The Legend of Zelda: Skyward Sword

• Genre: Äventyr
• Släppdatum: 2011-11-18
• Utvecklare: Nintendo
• Utgivare: Nintendo
• Plattform: Nintendo Wii

Julmys med Zelda rekommenderas, trots många missar.
Skribent: Zoiler

Varje gång ett Zeldaspel släpps är det ett definerande spel. Förväntningarna är alltid skyhöga. Spelet står alltid ut bland de bästa. Det får alltid bra kritik.

Ända fram till sista templet var jag redo att såga Skyward Sword för alla dess brister. Såga i fallet med ett Zeldaspel = att ge det en åtta i betyg. För självklart var det fortfarande väldigt bra. Men efter sista templet, sista striden, sista storysekvensen och credits kände jag att allt jag stått ut med under ungefär 50 timmar var mer än värt det bara för den totala upplevelsen. Så bra var slutsekvensen för mig.

Förvisso har spelet fått överväldigande bra kritik. Det har faktiskt många brister och jag kan själv inte förstå folk som sätter perfekta betyg och snackar om att det skulle vara bästa Zelda någonsin. Det är det sämsta Zelda jag spelat. Fortfarande ett fantastiskt spel, men det sämsta spelet jag spelat i serien. Ja, förutom Majoras Mask då, men jag gav det ingen ärlig chans på grund av att jag inte gillade tidsstressen. Twilight Princess var en tia. Wind Waker en tia. Ocarina of Time och A Link to the Past likaså.

Det är konstigt hur sagan om en grönklädd pojke med spetsiga öron som växer till sig till en hjälte som besegrar ondskan (oftast samma ondska) i varenda spel kan fungera bara för att man berättar den på olika sätt. Men så är det faktiskt.

POSITIVT

Kontrollen – Skyward Sword styrs helt och hållet med rörelsekontroller och nunchuk. Motion+ krävs för att ens kunna spela.

Inledningsvis svor jag mig förbannad över hur svårt det var att styra Link, men man vänjer sig faktiskt. Eller, alla gör inte det. Men jag får nog svårt att gå tillbaka till vanliga kontroller efter detta, det skulle kännas som en nedgradering. I svärddueller fungerar wiimoten som ditt svärd, du tar fram det och svingar – Link gör samma rörelser på skärmen. Genom att sätta upp nunchuken som en sköld plockar man fram skölden (som numera kan gå sönder). Du kan nu lätt styra om du vill slå åt vänster, höger, upp eller rakt fram och det är dessutom väldigt integrerat i gameplay. Vissa fiender måste dödas genom att slå i en viss riktning, eller så tar de skydd åt vissa håll och lämnar bara öppningar för en viss attack.

Faktiskt så har man utvecklat striderna på ett sätt som gör att många dueller numera blir en kamp, vilket gör att de också känns bättre än någonsin. Även om man till slut lär sig vad man ska göra för att besegra alla olika fiender.

Men allt annat man gör, gör man också med rörelser. Man simmar, flyger, fångar insekter med håv, siktar med pilbågen, använder alla sina föremål – med rörelser som man skulle utfört i verkligheten. Med nunchuken springer man åt rätt håll och lite andra småsaker.

Jag kände bara att jag hade problem med två moment. Att simma. Inte själva simmandet, utan boostsimmandet under vattnet. Med ett snäpp med nunchuken kan man hoppa som en delfin över vattenytan, men det är svårt att rikta in sig rätt och hoppa upp på fast mark. Det andra jag hade problem med var att hoppa från lian till lian, jäkligt irriterande eftersom man måste vara löjligt precis - som tur är används det väldigt sällan.

Nintendo har sagt att rörelsekontroller är här för att stanna i Zelda och faktum är att jag är glad över det.

Storyn –  Skyward Sword utspelar sig både i himlen och nedanför molnen. Storyn är den gamla vanliga men behandlar i huvudsak Master Sword, Triforce och Ganons bakgrund. Mellansekvenserna tycker jag aldrig varit bättre med både inslag av humor, drama och sorg. Det känns som om man tittar på en manga och det begränsas endast av hårdvaran i Nintendo Wii. Man har utvecklat ytterligare ett steg sedan Twilight Princess i detta avseende. Det känns också lite mörkare, i vissa fall pratar man om att döda och tortera - inte helt vanligt i det lite barnsliga Zeldauniversumet.

