Mass Effect 3

Ø Genre: Action

Ø Släppdatum: 2012-03-09

Ø Utvecklare: Bioware

Ø Utgivare: EA

Ø Plattform: Xbox 360 II PS3 II PC

Ett abrupt slut på generationens största sci-fi-saga.

Skribent: Zoiler

Tre spel. Fem år. Över hundra timmar. Miljoner spelare över hela världen. Mass Effect är den första spelserien där du skapar din egen karaktär i första spelet och tar med honom, eller henne, genom hela serien, ända till slutet. Commander Shepard har blivit en symbol för många och är tveklöst en av generationens största hjältar.

Jag kommer ihåg när spelet utannonserades på E3 för många år sedan. Hur sjukt, otroligt snyggt det var. Att det var exklusivt – det skulle vara Microsofts flaggskepp efter Halo. Bioware utvecklade det, man tänkte att man antagligen skulle sakna Jediriddarna från Knights of the Old Republic. Men i slutändan visade Mass Effect sig vara mer Star Wars/KoTOR än någonting annat som släpptes under dessa 5 år, kanske med undantaget för The Old Republic förstås.

Förvisso spelade jag inte Mass Effect när det släpptes. Jag köpte det till PC för att spela igenom inför Mass Effect 2 och tyckte det var bra, om än inte så jättebra som jag hade hoppats. Jag hatade den förbannade makon och utforskandet av de sjukt repetitiva sidouppdragen.

Men tvåan är ett av de mest hyllade spelen i mitt recensionslager. Nästan perfektion. Jag var helt lyrisk i slutet av recensionen, ja egentligen genom hela spelet. Solklar 10/10. Men jag hatade planetscannandet. Det fanns fortfarande grejer att jobba på inför trean.

Så kom nu trean och... jag blev besviken. Inte för att det är ett dåligt spel, jag rekommenderar det. Men, ja, läs varför.

POSITIVT

Storyn – Jag jämställer Mass Effect 3 med att läsa en interaktiv bok. Faktum är att jag efter ungefär 5 timmar ställde spelet på den absolut lättaste nivån, då är man mer eller mindre odödlig. Jag pallade inte med gameplay, men jag var fortfarande väldigt intresserad av storyn.

Alla som spelat tvåan vet att maskinrasen The Reapers attackerar vår hemplanet, Jorden. Shepard flyr från kaoset för att försöka samla in och ena hela galaxen av raser för den slutliga, massiva striden om universum. Det är det spelet går ut på.

Storyn ÄR anledningen till varför jag spelat Mass Effect, men gameplay, dvs själva skjutandet, har ändå varit rätt bra tidigare. Men något har hänt i trean och jag tröttnade.

Storyn och karaktärerna är dock intressanta. Konstigt vore väl annat när man lagt ner så mycket tid på att skapa relationer och fatta beslut i de två tidigare spelen. Man bör helt klart spela tidigare delar innan man ger sig på trean.

Jag gillar att springa runt på rymdskeppet Normandy och snacka med mina kompanjoner, utveckla relationerna, kanske hitta något kärleksintresse. Jag gillar även att lyssna på de två kamrater som följer med mig till uppdragen när de kommenterar samtal och pratar med varandra. Jag gillar att ta en tur till The Citadel för att göra småuppdrag, mingla och lösa konflikter. Jag vill självklart få reda på vad som händer med Shepard, om han räddar Jorden och oss alla. Kan nån så kan han.

Men gillar man inte det och bara är intresserad av att skjuta eller saknar tålamod att lyssna på vääääldigt mycket dialog, då är Mass Effect 3 inte för dig.

Den övergripande storyn faller tyvärr igenom de sista fem minuterna, men fram till dess är det spännande och under denna 30-timmarsresa fanns flera höjdpunkter.

Ljudet – Även om man inte når upp till tvåans fantastiska ljudbild så är ljudet bra. Musiken är inte riktigt vad jag hoppades på men fortfarande bra. Dialogen är helt ok med tanke på hur mycket inspelad dialog som finns. Det är härligt att lyssna på den robotiska Geth-rösten, en krogans raspiga stämma och jag rös till när en Reaper talade till Shepard med dånande röst. För att inte tala om brölandet från deras attacker.

