Battlefield 3

• Genre: FPS
• Släppdatum: 2011-10-28
• Utvecklare: DICE
• Utgivare: EA
• Plattform: PC II Xbox 360 II PS3

BF3 till konsol levererar en oförglömlig multiplayer.
Skribent: Filip_M

Observera: Det är 360-versionen som recenseras.

Jag var ju och förhandstittade på alphan till BF3 vid Dreamhack i år. Det var en spännande upplevelse, dels för att man fick se DICEs kärleksbarn in-game, men också för att man fick lov att drömma om vad som skulle komma. Operation Métro i Rush är t.ex. en av de fordonsfattigaste och minsta banorna, till skillnad från Tehran, Operation Desert Storm och de andra stora, episka banorna. Lyckligtvis infriar BF3 många av de föreställningarna man hade då.

Kampanjen som har fått mycket ris handlar om Sgt Blackburn som 2014 hanterar en konflikt som börjar nära den irakiska-iranska gränsen, där en grupp marinsoldater försvunnit efter att ha undersökt en misstänkt IED vid en marknad kontrollerad av PLR. Konflikten trappas upp när Blackburn och hans mannar upptäcker att PLR har fått tag i ryska kärnvapen, och kampen mot klockan är ett faktum.

I multiplayer får 64 (32 på konsol) personer möjligheten att strida i lag mot varandra. Till sin hjälp har man konventionella stridsfordon, såsom tanks, stridsflyg, helikoptrar, jeepar, SAMs och varje person i laget har en roll att fylla – man kan antingen vara Assaultklassen (Medic), Support, Engineer eller Recon. Unikt för i år är Rush, spelläget där två lag stridar mot varandra för att skydda/anfalla kontrollpunkter för att på så vis avancera längre in i fiendens territorium och slutligen vinna.

Gillar

Multiplayer – Multiplayerläget är helt fantastiskt, nästan felfritt och sättet som DICE har lagt fram smörgåsbordet av spellägen, customization, utveckling och organisering på är beundransvärt. Conquest och Rush är två lägen som fångar den stora, mäktiga känslan som man bara kan få i BF.

Att storma kontrollpunkter i Rush, bevaka och befästa sin position i Conquest, springa runt och eliminera allt motstånd i TDM – allt det och mycket mer är vad som gör BF3 så beroendeframkallande, och jag älskar känslan av att få delta i ett virtuellt krig där världens folk deltar med mig, och vi kämpar tillsammans. På det viset är det bättre än MW3, som hyllar individualismen, som det för övrigt inte är något fel på. Målgruppen är lagspelare och det är det BF3 belönar.

Det går snabbt att lära sig alla spellägen, var man ska avancera, vad som är taktiskt rätt och fel, hur man bäst kan hjälpa sitt lag och vad för klass man ska specialisera sig inom. Jag applåderar även det ihärdiga sättet som man får belöningar på, i form av ribbons, som funkar som standardexp om du har sugit under en match. Det finns även specialistribbons som belönar dig för fina laginsatser, som t.ex. 5 heals, 5 kills när du höll flaggan, etc.

Kort sagt så måste man uppleva BF3 för att förstå hur välgjort det är, och det finns ingen risk för att man egentligen ska tappa suget. Jag blev beroende direkt.

Utvecklingen – Det är helt fantastiskt egentligen hur mycket DICE utvecklar sin spelserie. För varje titel så ser vi viktiga, innovativa förändringar som spelar in i det nya sättet som DICE vill att vi ska spela på. En ny grafikmotor, omstrukturering inom klasserna, nya spellägen och liknande är tunga saker. Det är ingen expansion direkt, och det känns verkligen som att den där Hollywoodbudgeten har kommit väl till pass. Jag sticker ut hakan här och säger att BF3 vinner över MW3 i fråga om nytt material och kreativitet. (Anm Zoiler: Sticker ut hakan? Det är ju ett uppenbart faktum).

Grafiken – 360 kommer inte ens i närheten av PC, men det ser ändå bra ut. Jag känner dock ibland att man försökt ”gömma” blessyrer bakom överexponeringar, som att solen strålar så starkt i ögonen och på omgivningen att man knappt kan se marken framför sig. Animationerna som skall vara inspirerade av Mirror’s Edge och FIFA är inte utmärkande (vem hinner kolla på hur folk springer?), men av det jag sett så är rörelseschemat hyfsat realistiskt. Röken och när väggar exploderar ser inte supersnyggt ut, men det funkar med tanke på vad spelet kan arbeta med.

Ljudet – Förutom de hack och problem som 360 dras med så har DICE i all välmening en av spelvärldens bästa ljudbilder. I det s.k. ”War Tapes”-audioläget från Bad Company får man njuta av fullt realistiska, fylliga explosioner, avlossningar, militärlingo, stridsvrål, surrande flygplan och helikoptrar samt allt annat som du kan tänka dig i en regelrätt konflikt. Hus vars beståndsdelar krasar och faller blytungt när de rämnar. Brummandet från amfibietanken när du stormar fienden från en flotta. Vapnen låter väldigt realistiska, mycket tack vare vår svenska militär som assisterat i att skapa ett så verklighetstroget ljud som möjligt. Sett till kvalitén så finns det i princip inget att klaga på, en fröjd för öronen.