Artistiskt är spelet väldigt tilltalande. Zelda själv, Links barndomsvän i Skyward Sword, har aldrig sett bättre ut. Som tagen ur den vision jag har om hur hon ska se ut. Så även Link. En del andra karaktärer presenteras, såsom Groos – en minnesvärd birollsfigur.

Templen/bossarna –  Alla tempel är bra, men vissa är bättre än andra. Zelda är ju ett pusselspel och även om jag aldrig behövde kolla upp någon lösning på Internet behövde jag ofta tänka till. Många listiga och snillrika klurigheter väntar er och det sista templet är en klassiker i mina ögon.

Utöver själva storyn och känslan är just templen och bossarna det jag gillar med Zelda och det enda negativa med den här delen är att det är ganska fattigt tilltaget av båda varorna.

Musiken –  Musiken är bra i alla Zeldaspel. Skyward Sword når inte upp till övriga delar i serien, kanske att man slår Twilight Princess i och för sig, men jag tyckte inte man kom upp i vanlig Zeldaklass. Därmed inte sagt att musiken inte är bra. Tack vare en del bra låtar och en  av de absolut bästa Zeldamelodierna någonsin i och med det fantastiskt vackra huvudtemat är ljudupplevelsen i det stora hela positiv.

CD-skivan som följer med i boxen med åtta låtar baserade på tidigare Zeldaspel är verkligen ljuv musik. Helt nya remixer - en fröjd att höra Wind Wakers eminenta soundtrack och andra klassiska låtar spelade av en riktig orkester.

NEGATIVT

Presentationen –  En riktigt irriterande grej med spelet är all förbannad text som inte går att trycka förbi. Varenda gång du plockar upp ett nytt föremål får du en textruta och en presentation av föremålet som slösar bort runt 15-20 sekunder av ditt liv. Det finns drygt 40 insekter/föremål att plocka upp. Det roliga är att varje gång du startar om spelet, glömmer spelet att du redan sett föremålen i fråga, så processen upprepas. Detsamma gäller ALL dialog – du kan inte trycka förbi den och texten går jättelångsamt. Man får förklarat saker för sig som om man är en barnunge.

Detsamma gäller hela Zelda-konceptet som börjar kännas gammalt nu. Det vill säga, ju äldre man blir, desto mindre behöver man all rödmarkerad text. Det blir för uppenbart. Men för yngre spelare är det förvisso viktigt.

Dock måste något göras åt presentationen så att spelet kommer ihåg vad man plockat upp, låter en ta bort dialog, eller scrolla texten snabbare. Detta är nästan gamebreaking. Dessutom är hela spelet under de första timmarna en tutorial, något jobbigt.

Fi –  Din ledsagare som hjälper dig på vägen, likt Navi eller Midna före henne. Den som kommer med viktiga råd och information. Problemet är att hon tjötar alldeles för mycket, hon går en på nerverna med sin dialog som man inte kan ta bort. Hon är också jobbig när batterierna i ens Wiimote tar slut, vilket de gör väldigt ofta.

Jag hatar också hennes personlighet – tanken är att hon ska vara en kalkylerande, kall och logisk figur utan känslor men hennes skitsnack om hur hon anser att det är 80 % sannolikhet eller 65 % sannolikhet eller whatever att något finns på ett visst ställe är bara larvigt. Hon bleknar i jämförelse med t.e.x. Thanos från Marveluniversumet. Hennes procentsatser är dessutom alltid i heltal som slutar på 0 eller 5 och det är alltid uppenbara grejer hon ”hjälper” till med. Riktigt störande, Midna var tusen gånger bättre.

Dessutom är hon riktigt freaky när hon sjunger och dansar.

Grafiken –  ”Bra för att vara Wii”. Men när ett nytt Zeldaspel kommer ska det var snyggt. Det ska vara bland de snyggaste spelen som finns. Så har det inte varit de två senaste gångerna. Tyvärr är det rätt jobbigt att gå från Skyrim till Skyward Sword och se hur lågupplöst, suddigt och kantigt allt är. Man vänjer sig till slut, men det är klart att grafiken är en nackdel för alla som spelat på en HD-konsol. Det är snart 2012, jag längtar till Wii U och ett grafiskt imponerande Zelda. Det är så det ska vara.

Med mer processorkraft kan man dessutom börja använda fysikbaserade pusslepå riktigt så det finns många fördelar med att göra ett Zelda på en kraftfullare maskin.