Men Shepard själv... är verkligen inte bra. Jag ångrar nästan att jag inte lirade som kvinna från början. Inte bara hade Jennifer Hale gett en mer trovärdig röst, jag hade dessutom kunnat få Traynor i säng  (nej, det är inte en kille).

Sidouppdragen – Många av sidouppdragen knyter an till storyn och är helt avgörande för vilka slut du kan välja mellan. Många är också väldigt välgjorda och man har kommit långt sedan de tråkiga uppdragen i ettan. Något som är tråkigt är dock att man måste skynda sig att göra vissa, man kan inte spara dem till efter man har gjort vissa huvuduppdrag.

Miljövariationen – På samma sätt som sidouppdragen är varierande finns större variation på omgivningarna nu, snöplaneter, avskalade månar, grottsystem, en tropisk jungel, Jorden och måååånga fler. Det gör att jag gärna gör dem även om jag inte gillar skjutandet.

NEGATIVT

Gameplay – Jag satte som sagt spelet på lättaste efter fem timmar. Jag orkade inte med kontrollen, men framförallt orkade jag inte med tristessen av att sitta bakom ett skydd och lobba fram krafter, av vilket man har oändligt, eller använda skjutvapen som inte känns speciellt roliga att använda.

Sedan när du sitter där bakom skydd så spawnas fiendevåg efter fiendevåg, det är ungefär som horde. Du måste oftast döda alla för att ta dig vidare och det är fullt med försvara-området-uppdrag, blandat med ta-över-turret-och-skjut-alla-fiender-uppdrag. Du har skydd överallt, hela spelbanorna är packad med små Gears of War-skydd.

Lägg till det att all form av rollspel (spelmässigt) är borta nu. Du hittar vapnen och visst, du kan uppgradera dem med modifikationer som du också hittar, och du kan hitta rustning. Själv sprang jag mest omkring i Blood Armor-rustningen från Dragon Age som jag köpte från en butik i Citadel. Ju fler vapen du har desto långsammare kastar du krafter, eftersom vapnen väger. Makes sense? Nja.

Du uppgraderar även din rollfigur, men det är på en så enkel nivå att det knappast kan kallas rollspel. Allt handlar dessutom om att göra mer skada, eller förlänga tiden man kan använda någonting. I stort sett inga extra effekter. Klassen jag spelade med hade inga nya förmågor jag inte redan sett innan.

Laddningstiderna och diskbyten –  Jag fick byta skiva fem gånger under hela spelet, vilket är nytt rekord för mig. Jag blev rätt förvånad första gången den sa till mig efter någon timme. Byt skiva. Okej? Det hjälper inte att installera på hårddisken heller. Det är sånt här som tar en ur upplevelsen.

Laddningstiderna är dessutom klart irriterande. 7-8 sekunder varje gång man ska gå från kommunikationsrummet till bryggan är inte okej. Sedan laddas det när man ska till uppdragen, för då ska man först välja karaktär att ta med sig, sedan välja vapen, sedan levla upp. Och därefter tar det lång tid att ladda banan. Även i de fall där man försöker maskera det med cutscenes. Hissen på Normandy är fortfarande långsammast i universum.

Kontrollen –  Jag brukar inte ha problem med kontrollen i spel men här var det verkligen ett ständigt irritationsmoment. Att sikta fungerar [någorlunda] bra, även om han är för långsam i sidled inzoomat, men det är helt omöjligt att snabbt ta sig någonstans när Shepard inte kan springa mer än i några sekunder. Även om jag trycker in knappen så hårt jag kan är det en bugg eller nåt så att han slutar springa.

Dessutom sitter kameran för nära och både att rulla och hoppa över hinder är mycket segare än i Gears of War 3. Shepard är helt enkelt klumpig.

Den förenklade dialogen –  Förstår inte riktigt vad som hänt med dialogalternativen. Man får fortfarande besluta och påverka saker, men inte alls i den utsträckning som man kunde i de tidigare spelen. Man har dessutom hela tiden bara två alternativ, ett paragon (god) där uppe och ett renegade (ond) där nere. Och ibland ett tredje alternativ till vänster för att få reda på mer information. Ytterst sällan får man också röda/blå alternativ som man kan använda beroende på hur god/ond man hunnit bli.

