående av Magneto, Dr. Doom och Chris Redfield, alla alldeles för starka långdistans- och närstridskaraktärer. En match online blev jag inte ens skadad med Magneto och tog ut tre nästan helt oskadade med hjälp av Magnetos alldeles för starka långdistansskott.

Multiplayer fungerar sådär, med rankningsmatcher, vanliga orankade och lobbies där man slåss i en form av herren på täppan. Systemet är inte finslipat dock – visst flyter det väldigt bra, men matchsökningen är dålig då man antingen får starta om sökningen in absurdum för att ingen hittas eller vänta länge på att börja matchen. Det vägs visserligen upp av bra matchmaking då man möter personer i sin egen ”viktklass”. Man kan också analysera varandras spelstil då det finns diagram som visar om man är defensiv, offensiv eller både och – ett smart sätt att förutspå sin blivande motståndare.

Även om banorna inte är många så är de stundtals undersköna; min favoritbana är Asgård, Thors hemmaplan. En himlalik bakgrund med änglalika toner, sakrala detaljer och flygande långbåtar är mumma för själen – allt medan ett våldsamt slagsmål rasar i förgrunden. Det är svårt att göra fel med Capcoms MT Framework då animationer ser riktigt fräscha ut, attackerna är varierade och stundtals häpnadsväckande, och speciellt elden får ett gigantiskt plus då det är riktigt sexigt att steka motståndare med Dormammus helveteseld, Chris eldkastare eller Amaterasus heliga eldstorm.

Capcom satsar konsekvent på vad tidigare titlar redan implementerat, men de har dummat ner knappsystemet till tre attacker som ska symbolisera lätta, mellan och starka attacker, en förändring från tidigare titlar som hade fyra knappar, två till svaga och två till starka slag. Förenklingen tycker jag skapar en mycket organiserad känsla då det är lätt att ta till sig och skifta mellan knappar och combos, även om det till en början är svårt att hålla reda på vad man kan och inte kan göra. På xboxen verkar knapparna vara lite tryckkänsliga dock, eftersom jag kan kalla in stöd och inte byta av min karaktär, eller göra en power attack när jag vill ha understöd... vilket är rätt så enerverande under blodig strid med små marginaler. Förutom det är kontrollen klockren och det är lika för alla, även om vissa ska vara tyngre och ”segare” än andra. Kort sagt beror det på hur bra man är och inte på hur dålig kontrollen är.

När man vinner i arcadeversion och får se slutet med specialskrivna serietidningsklipp på runt tre sidor så kan jag inte låta bli att bli besviken. Kunde de inte punga ut med mer? Det hade räckt med en liten filmsnutt som hade gett mer känsla än trötta paneler med urtafatta sammandragningar – även om det inte tar upp mycket av spelet så är det ett fett antiklimax. Speciellt med tanke på den episka inledningsvideon. Innehållet överlag var dåligt och det är inte nådigt mot fansen. Efter den otroligt snygga inledningsscenen hade jag förväntat mig något liknande, om än kortare, för varje karaktär men det man bjuder på nu gör att det inte motiverar alls att spela offline. Så gott som alla karaktärer är ju dessutom upplåsta från början och då är det bara att låsa upp alternativa kläder kvar.

Ljudbilden är relativt opersonlig men fortfarande bra. Menymusiken är klassisk arkaddunk som man kan ändra till lite modernare toner, och rösterna som finns både på japanska och engelska är helt OK. Annars är det inget märkvärdigt.

Marvel blandar och ger men leverar överlag en strålande uppföljare som lovar gott för varje beat-em-upintresserad sälle. När multiplayer fungerar och man har fått hyfsat kläm på sina uppsättningar och combos så är det inte mycket som står mellan M vs. C och perfektion, men ett omotiverande offlineläge, dålig matchsökning och vissa andra skavanker sänker betyget.

+ Tight gameplay
+ Mycket snygg grafik och animationer
+ Taktiskt och högt tempo
+ 36 välgjorda karaktärer
+ Nästintill felfri kontroll

- Ibland svårt att hitta matcher online
- Dåliga slutbelöningar offline
- 20 färre deltagare jmft med tvåan
- Lättast att spela som distansspelare

 

8/10 – Mycket Bra

Skribent: Filip_M