Miljövariationen – Utöver himmelvärlden som mest fungerar som en hub (tänk havet i Wind Waker) så går man runt i tre olika världar – en vulkan, en skog och en öken. Man återkommer till dessa världar när man får nya föremål och går till andra delar inom samma värld. Man är på samma tre platser minst tre gånger – det är rätt sjukt egentligen. Även om gameplay är varierande när man är där så är man ju fortfarande på samma ställe i samma miljö. Det ger lite Dragon Age 2-vibbar – som använde samma grottor genom hela spelet.

Jag förväntar mig mer av ett Zeldaspel än att man återanvänder samma miljö så många gånger, speciellt med tanke på hur lång utvecklingstid varje spel i serien har.

Fetchquests – Dessa enerverande fetchquests alltså. Flera gånger trodde jag de skämtade med mig, samla detta, hitta detta, hämta detta, leverera dittan och dattan, gör detta helt onödiga uppdrag som tar flera timmar bara för att jag inte anser dig värdig att få denna lilla sak från mig så att du kan rädda både mig och världen och för att jag har en fetish för tester... Spelet tar 40-50 timmar att varva, men det är artificiell tid. Nintendo förlänger falskt spellängden genom att låta en leta efter saker hela tiden och backtracka i oändligheten.

Det är till och med integrerat i själva spelet, du kan och måste använda ditt svärd som en metalldetektor och låta den ”drowsa”, dvs söka, efter nästa föremål. Du måste alltså springa omkring och ta fram svärdet för att söka hela tiden. Hur kul är det? Inte det minsta. Spelet är så otroligt omständigt ibland att man måste ta regelbundna pauser för att orka igenom det (och ladda Wiimoten).

Ett återkommande spelmoment är silent realm-utmaningar (ett slags smygsekvenser) där man ska hitta och samla 15 föremål för att klara utmaningen, utan att bli attackerad av vakterna. De är inte jättejobbiga men återkommer flera gånger och man samlar tillräckligt med saker som det är. Dessutom finns ett jobbigt beskyddaruppdrag och ett annat samlaruppdrag under vattnet på ett ställe där man redan varit. Det finns helt enkelt på tok för många tråkiga uppdrag i Skyward Sword – det hade räckt med templen och lite till.

Sedan ska vi inte prata om hur man tar sig till och från ställen. Att man ska till olika världar för att hämta meningslösa saker är en grej, men att systemet för att komma dit är så jobbigt är inte okej. Varenda gång man ska ut från en värld och till en annan måste man gå till en staty och flyga upp till himlen. Därifrån ska man flaxa på sin fågel till nästa värld och sedan hoppa av fågeln och droppa ned på en plats, efter att ha blivit informerad av Fi för tusende gången att hon kan släppa dig på ett visst ställe. I vissa fall vet du inte vart du ska i världen så du får chansa på måfå bland de 10-15 olika platserna (statyerna) du kan teleporta till. Och tar du då fel och hamnar för långt bort, efter att ha kollat med din drowsingförmåga, så kan du inte bara byta staty – nej, du måste upp till himlen igen, flyga tillbaka, hoppa ned och välja rätt.

Varför i H-VETE låter de en inte bara teleportera direkt mellan statyerna??? Fruktansvärt irriterande.

Svårighetsgraden – Jag dog en enda gång under de 50 timmarna jag spelade, och det var för att jag gjorde fel mot en boss som var förprogrammerad att inte klara framåtstötar med svärdet. Och då använde jag inte skölden mer än under slutet av spelet. Striderna är bättre och mer utmanande, men det är fortfarande för lätt.

Repetitiva strider – Det finns en otroligt tråkig strid som måste utföras flera gånger under spelet som jag hatar. Endast med för att förlänga speltiden.

Slutsats: Skyward Sword må vara det sämsta Zeldaspelet jag spelat på en stationär konsol men det är ändå fantastiskt bra. Alla tempel är välgjorda och Zeldakänslan är intakt, men man önskar att de gjort en mer komprimerad och fokuserad spelupplevelse utan all samlarskit runtomkring. Trots att det har så många designmissar är jag dock glad över att jag harvade mig igenom de sämre bitarna och fick varva spelet och uppleva slutet. Helt klart värt att spela under julen men tänk på att det har sina nackdelar.

9/10 – Fantastiskt