Det kändes inte heller som att alternativen var logiska. Ibland kunde var det ingen större skillnad på alternativen för paragon och renegade och oftast kändes man inte alls lika kallhjärtad och elak som man kunde vara med paragon i de tidigare spelen.

Behöver spela MP för att få det bästa slutet –  Vill man ha det bästa slutet så måste man i stort sett spela multiplayer för att förbättra sin ”galactic readiness rating”. Det påverkar väldigt mycket, utan multiplayer måste du göra så gott som alla sidouppdrag och ta ”rätt” beslut för att ha någon chans att få ett bra slut.

Multiplayer ska inte påverka singleplayer på det här sättet. Det är fel.

Dessutom är det ett jäkla lotto. Det finns 16 olika slut beroende på hur många poäng man har samlat in (effective military strength) under alla sidouppdrag. Det påverkas dessutom av huruvida man förstörde collectors base eller inte i tvåan, samt ett till synes obetydligt beslut i slutet av spelet. Massa jäkla variabler, ren tur helt utan logik, och ett måste att spela multiplayer.

Låt mig själv välja vilket slut jag vill ha i ett spel jag lagt över 100 timmar på. Tack.



Kontinuiteten –  Det är verkligen kul att se att mitt kärleksintresse från tvåan, Jack, inte ens var med i min version av ME3 (men hon är med i spelet). Visserligen spelade jag ME och ME2 på PC, och ME3 på Xbox 360 så jag fick köra på default, men man får verkligen inte ta många beslut när man startar spelet, som att välja vem man hade ihop det med, t.ex.

Sedan hade vi andra viktiga karaktärer från tvåan som knappt ens fick plats i ettan i mitt spel och som föll bort. Helt otroligt, varför då ens bygga upp dessa karaktärer i tvåan när mina beslut inte betyder ett jota? Jag kan inte spoila något TYVÄRR så det går inte att diskutera men... ah, jaja.

Grafiken/animationerna –  Unreal Engine 3 känns gammal nu. Ansiktena som var så snygga 2007 är numera inte speciellt imponerande och får mig att tänka på uncanney valley med sina spöklika, oftast känslokalla uttryck.

Grafiken på själva banorna är inte mycket bättre, mycket smoke and mirrors som jag tyvärr lätt ser igenom, dåliga texturer, inte ens ljussättningen imponerar (varför kommer det fram blå pongplattor varje gång jag kollar mot en ljuskälla?).

Alla effekter ser dåliga ut, framförallt elden, men även vattnet. Skjut ett skott i vattnet och ingenting händer. Fysiken är minst sagt dålig, ja ingenting är ju interaktivt. Den fallande snön på vinterbanorna är skrattretande faktiskt.

Frameratedippar är dessutom vanligt, speciellt utomhus på Citadel eller när man plockar fram en ficklampa.

Och kolla upp mot himlen i Citadel. Är det en artificiell himmel eller är det verkligen tänkt att vara en riktig himmel? De flesta himmlar i spelet ser ut som bilder med dålig upplösning (vilket det iofs också är, de rör sig inte).

Drömsekvenserna –  Förstår inte varför man lagt in dessa drömsekvenser. Man är i en skog och jagar en pojke i slowmotion. Meningslöst. Dock inte mer än en handfull genom spelet som tur är.

Slutsats: Mass Effect 3 känns kompetent. Det vill säga, man är inte längre bäst på någonting, förutom möjligtvis att berätta en story. Det är där spelets klara styrka ligger och alla som spelat tidigare delar i serien måste ju och ska dessutom spela trean för att få se hur det går. Det är som att läsa slutet på en bra bokserie. Ni bör spela ME3, om inte för att kunna delta i diskussionerna när alla kommer snacka om det (har ni sett hur ofta reklamen rullar på TV6...?), men för att storyn och dess karaktärer faktiskt är riktigt bra och engagerande, trots att jag är förbannad på slutet. Och för att det finns mycket innehåll.

Men som ”spel” är det för mig utan tvekan underkänt. Jag ser det som en interaktiv bok. Jag har läst den och jag rekommenderar den. Mass Effect 3, skriven av Bioware.

8/10 – Mycket bra