NeverDead

Ø  Genre: Action

Ø  Släppdatum: 2012-02-03

Ø  Utvecklare: Rebellion Developments

Ø  Utgivare: Konami

Ø  Plattform: Xbox 360 II PS3

Dead on arrival, tyvärr.

Skribent: Zoiler

I Neverdead spelar du som den odödliga wisecrackern Bryce Boltzmann, en prisjägare som jagar demoner för pengar och hämnd (deras ledare och spelets antagonist dödade frugan). Med dig har du din kvinnliga partner Arcadia Maximille, ett urval av pistoler och ett fett svärd. Staden är infesterad av groteska demoner med vassa saker – ditt jobb är att döda dem.

NEGATIVT

Odödligheten – Neverdeads försäljningsargument är att du inte kan dö. Du kan tappa alla dina lemmar och rulla runt som enbart ett huvud om du så vill. Eller klistra fast huvud och två armar och skjuta. Eller varför inte hoppa runt på ett ben?

Man försöker variera spelandet genom att lägga in pussel baserade på detta där du t.e.x ska slita av huvudet från kroppen och kasta det för att komma vidare, rulla med huvudet till ett oåtkomligt ställe för att sedan regenerera hela kroppen, eller utföra små plattformssekvenser (eftersom du kan hoppa även om du bara är ett huvud).

Men det är fruktansvärt överexploaterat och enbart en gimmick som gör spelet sämre. I praktiken innebär din odödlighet att du är skörare än någon annan spelkaraktär som någonsin funnits, du brister i bitar hela tiden och spenderar en stor del av spelet med att samla ihop dina kroppsdelar. Du tål ingenting. Detta blir väldigt snabbt extremt tröttsamt.

Repetitionen –  Jag har sällan varit med om något spel som varit så skamlöst med att inte försöka dölja sin dåliga speldesign. Det här är Neverdead: Du går in i ett rum, det börjar spawnas spawnpunkter (så kallade wombs) som kläcker fiender i rasande takt, du måste förstöra dessa wombs, men de tål mycket så du får kötta på ett tag (samtidigt som du måste undvika andra fiender). När du dödat några wombs, spawnas det fler wombs. Det spawnas alltså spawnpunkter som spawnar fiender.

...

Sedan har vi det klassiska – du kan inte ta dig vidare innan alla demoner är dödade. En vägg hindrar dig. Den försvinner när alla är döda. Gäsp.

Jag förstår inte hur man kan sitta och göra ett spel som är så uppenbart fast i en enda idé. De har en gimmick som de bygger spelet runt, och sedan struntar de i att försöka ge oss någon variation. Hade de verkligen kul när de speltestade det?

Striderna –  Egentligen förstår jag inte varför Bryce ens har med sig skjutvapen, de gör ingen skada alls och har absolut inget tryck i sig. Det känns som du har vattenpistoler. Du MÅSTE ta till svärdet för att ha någon chans. Och svärdet, istället för att bara trycka på knappar så trycker man på L1 för att göra redo svärdet och sedan slashar man med högerspaken i olika riktningar. Det ger väl bättre kontroll över vart man svingar det men man måste ju stå stilla och det är knappast intuitivt. Dessutom spelar det föga roll vart man svingar, behövs ingen finprecision i spelet direkt.

Dessutom är det inte speciellt bra att behöva gå i närstrid mot fiender som kan slå dig i bitar med ett eller två slag.

Till råga på allt möter man samma tråkiga fiender hela tiden, kvantitet före kvalitet. De flesta spawnar och rushar dig i mängder. Dessutom kan man faktiskt dö. Det finns en fiende som ligger och lurar och hoppar fram när du bara är ett huvud. Då suger han upp dig och även om du inte dör så förtärs du i monstrets mage i resten av ditt liv. Vilket = game over. Dock kan du rädda dig med en knapptryckning i rätt ögonblick.

Arcadia –  Din partner har ett enda syfte kan man säga, rent spelmässigt, och det är att dö (eftersom du inte kan dö (fast det kan du)). Du vågar inte gå för långt ifrån henne, för skulle hon dö så måste du skynda dig dit och återuppliva henne. Ibland måste man dock bort från henne och i de situationerna kan man bara hoppas på det bästa. Spelet är med andra ord ett enda långt beskyddaruppdrag.

Kontrollen –  Det första jag gjorde under tutorialen var att gå in under alternativ och ändra på känsligheten i x-led från 50 till 100. Jag var tvungen för jag märkte direkt att det skulle bli ospelbart annars. Det blev bättre men även på max känslighet är kameran dålig. Om du vill titta åt någon riktning och drar styrspaken helt åt det hållet du vill titta så roterar kameran först långsamt och sedan snabbt efter ett tag. Det ger noll precision.

Ljudet –  Röstskådisarna är väl okej, men dialogen är inget vidare. Samma sak gäller alla skämt Bryce upprepar stup i kvarten som man snabbt tröttnar på. Megadeath-låtarna känns helt felplacerade och spelas så fort tillfälle ges. Vapenljuden är pinsamt dåliga.

Grafiken –  Jag märkte så fort jag såg en utomhusscen att spelet bygger på Unreal Engine 3 och tja, den känns rätt gammal idag. Frameraten sjunker ofta, mängden screentearing gör ont i ögonen, kanterna är hackiga (telefonledningarna ser ut som något från 2000-talet), animatonerna är jobbigt dåliga.

Effekter som vatten, el och eld ser faktiskt rätt bra ut och vissa ljuseffekter likaså men överlag är det inget snyggt spel.

Dock kan man göra sönder mycket i omgivningarna (vilket också kan användas för att döda fienderna med, t.e.x skjuta ned taket över dem), men det är så okonsistent. Du kan göra sönder stora pelare, men du kan int göra sönder en glasmonter?

POSITIVT

Mellansekvenserna –  Speciellt de förrenderade som är snuskigt snygga. Men även interaktionen mellan Bryce och Arcadia. Knappst något oskarsmaterial, men ändå behållningen i spelet.

Slutsats: Årets första recension blev inte riktigt vad jag hade hoppats på. Rebellion blandar verkligen toppenspel (Alien vs. Predator) med riktiga lågvattenmärken (Rouge Warrior). Neverdeads ytliga, repetitiva gameplay och tekniska tillkortakommanden placerar det i botten av betygskalan. Det finns ett liknande spel som är bättre och det heter Stubbs The Zombie in Rebel Without a Pulse. Köp det istället om du är sugen på att rulla huvuden.

4/10 – Dåligt