Driver: San Francisco

• Genre:  Racing
• Släppdatum: 2011-09-02
• Utvecklare: Ubisoft Reflections
• Utgivare: Ubisoft
• Plattform: Playstation 3 II Xbox 360 II Wii II PC

I’ve got you now Mr. Anderson.
Skribent: Zoiler

I det nya Driver, serien som återuppväckts från de döda, kan man flyga. Fast man kan aldrig lämna bilen. Huh, tänker kanske en del.

Jo, under en polisjakt i inledningen skadar sig polisen och spelets huvudperson John Tanner så att han faller i koma. Resten av spelet utspelar sig i hans huvud och i hans huvud kan han flyga. En sån där nära döden upplevelse ni vet. När man svävar ovanför allt och alla.

Men Tanner kan utnyttja detta till att ta över vem han vill. Staden är hans smörgåsbord, han kan välja på vilka bilar han vill och hoppa in i dem. Han blir då personen som styr.

Detta är ett helt nytt begrepp som aldrig tidigare skådats. När man ”shiftar” går allting i slowmotion och man kan sväva genom staden i jakt på bilar, uppdrag eller utmaningar. Kartan och spelet är ett och det fungerar mycket bra.

I övrigt tar man sig vidare i storyn genom att köra sidouppdrag och låsa upp storyuppdrag. Det finns också 120+ licenserade, förstörbara bilar att köpa och ha i sina garage/plocka fram när man vill. Det finns co-op splitscreen (ej storymode tyvärr) och ett multiplayerläge. Spelet är gjort av samma gäng som gjorde det första Stuntman. Det blir med andra ord ganska svårt.

Vad jag gillade

Variationen – Man kör uppdrag på uppdrag och då är det tur att de är varierande nog för att det inte ska bli tråkigt. Det kan handla om att vinna eller komma tvåa i race, ta över en snut och skydda en transport, tidsbaserade checkpointlopp, köra ett vittne på bakgator så att han inte får panik (ju mer man kör på öppna vägar ju mer panik får han. När det också går på tid är det stressigt...), köra ifrån den väldigt hängivna polisen, köra över en viss hastighet med en långtradare så att en bomb inte sprängs, hålla sig inom 100 meter från en annan bil. Och mycket mer.

Utöver det finns det utmaningar som att passera ett visst antal bilar, köra över en viss hastighet under en viss tid, göra stunts, drifta ett visst avstånd, etc. Lägg till det att man dessutom nästan alltid kör med nya bilar tack vare det stora antalet bilar så förstår man att man har att göra. Det finns en jättehög med uppdrag och utmaningar som alla ger pengar att spendera på att låsa upp bilar.

Shiftsystemet – Det gör verkligen spelet till något helt nytt. Man får en stark Matrix Agent Smith-känsla när man i jakten på att stoppa tre långtradare kan ta över vilken bil som helst och börja köra in jättefordonet framifrån, bakifrån och från sidan. Hela staden är ens små terrorister. Här kommer brandbilen, vruuuuuum- KROCK. Mindless fun. Det är också ett supersmidigt sätt att ta sig fram över kartan på i realtid.

Fysiken/Kontrollen – Bortsett från hur alla bilar hanterar olika, för det gör de verkligen, stor skillnad på vilken bil man kör för att vara ett arkadspel, så gillar jag hur alla bilar har olika tyngd. Frontalkrockar du med en långtradare i en liten buggy så blir du slarvsylta samtidigt som du knappt gör en repa i långtradaren. Men kommer du i en dubbelbuss så gör du fet skada och stoppar bilen helt och hållet. Att bilarna kan gå sönder snyggt är en bonus.

Grafiken – Precis som i Deus Ex är den inte tekniskt jätteimponerande på alla plan, men spelet ser bra nog ut, speciellt som man får ha i åtanke hur jättelikt San Francisco är och att det knappt aldrig är några laddningstider. Röken ser mycket bra ut när man slirar, alla bilar kan gå sönder, detaljer som att papperstidningar virvlar upp när man kör förbi eller stadens reflektioner i bilarna gör spelet än snyggare. Dessutom går spelet i 60 FPS!

Humorn – Dialogen, även om den inte är så väl utförd, är helfestlig. Självklart öppnar det upp för en hel del lustiga moment när man helt plötsligt kan ta över vem som helst. Som när jag ska köra under en lastbil och desarmera en bomb och Tanner säger ”Jag ska bara ta en liten avstickare här”, eller när han sätter sig i en uppkörningsbil och läxar upp läraren (som ju då tror att det är samma blyga pojke som kör) och börjar köra mot trafiken och hoppa 20 meter och så vidare... man kan tänka sig hur förvånade de blir som sitter bredvid när det helt plötsligt sker en total personlighetsförändring. Eller man behöver inte tänka sig, man hör på deras kommentarer. Och det är roligt.

San Francisco – Hur stort som helst. Helt enormt.


Vad jag inte gillade

Gummibands-AI:n –  Nej, nej, nej. Varför måste de envisas med den här skiten. När jag åker som en gud vill jag inte att mina motståndare ska kunna köra förbi mig hur lätt som helst i nästa sväng, man blir ALDRIG av med dem. Detsamma gäller den ihärdiga polisen som bryter mot precis alla lagar i jakten på dig och de är värre än blodiglar eller paparazzis. Det här sänker på egen hand betyget flera snäpp.

Röstskådespelet/Storyn – Nej, rösterna är inte speciellt inlevelsefulla. Musiken är inte heller något att hurra över imo. Även storyn är rätt ointressant, även om den presenteras på ett snyggt sätt med CG. Men jag får en stark känsla av Uncanney Valley när jag ser de spöklika zombieögonen på de två huvudpersonerna. Det ser riktigt snyggt ut, snyggare än något någon grafik kan rita upp idag, men det ser inte naturligt ut. Och då blir det bara kusligt.

Logiken – Många gånger sitter man och förundras varför Tanner inte bara tar över en viss person och klarar av uppdraget. När han jagar någon, varför tar han inte bara över honom? Han är mer eller mindre Gud. Det känns ju än mer som ett spel när man hänsynslöst offrar civila genom att krocka in dem i olika fordon, och aldrig något blod eller någon som dör. Men, det är ju ett arkadspel.

Slutsats: Driver: SF är bra. Det finns mycket att göra på en stor lekplats, det har ett väldigt fräscht och unikt koncept, stabil teknik, många bilar, bra handling. Det är synd att storyn inte riktigt håller måttet och att den förbenda gummibands-AI:n förstör för högre poäng. Men är man sugen på ett arkadbilspel så är faktiskt Driver ett som kan hålla en sysselsatt länge.

7/10 – Bra