Kontrollen – Flygandet som jag diskuterade lite längre upp åsido, kontrollen är snortight. Det finns inget rum för att klaga på att styrningen är fel, eller att knapparna sitter fel, eller att det är skumma latensperioder när man styr sin trooper. DICE har med BF3 en vattentät kontroll som passar väl i strid.

Gillar inte

Svårstyrda fordon – Det är inte fordonen det är fel på i sig, utan det är styrningen. Visst kan det kännas orättvist att sätta detta som ett minus, men man får inget tillfälle att lära sig vissa fordon (såsom helikoptrar och jaktplan) som hade varit till nytta under striderna. Istället får man genom trial-and-error krascha plan efter plan tills man har förstått mekaniken bakom det. Jag hade velat efterlysa en enklare kontroll alternativt ett träningsläge. Lägger man tid på det så lär man sig det dock – men jag hade velat kunna göra det när det inte är skarpt läge.

Ljudproblem – Ljudbilden som i övrigt är helt fantastiskt välgjord hämmas ordentligt av loopande ljudfiler, hack och opassande ljud i fel situationer. Ibland händer det nämligen att en explosion hörs igen, och igen, och igen när man avlägsnat sig för ett tag sen, och lätet när man kör en tank kan loopas fastän man har dött och respawnat på något annat ställe, där inga tanks finns i närheten.

Obalanserade klasser – Det tar en otrolig tid att maxa upp alla klasser, det har jag fått bittert erfara själv, men det är ändå en viss obalans som råder bland alla klasser. Skulle jag ranka dem allesammans utifrån deras allmänna nytta och anpassning så skulle listan se ut ungefär som följande: Engineer, Support, Assault, Recon.

Varför Engineer lägger sig på topp är för att engineerklassen enkelt kan kontra alla former av motstånd. Tanks, helikoptrar, andra klasser och annat får vika sig för ingenjörens raketkastare, generellt bättre vapen, perks, och tillbehör. Sätter man tre maxade engineers i en tank så kan den fortsätta för evigt. Support kan ta ner tanks som mest men har problem med allt annat som inte är fotsoldater, assault har begränsat urval med vapen för att kunna överleva och Recon tycker jag är urkass, helt enkelt.

Alla av dem har specifika saker som de är bra på, men när ingenjören kan klara sig helt själv medan de andra kan behöva hjälp så har balanseringen blivit lite mysko. Kan visserligen gå i god för att de andra klassernas nytta stegras iom ju högre levlar de är, men ingenjören är klart bäst.

SP-kampanjen – DICE har försökt att göra ett SP-läge till en etablerad MP-franchise, och det är väl si och så med utförandet. Helheten är helt ok, men det känns stelt, linjärt och lite för mycket quick time events. BF ska hålla sig till det det är bäst på, och det är verkligen multiplayer.

Spawnkilling – Beroende på var man är så kan spawnkilling förekomma. Säg att jag kör conquest, på Operation Metro, och jag spawnar i tunnelbanan. Punkt B ligger mellan A och C, bokstavligt talat (A är cafét utanför och C är själva tunnelbanan, B är väntehallen som förbinder de båda). Skulle jag vilja förstärka punkt B så måste jag räkna med att spawna mitt i en eldstrid eller liknande, då mycket trafik pågår just där. Jag ramlade ner från 12-4 till 12-7 p.g.a tre spawnkills – jag hade tyckt att det skulle finnas någon form av smartare placering åtminstone vid kontrollpunkterna, då man ibland kan hamna mitt i konflikten.

”Green Death” – Green Screen of Death är vad jag kallar de små inslag av grönt flimmer som förekommer väldigt frekvent. Skärmen blir i någon mikrosekund helt/delvis grön och vore jag epileptiker så skulle jag fått väldigt många anfall bara under en spelomgång. Green Death kan straffa sig under en eldstrid och är i övrigt en ful blämma på ett annars snyggt spel.

Vaulten – Skuttandet som sker när man ska komma över en liten avsats (en låda, en sten, ett räcke etc.) är idiotiskt övervakat. Konstigt att det inte har försvunnit från betan. Jag har dött flertalet gånger för att man måste hoppa två gånger, alltså se samma animation dubbelt upp, och det ser både dumt ut och förstör planerna för dig om du vill avancera någonstans så fort som möjligt. Kul om du är under beskjutning och ett räcke utgör det enda hindret, som du smidigt ska kunna glida över med ett enkelt knapptryck. Istället fastnar du där och måste göra det två gånger. Jaha.

Slutsats: Medan MW3 riktar sig till den enskilda spelaren riktar sig BF3 till lagspelaren, personen som inte kan/vill spela utan lagkamraterna, och det är så det ska vara. 360-versionen är säkert inte alls i klass med PC, som överlag ”tål” BF3s krav mer än de föråldrade konsollerna, men har du inte en superdator är BF3 antagligen den bästa lagbaserade MP-shootern på konsol idag. Men man måste fixa de tekniska problemen för att nå högre höjder.

8/10 – Mycket Bra