White Knight Chronicles II

• Genre: JRPG
• Release: 2011-06-08
• Utvecklare: Level-5
• Utgivare: SCEE
• Plattform: PS3

Ett JRPG utan själ.

I takt med spelindustrins utveckling så har Japan börjat tappa mer och mer mark, och JRPG som förr hade ett så starkt fotfäste håller, som det ser ut nu, på att dö ut till förmån för de lite större RPG-äventyren från väst. Istället får man nöja sig med allehanda äventyr på Wii eller remakes på tidlösa klassikers på de bärbara konsollerna. Det är därför jag hoppades på WKCII. Tyvärr lever det inte upp till förväntningarna.

Berättelsen är en fortsättning på ettan. Den onda Grazel vill återuppväcka ett legendariskt rike som kan motsvara vår världs romerska imperium, och för att lyckas med det förklarar han krig mot hela världen. Ettan visade berättelsen om Leonard och hans vänner, som deltog i kriget för att stoppa Grazels första försök, och nu sluter de återigen upp för att förhindra en världskatastrof. De ledande statsöverhuvuden dog nämligen i första kriget mot Grazel, och det utnyttjar onda krafter. White Knight refererar till Incorruptus, enorma riddarvarelser, vars lojalitet ligger hos väldigt få – Leonard är i stort sett den enda av dem.

Storyn tycker jag är svag, och presentationen gör det inte bättre. Jag har aldrig spelat ettan förut och kastade mig därför in i tvåan, i hopp om att få någon slags tutorial. Istället inleds en halvtimme lång introduktion med lite terminologier som jag inte förstår, bakgrundsinfo och så får jag äntligen lira med en OP-karaktär i fem minuter. Problemet är att jag nästan dog för att jag inte fattade något om kontrollen, och det är ett RPG i realtid.

Efter att ha klarat av den lilla sekvensen så introduceras man till gruppen (stor svärdsmästare, generisk huvudperson, healer, du), och alla är lvl 30 och behöver därför utdelas stats. Visserligen kan det automatiseras, men det hade jag knappast någon aning om och fick därmed spendera en god halvtimma om inte mer åt att bedöma vem som skulle vara bågskytt, helare eller buffig svärdsmästare. RPG-systemet vid level är visserligen snitsig men det blir lite bökigt när man kan välja mellan miljoner olika spells, attacker, permanenta stats och dylikt, eftersom man inte riktigt får klart för sig vad som är bra eller dåligt. Vissa karaktärer ska vara bättre lämpade för vissa egenskaper, men det framkommer inte.

Myspys var dock att man får skapa sin egen avatar, och om så är nödvändigt importera data från ettan. Editorn var faktiskt helt okej, men det var svårt att inte göra sin karaktär till en typisk JRPG-hjälte, och det kändes lite onödigt överlag eftersom avataren inte har någon roll i storyn, den nämns aldrig och man spelar egentligen inte en så stor roll i striderna heller. Troligtvis var det för onlines skull som man beslutade det.

White Knight II kommer troligen brottas med att bli vän med spelaren. Det är för krångligt, för japanskt och gammalt. Stridssystemet som ska utgöra hela spelet bjuder spelaren på tretton slots där man får placera sina attacker, men jag har ingen aning om hur starka de är, vad de har för fördelar/nackdelar eller hur man gör combos (vilket man ska kunna göra). Fortsättningsvis är det som sagt ett RTS RPG vilket gör det lite stressigt att stå och välja vilken attack man ska välja från tretton olika, medan ett brinnande krig pågår i kulisserna. När man senare kommer till sin Incorruptus, vilken man kan aktivera efter att ha samlat på sig s.k. ”action chips”, så vet man inte riktigt vad som gör honom bättre förutom att han är grymt stark och femton meter hög. Jag fick reda på mid-game att han kunde avbryta andras attacker. I slutändan spelar det mesta dock inte så stor roll eftersom det är galet lätt mestadels, maskineriet går även om man buttonmashar, helt enkelt.

AI:n är till en början prisad av andra kritiker, men jag hånskrattar för mig själv när min healer ignorerar det faktum att hon ska kasta en helig magi på specifika fiender, annars dör dem inte, och istället skjuter dem med sin pilbåge, till ingen nytta. Resultatet blir att jag får kämpa med ett rum, som utgjorde kanske en hundradel av banan, i säkert en timma. En timma! Allt för att jag fick babysitta AI:n medan jag var tvungen att slåss och ”tima” healerns spells.

Om man pekar på det största problemet så uppenbarar sig kontrollen. WKC är ett helvete av menyer, knapptryckningar, snirkliga förklaringar och menyer igen. Det är nästan byråkratiskt invecklat och det är snarare för elit-RPG-lirare som lever för RPG att spela det här. Att de prackar på spelaren saker som man annars introduceras till sent i västerländska RPG är ett ganska bra bevis på att japanerna överdriver spelarens intresse för att sätta stats, leka med kombinationsrecept, combos, attackuppsättning och liknande. Kameran är inte rolig den heller.

Ska man spinna vidare på kontrollen och menyerna i synnerhet så spekulerar en annan recensent i att Level-5 har försökt skapa en hybrid mellan ett MMO och ett RPG, vilket ser bra ut i teorin, men som bevisligen blir en katastrof i praktiken. Man ska kunna hoppa in i varandras game och hjälpas åt, men lusten finns aldrig där och det blir genast skittråkigt att mecka med menyerna bara för att skriva en kort mening, typ ”HI! U MAD BRO?” vilket drar ned suget avsevärt.

Grafiken är faktiskt bra. Karaktärerna ser bra ut, om än livlösa, omgivningarna är snygga allt som oftast och trots att världen är stor så dras inte framerate eller dylikt ned. Monstren är varierade, lite tråkiga möjligtvis, men ändå fint modellerade. Ljudbilden består av svulstigt röstskådespeleri, generiska toner och lite oinspirerat ljud överlag, finns inte mycket att säga.

I slutändan tycker jag dock att WKC saknar själ. JRPGs har en speciell plats i mitt hjärta, för de har oftast intressanta idéer och gameplay med helt okej story, men med ett enormt affektionsvärde. WKC försöker i alla fall med de två förstnämnda, fast känslan är aldrig där. Jag vill inte spela vidare. Det är tråkigt. Världen är urtråkig. Det enda man gör är att linjärt springa till nästa uppdrag, backtracka eller leka budpojke mellan olika NPCs. Man får inte ut något av det. Och framförallt kontrollen och det alltför innovativa spelsättet förstör glädjen i att fortsätta. Konceptet håller i tydliga ordalag inte.

+ Grafiken
+ Enormt skilltree
+ Egen avatar

- Urusel presentation
- Monstruös introduktion
- Själlöst
- MMO/RPG-försöket misslyckas
- Kontrollen
- AI:n

5/10 – Mediokert

Skribent: Filip_M