Spiderman: Edge of Time

• Genre: Action
• Släppdatum: 2011-10-14
• Utvecklare: Beenox
• Utgivare: Activision
• Plattform: PS3 II Xbox 360 II PC II Wii II NDS II N3DS

En välbekant historia.
Skribent: Zoiler

I Shattered Dimension spelade man som fyra olika spindelmän, i Edge of Time bara som två. Berättelsen handlar om tidsparadoxer. Spelets skurk, Walter Sloan, åker tillbaka i tiden till 70-talet men har med sig teknik och kunskaper från 2099. Därifrån bygger han upp imperiet Alchemax och skapar om världen i sin egen bild. Miguel O´Hara (Spiderman 2099) ser Spindelmannen (Peter Parker) dö i en kamp mot Anti-Venom, men det har inte hänt än. Nu är det upp till O´Hara och Parker att kombinera krafter för att ändra tillbaka den dystopiska verkligheten och rädda Spindelmannen från en ödesbestämd död.

Gillar INTE

Repetitionen – Det var bara 1 år sedan Shattered Dimensions släpptes, spelet jag gav 7/10 och kallade ett av de bästa spindelmannenspelen som gjorts. 1 år är ingen evighet inom spelutveckling och det märks också på spelet som känns lite framstressat. Beenox är duktiga utvecklare men man har fått lite för lite tid för att kunna göra något som överträffar Shattered Dimensions. Det lustiga är att precis när jag hade fått tag i spelet så utannonserades ett nytt spel (Amazing Spiderman) som ska komma samtidigt som filmen 2012 - ett sandboxspel i New York likt Spiderman 2. Beenox har tydligen två team och det teamet som jobbat på Amazing Spiderman har redan utvecklat det i ett år, därav längre utvecklingstid än Edge of Time.

Även om också SD var repetitivt så hade det fyra spindelmän, varierade miljöer och 13 häftiga bossar. I Edge of Time är man fast i en enda stor byggnad och saknar variationen i omgivningarna som SD ändå hade (oljeriggar mitt ute i havet och tropiska djungler är bara att glömma). Man vill ju ha större omgivningar att svinga sig runt i men för det mesta kryper man omkring i ventilationen eller klättrar omkring på väggar i sterila lokaler.

En annan grej är att spelet känns väldigt fantasilöst. Till 90% ska man klå upp fiender för att få tag i en eller flera (tre, alltid tre) röda nycklar som öppnar dörren så man kommer vidare. Det är egentligen det spelet går ut på. Ibland, men allt för sällan, bryts det monotona av med God of War-liknande fallsekvenser (fritt fall där man ska akta sig för diverse hinder) eller tillfällen då man ska akta sig för laserfältl eller fällor, men dessa sker för sällan. För det mesta ska man samla nycklar, man kan tro att man är med i ett avsnitt av Fångarna på fortet och jag kan höra Gunde skrika: samla alla sjuuuuuuuuuu nöcklarna!

Kontrollen – Väggklättringen är som vanligt helt kass, kameran gör sitt bästa för att man ska bli illamående. Det verkar inte gå att göra ett spindelmannenspel med bra väggklättring. Jag saknar också en möjlighet att snabbt ta sig uppåt (skjuta upp en lina i taket hade väl varit bra?) och även om svingandet är okej så kan man inte utnyttja momentum för att ta sig upp och få fart på samma sätt som man kunde i t.e.x. Spiderman 2. Fallsekvensernas kontroll är alldeles för överkänslig och ställer till det för en.

I övrigt fungerar det ok.

Bossarna – Ja... var är de? SD hade massor av unika och roliga bossar att besegra, de var bland det bästa med spelet. I Edge of Time finns bara ett fåtal och de besegras på samma sätt, genom att slå på dem och akta sig när de ska slåss. Spelets andra boss gjorde mig redigt förbannad på utvecklarna. Fighten går ut på att möta samma boss 6-7 gånger, varje gång tar det väl en fem minuter att få ner den röda livmätaren. Sen svingar man vidare till nästa ställe dit bossen flytt. Dessutom måste man också tampas med respawnande hjälpredor. När jag en gång dog på femte försöket var jag tvungen att spela om från första försöket... Hatar verkligen sådan billig speldesign.

Striderna – Precis som i SD handlar det mest om buttonmashing även om man måste kombinera attacker för att slå igenom fiendens sköld eller ibland aktivera de båda spindelmännens speciella snabbhet för att få lite andrum och automatiskt undvika attacker. I vanlig ordning får man XP från fienderna som används för att uppgradera dina moves, men man känner aldrig riktigt att man blir starkare, man slåss mest snyggare.

Combatsystemet är ganska okej trots all buttonmashing, men man slåss ju nästan hela tiden så det blir rätt repetitivt.

Gillar

Presentationen –  Bra som vanligt. Inte lika bra som i SD men visst hör man fanservice i dialogen mellan O´Hara och Parker, och visst känner man att de har gjort sin läxa. Men det vet man att Beenox gör, det är det de är kända för.

Grafiskt har man gått ifrån den snygga celshadade stilen i SD och gör en lite mer realistisk grafik. Den är snygg, speciellt dräkten och animationerna i striderna eller när spidey svingar runt, men miljöerna är inte så snygga med rätt mycket sterila omgivningar. Frameraten håller upp bra trots mycket partikeleffekter och många fiender på skärmen och spelet laddar omgående när man dött.

Ljudet –  Röstdialogen är mycket bra och speciellt dialogen mellan O´hara och Parker blir bättre och bättre ju mer tiden går. Man känner att deras relation utvecklas och mången skämt dras förstås, även om man tonat ned på det jämfört med SD. Nu slipper man dessutom höra samma eviga dialog upprepa sig när man slåss vilket är j-kligt befriande. Laura Vandervoort (Supergirl i Smallville) gör Mary Jane Watson vilket är ett plus i kanten. Till och med Nolan North är med på ett hörn, dock vet jag ej vilken roll han hade.

Storyn –  Storyn och mellansekvenserna gör ett bra jobb med att hålla intresset uppe och förmedlas snyggt via CG.

Tidsparadoxerna –  Det man gör i dåtiden påverkar framtiden. Således byter man mellan O´hara och Parker och håller ständigt kontakten. För att den andre ska komma förbi ett kraftfält måste man kanske göra något i dåtiden och om Parker blir överrumplad av massa fiender måste O´hara hitta på något på sin kant. Världen förändras ständigt beroende på vad som händer i den andra världen och även om allt såklart är scriptat och förutbestämt så är det en intressant spelmekanik.

Slutsats: Nja, gillar man Spidey så är det helt klart inget dåligt tidsfördriv om man får tag i det billigt men jag är besviken på att man inte överträffat mina hyfsat höga förväntningar efter Shattered Dimensions. Självklart behövde Beenox mer tid. Man har inte tagit till sig det som var bra i SD och vidareutvecklat det. Även om Edge of Time är ett kompetent spel, om än väldigt välbekant, så kan jag inte ha överseende med dess repetitiva natur, instängda miljöer och tråkiga bossar. Man orkar bara samla så många nycklar innan man får nog. Så jag ger samma råd som i SD – spela i omgångar för att få ut det mesta av det.

6/10 – Godkänt