WWE All Stars

• Genre: Sport/Fighting
• Release: 2011-04-01
• Utvecklare: THQ
• Utgivare: THQ
• Plattform: PS2, PS3, PSP, Wii, Xbox 360

Legendarer och superstjärnor gör upp när WWE går cartoon.

Wrestling är definitivt en sport som kan tolkas fram och tillbaka huruvida det är en sport, eller bara rent showbiz. Vissa matcher ser uppgjorda ut och mycket kan faktiskt tolkas ganska lätt som skådespel, men det förtar inte utövarnas otroliga prestationer som trollbinder fullsatta arenor gång efter annan. Det är tung skit att se ett kraftpaket till man dunka en annan i mattan. Men verkligheten förbjuder vissa drömscenarion att ta plats. Det är därför WWE All-Stars finns.

Premissen är som följande – hur vore det om legender från förr, som Hulk Hogan, André The Giant, The Warrior mfl. skulle slåss mot dagens superstjärnor? Dåtidens stjärnor muckar helt enkelt gräl med den nuvarande generationens bortskämda glin i scenarion, burfighter, tag-teams, 1v1 eller last man standing. Vilken tid är bäst? Nu, eller då? Det är frågan som man får besvara med hjälp av den runt 20-tal starka ensemblen. Autenciteten är där och de flesta är återgivna på ett ärevördigt men skämtsamt sätt.

WWE All-Stars aspekt på wrestling är en tungt arkadbetonad sådan – det gränsar nästan till fighting. Borta är de karaktäristiska, sega dragkamperna om att hamna på mattan, den verklighetstrogna kampen mellan två bestar som stångar sig blodiga. Nu är det arkadskoj. Folk flyger tjugo meter upp i luften, en celshadad och lite överdrivet modellerad John Cena spelar basket med sin motståndare och Hulk Hogan har aldrig har aldrig lagt så många combos på sin motståndare bara för att virvla upp i luften i tio sekunder innan han nästan avrättar sin motståndare i en klassisk ”slam dunk”. Det är fartfyllt, vansinnigt och mycket kul tolkning av verklighetens allvar mellan vuxna män som brottas på låtsas, eller på riktigt, beroende på var man står.

Grafiken är som sagt celshadad, ”cartoonish” och väldigt överdriven. Stjärnorna är riktiga muskelberg som vida överskrider mänsklig kapacitet. Presentationen är relativt skön och animationer, flödet och de olika tricken och dragen som stjärnorna har är bra utförda och ser helt okej ut.

Ljudet är hormonstinn wrestlingmetal. Det är tung gubbrock blandat med metaldunkande som bara väntar på att kicka igång adrenalinet. Kommentatorerna är välkända ansikten från WWE, och det minimala röstskådespeleriet som finns i övrigt flyter, om man säger så.

Online var väldigt svårfångad, och med det menar jag att den knappast bjöd in mig för att vilja spela mer. Det var svårt att hitta folk, lägena var få och matchmakingen lämnade lite att önska. Problemet ligger säkert i att communityn vid tillfället (spelade det vid release) var ganska så liten, men det ska ändå gå att hitta någon i en tag-team-match innan fem-tio minuter.

Kontrollen kan man diskutera. Det är enkla kommandon och det gäller att buttonmasha en hel del. Hittar man combos och knappkombinationer så håller de ganska länge utan att man behöver ändra sig. Inlärningskurvan är väldigt sluttande. Vissa grejer, som kontringarna, kräver timing, även om jag vidhåller att min knapp är sönder då jag tycker att jag oftast är rätt ute. Superattackerna och liknande är lätta att lära sig och kräver lite ansträngning. Sammanfattat är kontrollen bra, med lite små skavanker som man kan förbise.

Wrestlingen är kvar, men den får ge plats för specialattacker, overkliga stunts och avslutningsattacker som knockar motståndaren på fem röda, om man har landat tillräckligt många slag, combos och grepp dvs. Sällan handlar det om att pinna din motståndare till seger alltså, utan nu är det försten till superattackerna som gäller. Det är en trevlig och intressant krydda. Matcherna får mer dynamik, det blir livligare och man kan avsluta en match relativt fort medan man fnissar lite över de löjliga attackerna. Wrestling blir lite fyndigt och kul.

För en stund. All-Stars är underhållande i sina stunder, det är upphetsande att spela ut hela sitt register mot en motståndare och sen krossa honom med en specialattack, eller slå honom medvetslös med hjälp av en stol. Att spela fyra i en last man standing är galet och bäddar för störda stacks och en kille som alltid hoppar från ringstöden. Men det är ju så att underbart är kort. Spelet tappar snabbt ånga. Det blir lite trist och repetitivt rätt fort. Och då har man spelat klart de tre scenarion som erbjuds, man har klarat av alla legend vs. star-matcher, man har spelat tillräckligt online. Arkadstilen håller helt enkelt inte i det långa loppet, som alltid skulle jag säga. Men det är kul att plocka upp för en stund och sen låta det vila emellanåt. WWE All-Stars är definitivt något att spela med polarna.

+ Enkel kontroll
+ Grafiken
+ Gameplay
+ Snabbt och fartfyllt
+ Legendarer

- Online
- Tveksam livslängd
- Blir lätt buttonmashing

7/10 – Bra